Ja, nu är dom igång igen i Falkonerteatern

För en knapp halvtimme sedan (nu när jag börjar skriva detta) bör Pegi Young, tillsammans med maken Neil Youngs band, ha stigit in på scenen i Falkonerteatern (Falkoner Salen är visst det oficiella namnet) i Köpenhamn.
För andra kvällen i rad har fru Young den säkert både tacksamma och otacksamma uppgiften att värma upp publiken i den danska huvudstaden åt sin man.
Jag önskar att jag hade varit där, precis som jag var där på konserten i går.
Men jag försåg mig bara med en biljett till mig, och en till en god vän, till torsdagens konsert.
Hade jag vetat hur bra det skulle vara, kanske jag hade försökt få (få och få, dom kostade 1 400 svenska kronor styck på 19:e raden där vi satt) biljetter även till i kväll.
Men då hade jag nog inte varit där i tid för att se Pegi Young som väl aldrig fått ställa sig på den scenen om hon inte varit just fru Young.
Det var inte dåligt, nej det var bara rätt så medelmåttigt (toppmusikerna till trots) så tillvida att det finns mängder av countrysångerskor som är bra mycket intressantare.
Men Pegi Young fick i alla fall ett varmt mottagande och säkert var det en och annan som fann henne sympatisk och kan tänka sig att köpa hennes skiva.
Neil Young, däremot, fick stående ovationer bara genom att kliva in på scenen.
Och det finns bara en musiker som Neil Young, den saken har jag, och många med mig, haft klart för mig sedan många år.
Jag ska inte ge mig på att försöka recensera den fyra timmar långa (korta!) förställningen (inklusive två 20-minuterspauser) utan bara konstatera att jag lätt kunde ha hört mer (jag saknade en och annan låt).
Det var en akustisk del, med välkända pärlor och rariteter blandade på ett föredömligt sätt och skimrande elegant framfört.
Och när sedan Neil och bandet drog igång den elektriska avdelningen, ja då sprakade det och fräste på ett sätt som jag sällan sett det göra så gudomligt som i Falkonerteatern.
När vi reste oss för att gå ut i Köpenhamnsnatten kändes det inte alls som om vi varit fyra timmar inne i Falkonercentret i Köpenham. Jag tror Ulf Lundell med flera som var där kan instämma.
Och nu ringer det väl strax in till Neils entré.
Suck!

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, neil young, pegi young, köpenhamn, falkonerteatern, förband, recensenter, recensioner, aftonbladet, svd, kvp, ulf lundell, sydsvenskan

Nej, det blev ingen vinst nu heller

Det var trångt om saligheten på Pickwick vid gårkvällens quiz. På något vis känns det underligt att somliga människor kan bre ut sig på ett sätt som gör att det nästan är omöjligt för vårt lilla modesta lag (tja, vi var faktiskt sex stycken till slut när alla anslutit) att kommunicera på ett vettigt sätt.
Ja, ni förstår att det inte blev någon vinst den här gången heller, inte ens en placering bland de tre bästa. Ändå var vi bara två och en halv poäng från vinnarna, ett okänt lag som satt i ett mörkt (nåja) hörn av puben.
Det är sådant som får veteranquizzare att muttra om "sms" och "mobiler" och så vidare. Enligt reglerna är det så klart inte tillåtet att ta hjälp av sådant, ändå kan man under själva tävlingen då och så höra mobiler som ringer ljudligt.
Svårt var det i alla fall, quizet där hälften av frågorna handlade om detta pris.
Hade jag sedan lyckats klämma fram att den andre Greenwood-brodern i Radiohead heter Colin i förnamn, och hade vi enats om att Jane Campion inte fick någon regi-Oscar för Pianot, ja, då hade vi bara varit en halv poäng från vinst.
Och så där kan man resonera fram och tillbaka i oändlighet.
Om inte om hade varit, alltså.
Nej, nu är det dags att skaka av sig den förlusten.
Neil Young väntar i Köpenhamn och om en dryg timme ska BV och jag borda tåget till Dronningens by för vidare befordran till Falkonerteatern i Fredriksberg.

Jah Hollis

Andra bloggar om: quiz, quizlag, frågor, malmö, pickwick, oscar, oscars, radiohead, köpenhamn, neil young

Ibland blir man bara så trött på folk

Onsdag kväll och det börjar dra sig mot quizdags. Märkligt nog känner jag ingen större entusiasm, utan känner mig snarare matt och trött på ett och annat.
Redan på förmiddagen var det hundskällande och dunkande musik från grannen ovanför. Jag har sagt till styrelsen i vår förening att jag är trött på skällandet och ylandet och det som låter som om någon spelar bowling på det golv som är mitt tak.
Jag tycker inte det är min sak att tillrättavisa grannar som inte kan följa de enklaste regler som gäller när man bor i lägenhet. Men snart rinner det väl över om det ska fortsätta så här.
Och i någon av lägenheterna under fortsätter då och då hamrandet och borrandet och slipandet och vad det nu är. Det är inte fråga om någon lägenhetsrenovering i alla fall, snarare någon form av verkstadsarbete.
Jag har sagt till om även detta, men det händer inget. Det verkar numera råda någon slags låt gå-mentalitet i föreningen och jag vet att det finns en och annan som längtar tillbaka till "den gamle ordförandens tid" då det var ordning och reda.
Jag var ute för en stund sedan och klarade av några inköp och hämtade ett paket på postens utlämningsställe.
Innan dess var jag och satte fart på ett par maskiner tvätt och kunde konstatera att den som tvättat senast lämnat ett mindre berg av sopor efter sig i tvättstugan.
Det är väl ett tidens tendens att man lämnar sin skit där den står och sedan låter den som kommer efter ta över problemen.
Nåväl, det blåste huggormar, minst sagt, ute och det känns som om det blir en kämpig cykeltur till kvällens quiz.
Det är bara att bita ihop.
Vi är i stort behov av en vinst.

Jah Hollis

Andra bloggar om: grannar, oljud, hundar, grannsämja, lägenheter, bostadsrätt, tvätt, tvättstuga, quiz, malmö, pickwick, väder, blåst

Förr var det fest när bokrean drog igång

Jag noterar att årets bokrea drog igång för drygt ett par timmar sedan, vid midnatt natten mot tisdagen. Och jag bara gratulerar dom som hängde på låsen och som kanske gjorde fina fynd redan i natt.
Jag har själv vid tillfällen varit med bland dom som väntat i den första skaran, och jag har gjort fynd. Bland annat skaffade jag Michael Jacksons fina whiskyguide, Stora boken om whisky (som faktiskt var slut på direkten, men som jag ändå fick senare till första nattens fina extrapris).
En annan författare som jag fann på bokrea var William Gibson, vars Neuromancer jag fick till en billig penning och som ledde mig in i ett spännande litterärt universum.
Det var på den tiden då bokrean kändes som en fest och jag till och med studerade katalogerna ingående i förväg.
Nu vågar jag knappt ge mig in i en bokhandel när det är rea. Frestelsen att köpa skulle förmodligen bli för stor, och jag har redan böcker hemma så jag skulle kunna öppna bokhandel.
Dessvärre (?) har frestelsen att köpa böcker verkligen blivit stor och jag äger många böcker jag knappt har öppnat.
Jag gillar verkligen att läsa, men på senare år är det som om det blivit allt svårare för mig att ta mig tid att koncentrera mig på en bok. Så jag får väl ta långa omvägar runt bokaffärerna nu när rean är i full gång.

Jah Hollis

Andra bloggar om: böcker, bokrea, bokrean, whiskey, fynd, bokhandlar, bokaffärer, Michael Jackson, William Gibson, cyberpunk, cyberspace, neuromancer

En kandidat, vi har bara en kandidat

Ibland, när jag går ute i någon butik för att handla, tänker jag på hur lätt det skulle vara om det bara fanns en sort av varje vara. En sorts makaroner, en sorts duschkräm, ja en sort av allt.
Lite som Konsums gamla blåvita varor (skulle även kunna gälla fotboll om man är lagd åt det hållet).
Det skulle ju bli som när man utser president på Kuba, eller kanske som när Fredrik Reinfeldt och kompani ska utse generaldirektörer.
Tänk att slippa den där ångesten man kan känna när man ställs inför ett val.
Jag tror Fidel och Fredrik har kommit på något där.

Jah Hollis

Andra bloggar om: val, välja, demokrati, kuba, castro, fredrik reinfeldt, odenberg, moderater, generaldirektörer

Ekonomiska skojare tillåts härja fritt

Att det aldrig skulle komma något gott ur den här idén med att bevilja lån via sms och till groteskt höga räntor, det kunde väl vem som helst räkna ut utan att ens använda skallen.
Men när det gäller pengar och ekonomi tycks vi ha en lagstiftning som är som ett ordentligt läckande såll.
Och sedan får samhället gå in och försöka reda upp i sörjan som skojare och lycksökare ställt till.
Nu visar det sig att ungefär vart tionde av de cirka 200 000 (!) sms-lån som har beviljats inte betalas tillbaka utan hamnar hos kronofogden. Vilket betyder att bland annat jag får vara med och betala den här idiotverksamheten. Och att unga människor hamnar i fogdens register och får problem med en massa saker som gäller pengar.
När blev det omodernt att försöka leva på sin inkomst?

Jah Hollis

Andra bloggar om: pengar, ekonomi, lån, kronofogden, sms, sms-lån, skojare, skatter

Nu räknar vi ner till Neil Young

På torsdag och fredag spelar Neil Young i Köpenhamn, på Falkonerteatern. Jag och BV kommer att vara där på torsdagen och nu räknar jag ner dagarna till det är dags att se Ol’ Neil igen.
Förhoppningsvis ska det bli ett kärt återseende, jag har nog aldrig behövt gå från en konsert med Neil Young och känt mig besviken eller missnöjd.
Europaturnén har redan dragit igång och på Youtube finns det mängder av klipp bland annat från Amsterdam, Wien och Paris och jag må säga att det låter, som Powderfinger här ovan (även om ljudkvaliteten inte är den bästa), mycket lovande.
Enligt spellistorna blir det en högst blandad repertoar och ett tjugotal låtar, inklusive de förväntade extranumren.
Dock ännu ingen Ordinary People.
Kanske om man ber snällt...

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, turné, konsert, neil young, youtube, danmark, köpenhamn, falkonerteatern, europaturné

Jah Hollis vidgar sina musikaliska vyer

Det var skönt att få åka hem från jobbet i går kväll, eller snarare natten till i dag.
Det blåste väldeliga, men inte så som det tycks ha varit på andra platser i de sydligare delarna av landet.
Vindarna drog och slet i bilen, men det verkade inte vara någon risk för att det skulle ligga nerblåsta träd öven vägen, så jag kunde blåsa på :-) rätt ordentligt mot en väntande öl här hemma.
Färden gjordes också behagligare av att jag kunde dåna på Global-A-Go-Go!, en samlingsskiva jag fått med tidningen Uncut, på högsta volym.
Skivans undertitel är Celebrating 20 Years of World Music. Och jag spar den diskussionen om varför man inom populärmusik gör distinktionen engelskspråkig musik och världsmusik.
Den tar vi en annan gång.
Skivan är i alla fall kanonbra och jag får lust att skaffa plattor med flera av artisterna på den. Jag har redan propagerat för K´naan och Tinariwen, men här finns mycket mer.
Bland annat det roliga mötet mellan Rachid Taha och The Clash här ovan. Det finns för övrigt också en version där Mick Jones från Clash medverkar.
Och minns ni inte hur originalet låter, så finns det här.
Jag lär återkomma till den här plattan.

Jah Hollis

Andra bloggar om: väder, blåst, storm, elavbrott, bilar, bilkörning, musik, världsmusik, Rachid Taha, The Clash, Mick Jones, K´naan, Tinariwen

Extra: Jah Hollis rekommenderar rap

Jag har nog sällan talat väl om rap.
Trots att jag lyssnat mig igenom en hel del av den varianten.
Men nu kan jag göra det, efter att ha hört K’naan (som jag läste om först i gubbrocktidningen Mojo), en afrikansk rappare (förvisso bosatt i Kanada nu) som har, som synes på videon ovan, ett och annat att säga.
Jag har en liveinspelning med honom på en samlingsplatta jag lyssnat på en hel del i bilen. Där uttrycker han sig mer rakt på sak om våldsglorifierande töntar som 50 Cent.
Amerikanska rappare må ha varit först.
Men detta tar död på alla dessa penningsugna våldsromantiker.
Som vi här i säkra Sverige så ofta hyllar.
Den saken är säker.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rap, afrika, k´naan, 50 cent, våld, mojo

Fuljournalistik är f-n så mycket begripligare

Det finns fin journalistik och det finns ful journalistik.
I den fina sysslar man med "grävande" och publicerar sedan artiklar långa som ösregn i något ämne som gärna tilltalar en kulturelit som sedan debatterar hej vilt på kultursidorna i de stora riks(alltså Stockholmsbaserade)tidningarna.
Det senaste exemplet är DN:s artikelserie vars essens tydligen är att det finns en väldig massa människor i Sverige i dag som anser sig kränkta, något som väl inte kan vara någon nyhet för någon.
Det har skrivits om detta fenomen på mängder av bloggar, men det verkar som om det är först när en meriterad journalist skriver om det in den fina tidningen DN som det får tyngd.
Jag ska erkänna att jag inte orkat ta mig igenom de här draporna, vars innehåll dessutom verkar vara tvivelaktigt, bara för att komma fram till något jag redan vet.

Nej, då är fuljournalistiken mer rakt på sak, lättläst och lättbegriplig.
Det räcker med att Alexander Bard (Sveriges sämst klädde man?) saftar till Carola och, voilà!, debatten rasar för fullt (dock blandar sig sällan kultureliten i).
Och vad handlar den då om? Ja, egentligen ingenting.
Vad det gäller mig tycker jag både Carola (hon må vara hur duktig som helst som sångerska) och Alexander Bard (som säkert har ett öra för kommersiellt låtskrivande) är ett par kräkmedel som jag helst vill slippa både se och höra.
Någon som är förvånad över att allt fler skippar både kvällstidningar och fintidningar?

Jah Hollis

PS. Jag ska erkänna, för att undvika missförstånd, att det görs många fina grävjobb inom journalistiken, både på riksredaktioner och på lokala redaktioner. Synd bara att de ofta hamnar i skuggan av den grävjournalistik som uppmärksammas för att ett känt namn står som byline under den. DS.

Andra bloggar om: journalister, journalistik, grävande journalistik, finjournalistik, fuljournalistik, tidningar, DN, Aftonbladet, kvällstidningar, carola, alexander bard

Tänk om hon hade kört ihjäl någon...

Många, inklusive jag själv, har upprörts över fallet med kvinnan som togs in i ett förhörsrum på en polisstation i USA och sedan fördes ut på bår, svårt skadad. Ingen tror väl något annat än att vi har ett solklart fall av polisbrutalitet här.
Bevis saknas eftersom videokameran som används för att spela in polisens förhör stängdes av medan misshandeln ska ha pågått.
Någon bloggare tyckte att polismannen (utan bevis) skulle spärras in och göras köttfärs av.
Väldigt sansat? Snarast rena Saddam-mentaliteten.
Alla är hur som helst upprörda över polismannens agerande, men ingen tycks vara upprörd över vad kvinnan gjort.
Hon har kört bil kanonfull (hon lär inte vara dömd än, men det verkar finnas starka bevis) och därmed utsatt andra människor för livsfara.
Och här har vi då dilemmat.
Tänk er att hon kört ihjäl någon, kanske ett barn, innan polisen tog henne.
Hade hon fått samma sympatier då?
Tänk er att det inte varit en spenslig vit kvinna, utan en två meter lång, svart misstänkt cracklangare.
Hade han mötts av samma sympatier?
Fundera lite på det. ;-)

Jah Hollis

Andra bloggar om: poliser, polisbrutalitet, polisvåld, USA, rattfylleri, straff, bilar, bilkörning

Pingat på: http://intressant.se/intressant

Snutar är snutar både i USA och Sverige

Jag läste om den misstänkt rattfulla kvinnan (och misstankarna är nog rätt kraftiga där) i Louisiana, USA, som säger sig ha blivit misshandlad av en polis under ett förhör.
Och man kan nog lugnt konstatera att misstankarna om att polismannen i fråga gjort något han inte ville visa på förhörsvideon är rätt kraftiga dom också.
Historien har fått berättigad uppmärksamhet i de amerikanska nyheterna (även om den väl knappast, som Aftonbladet skrivet, skakar USA), och det faktum att det handlar om en vit kvinna är nog bidragande där.
Man kan bara konstatera att snutar är snutar.
Och det måste vara så, både i USA och i Sverige, att sadistiska rötägg och personer som är olämpliga för yrket lyckas ta sig igenom kontrollstationerna på vägen under utbildningen.
Polismannen som är misstänkt (märkligt nog sparkad från jobbet men inte anklagad för något) i det nu uppmärksammade fallet har för övrigt fått anmälningar mot sig förut.
Polisbrutalitet är ju inte någon isolerad amerikansk företeelse (men man ser den aldrig i tv-program typ Cops, som tycks vara gjorda på beställning av polisens PR-avdelning), långt därifrån.
Här hemma i gamla Svedala här vi genom åren, gång på gång, fått läsa om fall som är mycket upprörande. Och det händer ju att folk mister livet när polisen ingriper i ärenden som borde vara rutin.
Det är nog inte alltid lätt att vara polis, men det är ju bara ytterligare en anledning att vara vaksam när man nu ska tillmötesgå ropen på bättre lag och ordning.

Jah Hollis

Andra bloggar om: polis, poliser, polisbrutalitet, USA, Louisiana, rattfylleri, cops, propaganda, utbildning, lag och ordning, osmo vallo, amnesty

Jah Hollis har ägnat sig åt bilvård

Jag har någonstans i bakhuvudet haft klart för mig att jag måste ta hand om och vårda bilen jag köpte i höstas för att pendla till och från jobbet i (och kanske göra en eller annan inköps- eller nöjestur med).
Förvisso har jag ännu inte varit iväg och tvättat den en enda gång, men det ska bli av, förhoppningsvis nästa ledighet. Jag vill inte att min bil ska förfalla och börja se skabbig ut.
I går gick ett av framljusen sönder och jag fick köra hem den gångna natten i tät Londondimma och med bara ett fungerande framljus. Det var inte roligt alls.
Så i förmiddags var jag uppe så tidigt jag orkade och for ut till VW-verkstaden för att få ljuset fixat. Och nej, jag tänker inte bli någon Bosse Bildoktorn och fixa grejer själv, det funkar aldrig.
Där är det bokstavligen drive in och man får sitta och fika och kanske stärka sig med ett äpple medan bilen blir lagad av kunniga mekaniker. Det hela gick på en halvtimme och kostnaden blev måttlig.
Eftersom jag inte haft bil på år och dag kunde man slagit i mig att det skulle kosta en tusing att fixa lampan, men det stannade strax över trehundra (som reducerades med en rabattkupong jag fått när jag bytte till vinterdäck i höstas).
Och det är ju billigare än att gå till tandläkaren.
Glad i hågen fortsatte jag till macken och kollade luften i däcken och oljan samt tvättade skitiga rutor.
Det var i det läget jag kom att tänka på Chuck Berrys Too Much Monkey Business. På dom här raderna:

”Workin in the fillin station – too many tasks.
Wipe the windows – check the tires – check the oil – dollar gas!

Tyärr verkar den gode Chucken ha glömt just den versen i versionen här ovan.
Men ”dollar gas”, det var i Amerika på 50-talet det!

Jah Hollis

Andra bloggar om: bil, bilar, bilvård, olja, service, verkstäder, reparationer, pengar, chuck berry, bensin, olja, folkvagn, golf, volkswagen

Jah Hollis förälskar sig i Alison Goldfrapp

Tisdag, och jag har lite oväntat lyckats få ett par nödvändiga saker gjorda innan det är dags att åka och jobba igen. Jag tog mig an den rostiga kedjan på min gamla cykel och nu är den grann och nysmord.
Dessutom fyllde jag, för första gången faktiskt, på spolarvätska i min bil sedan en varningslampa som visar att den är på upphällningen (spolarvätskan, men förhoppningsvis inte bilen än på ett tag) tändes när jag körde hem i går.
Men inte är det mycket man hinner med under de ynka timmarna man är ledig under natten och förmiddagen. Man ska ju gudbevars sova också.
Och så är jag förälskad igen.
I Alison Goldfrapp, en engelsk sångerska och musiker och låtskrivare som på alla vis är helt underbar. Jag har ännu inte införskaffat någon skiva med henne, men hört en del på diverse samlingsskivor och på Youtube.
Kolla här ovan och här nedan vilken snabb förvandling hon genomgått på bara några år, från elektronisk Bolan-boogie till modern, pastoral brittisk folkmusik på det nya albumet.
Det sägs att Madonna håller ett vakande öga och ett vakande öra på Goldfrapp för att kunna snappa upp en och annan idé från henne.
Jag det här gått så långt att Madonna av somliga kallas Oldfrapp, något vare sig Madonna eller Alison Goldfrapp velat kommentera trots att The Word pressade Goldfrapp på den punkten i en intervju nyligen.
Lite lustigt är det också att det råder lite osäkerhet kring Alison Goldfrapps ålder: är hon 39 eller 41? Det tycks vara en känslig fråga.
Hon är i alla fall vare sig äldre eller längre än jag.


Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, arbete. fritid, cyklar, bilar, alison goldfrapp, goldfrapp, madonna, ålder

Jag vill sitta under korkeken...och blogga?

Jaha då är det åter måndag eftermiddag och det är obönhörligen dags att sätta sig i bilen och dra till jobbet igen, efter ett ganska långt uppehåll.
Jag ska ärligt säga att jag svårt att känna någon entusiasm. Hade någon sagt till mig: Du får vara ledig hela den här veckan också utan att det ska kosta dig ett öre, hade jag tackat och tagit emot.
Jag skulle kunna sitta under korkeken och...kanske blogga lite.
Är det inte så att många av oss känner någon slags hatkärlek till jobbet? Att vi ser det som ett måste och att det då gäller att ha ett jobb man i alla fall trivs med något så när?
Men jag är professionell.
Om cirka tio minuter kommer jag att vara på väg ut från Malmö, och väl på jobbet kommer jag att göra mitt bästa. Det är väl ingen som vill göra ett dåligt jobb, även om man inte är så där entusiastisk inför det?
Nej, man uppbådar de krafter och den kunskap man har.
Men det kommer också att kännas skönt när jag får sätta mig i bilen och dra hemåt igen i natt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jobb, arbete, arbetslust, proffs, professionalism, bil, bilar, malmö, hatkärlek

Ibland är särskrivning att rekommendera

Sär-
skrivning, när man till exempel skriver brun hårig i stället för brunhårig (det ska skrivas brunhårig och det inte handlar om något brunt och hårigt, för den som nu undrar), måste vara ett av de större och mest omdiskuterade problemen inom det svenska språket i dag.
När problemet började ta sig väldiga proportioner var det några som startade en webbsajt för att visa upp hemska exempel på särskrivning och för att få folk att skriva samman ord som ska skrivas samman.
Men de gav upp, enligt det välkända fenomenet, att mot dumheten kämpar även gudarna förgäves.
Dock har jag hittat en blogg som för kampen vidare och en och annan som också visar upp särskrivningsexempel i den högre skolan.
Men så kan jag, efter gårdagens cykeltur konstatera att särskrivning i vissa fall är att rekommendera (även om det säkert går att hitta värre exempel än just detta på skylten ovan).
Ingen skugga ska falla över Abraham, jag brukar själv anlita honom när cykeln ska repareras. Han håller humana priser och jobbar snabbt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: språk, svenska, särskrivning, ihopskrivning, bloggar, bloggare, cyklar

Extra: Jah Hollis lyssnar på Melodifestivalen

Jodå, ni läste alldeles rätt i rubriken till detta inlägg. Jag har lyssnat på den andra omgången i den svenska uttagningen till den svenska finalen i Eurovisionsschlagern. Eller vad det nu egentligen heter.
Jag har nämligen, efter en stärkande cykeltur och lite fotograferande i den svinkalla blåsten i eftermiddags, hållt mig hemma i kväll.
Gårkvällens träff med ett par av quizvännerna på den utmärkta krogen Syltan (länken är lite gammal men stället håller ställningarna säväl vad det gäller mat som dryck, trevlig personal och en och annan musiker som lirar där), höll på länge och tog på krafterna.
Men det var trevligt och efterverkningarna var långt ifrån så påtagliga som jag fruktat. Jag höll mig i alla fall hemma i kväll.
Och medan jag käkade, lyssnade jag på låtarna i radion som sände från tävlingen i Västerås. På så vis blev det ju mera Melodifestival eftersom jag slapp se vad som hände på scenen.
Men jag ska erkänna att jag hade svårt att hålla intresset uppe (jag läste dessutom en tidning samtidigt).
Ingen verkade lägga något äkta engagemang i det dom sjöng, utan de var mest ute efter att vinna tävlingen. Undantaget var, och nu tar sig väl en del åt hjärtat här, Sanna Nielsen som jag tycker lyckades överföra någon slags känsla till mig.
Vad som mest gladde mig är i alla fall att ett antal självsäkra tyckare i media hade fel som fan i sina förutsägelser.

Jah Hollis

Andra bloggar om: radio, tv, melodifestivalen, sanna nielsen, carola, schlager, schlagerfestivalen, västerås

Ready to rumble - anytime...

Ibland blir man lite inspirerad när man går in och läser någon annans blogg. Ja, man kan till och med bli mycket inspirerad och man kan få för sig att man ska göra något liknande.
Så här kommer en liten parafras eller pastisch, eller kanske en pendang. Det handlar om rubriken och bilden här ovan, och originalet den anspelar på hittar ni här.
Jag vet inte vad man kan tolka in i de två bilderna: något i stil med Sådan herre, sådan cykel, kanske.
Den ena putsad och smord och fin.
Den andra, min evighetslånade Fram King damcykel, sliten och härjad och med rostig kedja. Men ni ska veta att jag tagit väl hand om den och ett antal vitala delar har genom åren bytts ut.
Och jag har aldrig, ta i trä, fått den stulen under de cirka femton år jag haft den här i Malmö. Detta trots att det hänt att jag glömt den olåst utanför bion någon gång och att jag glömt att ta ur nyckeln när jag låst den utanför krogen.
Och ja, jag ska fixa till den rostiga kedjan.

Jah Hollis

Andra bloggar om: bloggar, bloggare, inspiration, cykla, cyklar, sånger från nedre botten

Är det inte lite fel i rubriken där?

Vi kände att vi passade i mixen, står det som rubrik över en artikel där de hjärndöda bröderna Schulman intervjuar varandra eller vad det nu handlar om.
Jag antar att det måste vara ett korrekturfel där. Det ska nog stå: Vi passar i mixern.
För kör man ner dessa båda i en stor mixer bör man få ett bra lass gödsel att, kanske, sprida ut över en åker i Värmland.

Jah Hollis

Andra bloggar om: bloggare, bloggar, alex schulman, calle schulman, idioti, aftonbladet, skit, gödsel

Jag gav mig ut utan mina glasögon i dag

Det har varit en prima februaridag i Malmö idag.
Solen har lyst som en stor gul grapefrukt på himlen och det verkar som om folk har blivit lite gladare av det (även om det de facto var rätt kallt ute).
Själv har jag varit ledig och så pigg av ljuset att jag gav mig ut på förmiddagen för att vattna blommor och kolla posten i min vän BT:s lägenhet. När jag skulle kolla ett av kuverten som låg innanför brevlådan kände jag att något var fel.
Jag hade inte glasögonen på mig.
Här ska jag infoga att jag under många år kämpade mot det faktum att jag behövde glasögon för att hitta rätt här i världen.
Men jag fick så småningom böja mig för fakta.
Och när jag skulle ta körkort var det inget snack.
Hade jag inte glasögon så blev det inget körkort.
Nåväl, jag tänkte att jag av någon anledning tagit av mig glasögonen och lagt dom någonstans i lägenheten. Men mitt letande på den lilla yta där jag tankspritt skulle ha kunnat lägga glasögonen var resultatlöst.
Så jag fick återvända hem, via en tur in på Konsumbutiken, utan några glasögon.
Till min förvåning såg jag rätt bra utan dom, men samtidigt kände jag mig lite naken.
Väl hemma kunde jag i alla fall konstatera att glasögonen låg kvar på köksbordet och att jag helt enkelt glömt att ta på mig dom när jag gav mig ut.
Så kan det gå.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sol, februari, glasögon, minne, körkort, handla, barnfilm

Det är inte vapnen som dödar...eller?

Det börjar bli en synnerligen obehaglig amerikansk tradition, det här med att skjuta ihjäl folk i skolor. Nu har det hänt igen.
På ett universitet utanför Chicago sköt en man vilt bland studenter i en föreläsningssal och åtminstone fyra dog och många fler blev skadade innan skytten tog sitt eget liv.
Sådana här skottdramer verkar vara väldigt frekventa just i USA, även om det inte är en företeelse som är isolerad dit.
Men man kan ju undra vad det beror på.
Den eviga diskussionen om hurvida det är vapnen eller människorna som är orsaken till dödandet lär bubbla upp igen. USA:s vapenlobby lär givetvis förneka att de lättillgängliga vapnen skulle ha något med saken att göra.
Och politikerna lär forsätta att tassa runt frågan, eller helt enkelt luta sig mot den konstitutionella rätten att bära vapen.
Det känns som om det saknas vilja att ta sig an problemet.
Och då får ett antal skolbarn årligen offras.
Och glöm inte att även den amerikanska staten själv stått för mord på studenter.

Jah Hollis

Andra bloggar om: skolor, vapen skolmassaker, USA, Chicago, dödsoffer, vapenlobby, kent state university

Säg det med en sång

Jag skrev under onsdagen ett inlägg om Sydsvenskans chefredaktörs, Peter Melin, plötsliga död. En stor förlust för den svenska tidningsvärlden och inte minst för alla som jobbar på Sydsvenskan och hans familj och vänner.
Jag träffade ett par av dom som jobbat för honom i kväll efter aftonens quiz (vi hade 18 poäng, vinnarna 19) och fick bekräftat deras stora känslor av förlust och sorg.
Och det känns väldigt trist att bland kommentarerna till mitt tidigare inlägg hitta ett som säger att många ska dansa på Peter Melins grav.
Till denna känslokalla och obegripligt dumma kommentator skickar jag Peter Toshs Equal Rights, som jag nog tror Peter Melin gillat (två Peter som båda är döda nu) oavsett marijuanainslaget.
Märk för övrigt textraderna som Timbuktu "lånade" till sin Alla vill till himlen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: peter melin, sydsvenskan, sorg, quiz, peter tosh, marijuana, reggae, mänskliga rättigheter, timbuktu

Hemskt när någon bara rycks bort så

Jag såg till min förfäran att Sydsvenskans chefredaktör Peter Melin hade dött helt plötsligt, på sitt jobb på tidningen i dag, bara 59 år.
Det känns så hemskt när en människa bara rycks bort så där, när han eller hon är fullt aktiv.
Jag har faktiskt haft nöjet att träffa Peter Melin vid några tillfällen och vi diskuterade bland annat, naturligtvis, tidningar och journalistik. Och han hade sina åsikter klara, men var helt klart och tydligt öppen för mina också.
Det märkliga är, att när han tog över jobbet på Sydsvenskan och bosatte sig med sin familj i Malmö hittade han ett hus bara ett par kvarter från där jag bor. Jag stötte på honom en gång vid butiken som sköter Postens ärenden och, jodå, han kände igen mig och vi bytte några ord.
Sedan dess, det var nog förra sommaren, har jag inte sett honom men jag har läst hans krönikor i Sydsvenskan och jag kan förstå att det råder chockstämning i tidningshuset på Segevång nu.
Jag känner ju en och annan som jobbar där, och jag vet att Peter Melin var en populär chefredaktör och att han fått folk att känna framtidstro.
Det är bara att djupt beklaga hans död.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sydsvenskan, peter melin, chefredaktör, död, journalistik, tidningar, morgontidningar, malmö

TT tycker polispådrag på Christiania suger

TT, Tid-
ning-
arnas tele-
grambyrå, är en stor makt i det svenska medielandskapet. Kanske inte så stor i dag som för en tio, femton år sedan, men det finns knappt några dagstidningar som klarar sig utan TT:s artiklar, stora som små.
DN försökte, men fick krypa till korset och sluta ett nytt avtal när man fick en ny chefredaktör som insåg TT:s betydelse.
Gratistidningar, som till exempel Metro, bygger till stor del på telegram med nyheter från TT. Gratistidningarna har ju väldigt få journalister som producerar eget material och de skulle inte överleva utan TT.
TT har ju under alla sina år ansetts stå för den objektiva journalistiken, något som en och annan ifrågasätter i dag. Det finns till exempel en blogg som helt och hållet handlar om kritik mot TT:s rapportering, främst då utlandsrapporteringen och allra främst den från Mellanöstern.
Ofta handlar det om översättningar TT gör från till exempel den stora internationella nyhetsbyrån Reuters.
Sedan smyger det sig in en del, medvetna eller omedvetna, lustigheter i TT:s rapportering.
Som till exempel telegrammet som ni kan se en bit av här ovan. Det handlar om den stora och ständiga polisbevakningen på Christiania i Köpenhamn.
På Christiania har man en patrullerande polisman på cirkus var 30:e invånare, medan man i övriga Köpenhamn har en per var 850:e invånare. Allt för att hålla den förhatliga haschandeln på Christiania på mattan.
TT slår i sin rubrik fast att polispådraget på Christiania "suger" och jag uppfattar väl knappast det som speciellt objektivt, särskilt som ordet inte alls förekommer i själva telegramtexten.
Kanske är det ett försök att förnya språket med ett lite ungdomligt uttryck.
Kanske är det ett rent misstag, det kanske var en arbetsrubrik.
Kanske är det någon TT-reporter som råkat ut får Christiania-polisen och verkligen tycker att bevakningen suger.
Vem vet?

Jah Hollis

Andra bloggar om: nyheter, tt, nyhetsbevakning, journalister, DN, Metro, mellanöstern, Christiania, Danmark, Köpenhamn, polis, polisen

Duffy är från Wales, Olsson

När man gjort sig ett namn som journalist blir man krönikör. Det innebär att man inte längre behöver vara så noga med fakta, om man nu varit det förut.
Kolla bara kvällsblaskorna, det kryllar av krönikörer. Många av dom skriver utan att tänka först, men framför allt skriver många av dom vad dom tror är sant.
Utan att kolla om det verkligen är det.
Duffy heter en tjej från Wales, och henne kommer ni att höra talas om om ni är intresserade av ny musik. Hon är vad man kallar soulsångerska och om det stämmer eller ej har jag hört för lite av henne för att avgöra.
Expressens Mats Olsson nämnde henne i alla fall i helgen i en krönika och kallade henne "engelsk" sångerska.
Nationalism må vara en pest (fast ibland verkar det inte så), men jag tror inte Duffy skulle gilla att bli kallad engelsk när hon är från Wales.
Jag kan ha fel, men fråga henne själv, eller kanske The Manic Street Preachers som älskar att visa den waelsiska flaggan.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, duffy, wales, krönikörer, mats olsson, nationalism, journalister, skottland, irland, england

Jennifer, Burt, Varg, Sheryl, Brandy och jag

Namnen i rubriken är bara några av alla dom som jag delar födelsedag med, nämligen den 11 februari. Just det. I dag.
Det blir inte någor speciellt firande för min del, åldern jag uppnår är inte av den digniteten och faktiskt känns det så, att födelsedagarna inte enbart är så där jättekul längre.
Jag menar som när man var barn och såg fram mot födelsedagen med stor förväntan.
Dessutom ska jag jobba, vad annars höll jag på att säga.
Jag har i alla fall givit mig själv en födelsedagspresent. I morgon ska jag ta ut en ledig dag, så att min ordinarie ledighet blir en dag längre.
Jag har inte planerat att göra något speciellt med den lediga dagen, det känns bara som något jag verkligen behöver, och som är den bästa gåva jag kunde hitta på till mig själv.
De nämnda i rubriken är: Jennifer Aniston (känd från Vänner), Burt Reynolds (gammal filmcharmör), Varg Vikernes (norsk dödsmetallrockare, mördare och kyrkbrännare, känd som Greven), Sheryl Crow (amerikansk musiker) och Brandy (amerikansk sångerska och skådis).
Även Thomas Alva Edison, mannen som uppfann stencilapparaten och mycket annat som formade vår moderna värld föddes den 11 februari.
Och snart ringer nog min gamla mamma för att gratulera.

Jah Hollis

Andra bloggar om: 11 februari, födelsedag, kändisar, arbete, ledighet, dödsmetall, kyrkbrännare, marilyn monroe, kennedy, john f kennedy

Vad ska engelsktalande tro om detta?

Det finns ord som kan betyda en sak på svenska och som kan betyda något helt annat på ett annat språk. En klassiker är när man skulle introducera Pricks pepparkakor i USA en gång i tiden.
Där lär man, om nu historien är sann, ha fått hitta på ett annat namn eftersom namnet Pricks i engelsktalande länder inte direkt associeras med kakor.
Och vad ska den engelskspråkige som inte fattar ett ord svenska tänka om vårt stora intresse för de gaser vi producerar inombords?

Jah Hollis

Andra bloggar om: språk, engelska, svenska, pricks, fart, gas, gaser, fisa, fisar

Hela bloggpublicerandet gick i stå

Min lediga lördagskväll har jag ägnat åt att bland annat författa tre stycken inlägg på min blogg. I förhoppningen om att jag ska hitta ut till någon som kan tänkas läsa dem, har jag också pingat dessa efter alla konstens regler på såväl bloggportalen.se som på intressant.se.
Men tror ni dom har dykt upp? Nix, pix!
Det verkar som om det är extra besvärligt vissa helger runt midnatt då jag känner mig som mest inspirerad.
Men det är ju er förlust. :-)

Jah Hollis

Andra bloggar om: blogg, bloggar, tekniska problem, bloggportalen, intressant, blogginlägg

Townes Van Zandt: Pancho & Lefty

Den här låten är utan tvekan en av den moderna countryns riktiga klassiker. Historien om Pancho och Lefty är skriven av Townes Van Zandt en av de stora amerikanska låtskrivarna och historieberättarna.
Låten finns i en radda coverversioner: sök på Youtube och ni kommer att hitta versioner med Emmylou Harris, Bob Dylan och Willie Nelson för att nämna några.
Townes Van Zandt slog aldrig igenom riktigt som artist innan han dog, bara dryga 50 år gammal, på nyårsdagen 1997.
Men hans musik lever kvar och det är definitivt värt besväret att leta upp hans skivor, börja gärna med en bra samlingsskiva.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, country, townes van zandt, covers, emmylou harris, bob dylan, willie nelson

Biskopen trampade ordentligt i klaveret

Ärkebiskopen av Canterburys, Rowan Williams, uttalande om att man kanske skulle kunna tänka sig en del av de muslimska sharialagarna inlemmade i det brittiska rättssystemet var visst ingen succé.
Nu får han på skallen både av folk från den anglikanska kyrkan som han är överhuvud för och från muslimer i England som tycker hela idén är befängd. Själv är han "shocked and stunned" för att tala med The Rutles ord.
Själv tycker jag alla influenser från vilka religioner det än månde vara ska hållas utanför lagstiftningen. Det är nog lugnast så för oss alla, troende som icke-troende.
Jag hade tänkt skriva något om att "ger man dom ett finger, så tar dom hela handen…".
Men det får väl vara.

Jah Hollis

Andra bloggar om: religion, sharialagar, lagar, muslimer, kristna, anglikanska kyrkan, England, ärkebiskopen av canterbury, lag, the rutles

Tänk vilken förutsägbar melodifestival

Melodifestivalhelvetet är över oss igen med full kraft och i kväll var det den första uttagningstävlingen i vad som syns mig en oändlig räcka sådana.
Jag är själv inte det minsta intresserad av denna prefabricerade form av musik, men jag är lite imponerad över att man har lyckats slå i folk att detta är en angelägenhet för hela svenska folket.
Att kvällstidningarna går i taket när det är festivaldags, det visste vi innan. Men nu kan inte heller de "seriösa" morgontidningarna ställa sig brevid och titta på när festivaltåget går.
Själv tittade jag givetvis inte på tävlingen, men jag köpte Sydsvenskan i dag och läste hur deras festivalreporter, Håkan Engström (som syns på bilden här ovan som jag så fräck knyckt från Sydis), tippade att det skulle gå.
Och han hade ta mig tusan nästan hundraprocentigt rätt.
Han fick in de båda låtarna (för det är väl låtar, medlodier, det handlar om) som gick direkt till finalen, plus en som får en andra chans. Den andra som han tippat skulle få en andra chans kom ett snäpp längre ner i placeringslistan.
Så förutsägbar var den "spännande" tävlingen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, melodifestivalen, melodier, låtar, christer sjögren, amy diamond, tidningar, aftonbladet, dn, schlager, sydsvenskan, håkan engström

Det finns freaks i alla religiösa läger

Enligt DN vill Englands högste (undrar vad han är hög på) ärkebiskop införa delar av sharialagarna (muslimska påhitt för att sätta folk på plats, antar jag) i sitt hemland.
Ja, funnes det någon lag mot att vara dum i huvudet, så åkte väl han direkt.
Det tycks finnas freaks och rövslickare i alla läger när det gäller religionen.
Tro är en annan sak än religion, och var och en som är troende borde väl ta avstånd från det mesta våra religiösa ledare försöker pracka på oss.
Inklusive sharialagar.
Fuck You, Rowan Williams!

Jah Hollis

PS. Tack X-mas för tipset! DS.

Andra bloggar om: gud, religion, tro, george carlin, freaks, sharialagar, ärkebiskop, england

Rossliga röster och enorma vinster

Jag hörde ett inslag på vetenskapsradion om sångare med rossliga röster och det hela utgick från Bonnie Tyler som fått sin hesa röst genom en skada som inte går att reparera.
Det undejordsvrål som Entombeds sångare LG Petrov åstadkommer, däremot, handlar mest om teknik, om att ställa in rösten i ett läge där det fungerar att låta så demonisk.
Att det finns gott om rossliga, hesa, vrålande och skrikande röster inom rockmusiken är ju ett väl känt faktum. Men frågan är om det inte var Louis Armstrong som hade den arketypiskt hesa rösten.
Han lät likadant vare sig han pratade eller sjöng, och ingen kunde väl ta miste på att det var han. Rösten var hans kännetecken, vid sidan om trumpeten.
Skulle tro att till exempel Tom Waits lyssnat en hel del på gamle Satchmo.

Så en nyhet som jag hörde på Ekot en stund senare. Telia Sonera hade gjort en vinst på 27 miljarder, men ska trots det göra sig av med närmare 3 000 jobb inom företaget.
För en vanlig dödlig som undertecknad låter det som upp och nedvända världen. 27 miljarder är ofattbart mycket pengar, men tydligen är det inte tillräckligt mycket i dagens läge.
Kapitalismen är och förblir rent hokus pokus för min del.
För övrigt tycker jag den här rubriken är rätt kul.
"Får" lämna?
De får det att låta som en ynnest, som att det titigar varit förbjudet och otänkbart.

Javisst, så var det den där historien om Nixon och Louis Armstrong...
Vi får ta den en annan gång.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jobb, arbete, teliasonera, vinst, miljarder, kapitalism, uppsägningar, röster, louis armstrong, tom waits

Bråttom, bråttom, bråttom, bråttom...

Stress och brådska har greppat mig, igen, den senaste tiden. Faktum är att jag knaprat i mig Novalucol de senaste dagarna p-å v-ä-g till jobbet.
Det känns inte bra, men magen är i alla fall lugn när jag kommer dit. Nu bär det strax av igen och jag har tänkt jag skulle hinna till posten (om jag hittar någon sådan) på vägen till kneget.
Så egentligen borde jag väl inte spilla tid på att sitta här och skriva ett blogginlägg med tanke på att det börjar dra ihop sig.
Jag hade faktiskt tänkt skriva ett inlägg om de populära modebloggarna versus de "seriösa" bloggarna.
Men det känns som om jag redan sagt vad som sägas kan om det.
Och ärligt: Vem orkar läsa Carl Bildts knastertorra blogg, när man kan läsa om mode och skönhet ur en 16-årings perspektiv?
Kolla gärna videon ovan.
Det är vad jag kallar skönhet.
Tänk om man kunde ligga hemma och lyssna på Left Banke i dag i stället för att jobba.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, skönhet, mode, bloggar, bloggare, kenza, jah hollis, left banke, jobb, ledighet, novalucol

Sexy Sadie har gått till de sälla jaktmarkerna

Maharishi Mahesh Yogi har gått till de sälla jaktmarkerna, eller vart nu en mediterande "helig" indier tar vägan när döden hinner ifatt även honom. Det var han som gjode den transcendentala mediatitionen känd bland en bredare allmänhet världen över.
Men det var väl egentligen inte förrän The Beatles i slutet av 1960-talet hoppade på meditationståget som han verkligen blev ett världsnamn.
Beatles följde under en kort tid den indiske gurun och gjorde ett uppärksammat besök i hans meditationscentrum i Indien (se video ovan) och sökte en gång upp honom på Falsterbohus utanför Malmö för att få meditativa råd (antar jag).
Den till synes ständigt flinande och fnittrande Maharishi gillade givetvis att ha folk från den unga, hippa världen kring sig.
Och ett speciellt intresse lär han ha haft för de unga kvinnorna.
Detta upptäckte snart John Lennon som döpte om sin nyskrivna låt Maharishi till Sexy Sadie:

Sexy Sadie what have You done
You made a fool of everyone

Så för Lennons, och Ringos och Pauls, del var det visst rätt snart slutmediterat, medan Indienvännen George Harrison nog höll fast vid läran Maharishi stod för.
Men nu är både George Harrison och Maharishi borta.
Vad som hänt med The Rutles guru, Arthur Sultan (The Surrey mystic) tycks det dock inte finnas några uppgifter om.

Jah Hollis

Andra bloggar om: maharishi, meditation, transcendental meditation, död, beatles, indien, sexy sadie, bluff, falsterbo, malmö, john lennon, george harrison

Förbudsstaten Danmark slår till igen

Danmark, i form av en rättsinstans i det lilla landet, har beslutat att man ska stoppa tillgången via internet till fildelningssajten The Pirate Bay.
Visst är det lite paradoxalt att detta sker i ett land som säger sig ha den personliga friheten som ledstjärna och som länge, av sig själva och andra, setts som en frihetens stamort på jorden.
I och med domstolsbeslutet som ska stoppa danska internetlevernatörer och deras användare (alltså vanliga internetanvändare) ha tillgång till sajten The Pirate Bay sällar sig nu Danmark till diktaturer som Burma, Kina och Nordkorea där man censurerar internet.
Danmark har utan tvekan, under Anders Fogh Rasmussen och hans regering där vanliga borgare och rent uttalade rasister styr i go "hygge", lyckats skapa ett hårdare samhällsklimatklimat.
Nyligen kom till detta en rapport om att en åttondel av Köpenhamnsborna lever under fattigdomsgränsen.
Det mångåriga sociala alternativet Fristaden Christiania håller man på att krossa och på dess område råder undantagslagar där den danska polisen kan behandla folk lite hur som helst.
Så om nu grammofonindustrin valt Danmark för att statuera exempel när det gäller fildelning, så har de valt rätt land.

Jah Hollis

Uppdaterat PS: Visst är det lite lustigt, mitt i eländet, att danska grammofonindustrins marknadschef heter Bay i efternamn? DS.

Andra bloggar om: fildelning, pirate bay, internet, censur, danmark, frihet, diktatur, anders fogh rasmussen, rasism, köpenhamn, fattigdom

Metro är och förblir en lågbudgetprodukt

Jag var uppe med tuppen (=före klockan elva) och handlade lite i den lokala Konsumbutiken. På väg hem nappade jag till mig en Metro ur en av de tre lådorna med gratistidningar som stod utanför.
Det är sällan jag läser någon av de här tidningarna nu, sedan den första nyfikenheten lagt sig. Men efter att ha bläddrat igenom Metro nyss, vilket gick väldigt snabbt, kvarstår det första intrycket: Metro är en lågbudgetprodukt.
Och det verkar som de som äger den bestämt sig för att den ska så förbli.
Jag hinner inte gå in på det närmare nu, men jag ska ta ett exempel.
På förstasidan är det en liten bild på Lenny Kravitz och texten "Metro möter Lenny Kravitz".
Texten på insidan är skriven av någon på Metro New York, och den ryms på ett frimärke.
Hur "mötet" gått till framgår inte, men efter ett av de fyra (!) pratminusen man dragit ur honom står det "säger den 43-årige retrorockaren från sitt hotellrum i Minneapolis".
Från sitt hotellrum?
Har han stått och skrikit ut svaren från fönstret, eller kan det vara så att han uttalat sig på telefon? Det kallar inte jag att "möta" någon.
Och om man nu verkligen mött honom, vilket jag tvivlar på, kunde man inte dragit ur honom mer än fyra fullständigt intetsägande uttalanden.
Metro, lågbudget varde ditt namn.
Nej köp en riktigt tidning nästa gång i stället!

Jah Hollis

Andra bloggar om: tidningar, intervjuer, metro, gratistidningar, lenny kravitz, lågbudget, bluff

Det är ju bara att slå till direkt i morgon

Dagens hittills (jag har inte kollat mina lottorader än) gladaste nyhet serverar Aftonbladet: Högklackat ger bättre sexliv.
Det är inte mycket att tvivla om för min del.
Jag kommer att slå till direkt i morgon innan jag sticker till jobbet.
Det finns en och annan köplada med skoaffärer på vägen att stanna till vid.
Vad som helst som kan lätta upp läget nu när man börjar bli lite till åren, och ännu inte skaffat fru eller sambo måste ju vara värt att pröva, eller?
Visserligen skrivs det i artikeln bara om effekten på kvinnor, men vad är det som skulle göra någon skillnad?
Jag kan för övrigt upplysa om att någon urolog vid namn Maria Cerrurto finns det inte vid universitetet i Verona. Däremot finns det en Maria Angela Cerruto.
Men vad f-n, Aftonbaldet, det är väl inte så noga?
Det är ju bara en italiano.

Jah Hollis

Andra bloggar om: skor, högklackat, sex, sexliv, italien, verona, universitet, aftonbladet, stavning

Så här skulle livet alltid vara för alla

Tänk om vi kunde slippa allt som känns som slitande och släpande här i livet, jag menar sådant som vi själva inte vill ta på oss.
Vi skulle slippa jobb vi inte gillar och hela livet skulle vara en enda glad dans, med människor som bara svävar fram tillsammans i en aldrig sinande ström.
Ja, ja, jag vet hur fånigt det låter, men det kostar väl inget att drömma lite så här när söndagen går mot kväll
Jag tycker dessutom videon som Sharon Jones & The Dap-Kings har gjort till den gamla hiten Just Dropped in (To See what Condition my Condition was in) är så glädjefylld att det smittar av sig när man ser den.
Den största hiten med den här Mickey Newbury-låten (som lär handla om en dålig LSD-tripp) hade för övrigt The First Edition där Kenny Rogers var det stora namnet.
Det var väl enda gången han gjorde något som kan sägas vara psykedeliskt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, arbete, ledighet, jobb, dans, glädje, sharon jones, lsd, kenny rogers

Om ljuset, Johnny Cash och centertöntar

Klockan har med marginal passerat fem på eftermiddagen, och fortfarande är det inte riktigt kolmörkt ute. Det har förvisso betydelse att det har varit en klar och solig dag här i Malmö, men nu märker man tydligt att vintermörkret viker. Och jag tror att det är en vetskap och känsla de flesta av oss njuter av.
Själv är jag bortbjuden ikväll: det handlar om att umgås med goda vänner (stora delar av quizlaget), äta och dricka och att spela ett spel jag själv varit med om att ge bort i födelsedagspresent.
Det bör ju bidra till att få upp humöret ytterligare ett snäpp.

• I dag har jag dessutom lyckats ta mig igenom de sista bonussidorna (efter själva ståryn var det långa diskografier och annat smått och gott) i boken Hello Sweden, I´m Johnny Cash, som handlar mest just om Johnny Cashs ganska många besök i Sverige (lite synd att jag själv aldrig tog tillfället att se honom).
Boken är skriven av Expressenjournalisten Börje Lundberg och Lasse Lindfors, en helt vanlig Norrköpingskille som lyckades bli god vän med The Man in Black och bland annat hälsade på familjen Cash-Carter i USA, och hade dem på besök och middag hos sin familj i villan i Åby.
Därför känns det lite märkligt att man aldrig riktigt kommer Johnny Cash inpå livet i boken. Och trots att det finns många bilder på Johnny Cash och Lasse Lindfors tillsammans känns det märkligt att den svenska vännen på vartenda foto ser ut som om han sålt smöret och tappat pengarna.
Roligt är dock till exempel avsnittet om hur Johnny Cash spelade in en liveskiva på den svenska Österåkeranstalten.
Och om hur det kom sig att Bob Dylan en gång spelade in musik tillsammans med Johnny Cash.

• Så till en kille som jag inte blir klok på om han verkligen är totalnaiv, eller om det bara är som han låtsas.
Jag är inte elak eller agerar nätmobbare, men den här nyheten om att hyrorna i attraktiva storstadsområden kan komma att chockhöjas för att man ska få bort bostadsköerna i de områdena, tycker Centerns ungdomsförbunds ordförande Magnus Andersson är "positiva tongångar".
Det skriver han i alla fall på sin blogg.
Aldrig hört talas om bostadssegregation, Mange?
Man kan ju alltid hoppas, att med sådant folk i ledande positioner, kommer Centern att raderas bort ur riksdagen vid nästa val.
Jag glömmer aldrig då Centern vid ett val försvann ur Stockholms stadshus och deras talesman ändå tyckte att de gjort "ett rätt bra val".
Kanske inte att undra på att somliga förväxlar Centerstämman med Tosia bonnadan.

Jah Hollis

PS. Glömde att notera att det är Mats Odell som är arkitekt bakom förslaget om hyreshöjningarna. Inte speciellt förvånande. DS.

Andra bloggar om: ljus, mörker, vinter, sol, johnny cash, centern, centerns ungdomsförbund, magnus andersson, val, riksdagsval

Är den här anti-piratreklamen på riktigt?

Debatten om den fria fildelningens vara eller icke vara rasar vidare och nu handlar det närmast om en kommande rättegång i det som DN kallar Pirate Bay-härvan.
Varför det kallas en härva vet jag inte (det låter som en rubrikkliché man dragit till med), men några som ligger bakom fildelningssajten Pirate Bay är i alla fall formellt åtalade nu.
Jag är själv dåligt bevandrad i sakfrågan, men hela problematiken med fildelningen och upphovsrätten är ju intressant och jag överlåter som vanligt till dem som läst på att föra ordet i ämnet.
Men det är helt klart att det inte bara är här i Sverige vi diskuterar detta heta ämne. Fildelning och upphovsrättsfrågor tycks ha delat världen i två delar och det talas och propageras för och emot.
Än har jag inte sett någon tv-annonsering i ämnet här i Svedala (men jag ser ju knappast på tv längre). Men i andra länder förekommer den flitigt.
Och om den här ovan är på allvar eller på skoj är svårt att veta. Den finns i alla fall gratis att se på Youtube, precis som en mängd mer eller mindre roliga varianter på temat.
Och den här nedanför är definitivt på skoj, men med allvar bakom, som all god satir.



Jah Hollis

Andra bloggar om: tv, reklam, piratbyrån, fildelning, upphovsrätt, satir, youtube, DN

Det blev ett riktigt Neil Young-maraton

Jag lovade att bränna Neil Youngs nya platta, Chrome Dreams II, till min vän BV som ska med och kolla gamle Neil när han spelar i Köpenhamn om fyra veckor. Och när jag nu ändå var igång tog jag nygamla liveinspelningen Live at Massey Hall 1971 samtidigt.
Och så kände jag att det var bäst att lyssna igenom bränningarna så att de är OK.
Det var de, och de är ju båda fantastiskt bra plattor.
Det är även Neil Youngs On the Beach som jag hittade när jag grävde runt i högarna av skivor som tar allt större utrymme i mitt vardagsrum (tänk om man haft råd med lyxen att hålla sig med ett extrarum där man kan förvara en massa saker) och den får väl avsluta dagens Neil Young-maraton.
Ett arkeologiskt fynd gjorde jag även på Youtube när jag letade efter en passande Neil Young-låt att illustrera detta med.
Det fick bli Crosby, Stills, Nash & Young spelandes Neils Down by the River. Den är från 1969 och kolla hur publiken applåderar efter gitarrsolot.
Märkligt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, neil young, skivor, cd, bränna, arkeologi, youtube, trångboddhet, städning