Och vad grundar sig den bedömningen på?

Aftonbladets egen mysgubbe (och tydligen operaexpert), Lasse Anrell, gav inför gårkvällens Rosa bandetgala i Globen sitt omdöme om en av galans stora attraktioner. Det handlar om Paul Potts, en man som inte hade råd att gå till tandläkaren innan han framträdde med Nessum Dorma i Storbritanniens motsvarighet till Idol.
Resten är, som man säger, historia och nu älskar hela världen Paul Potts och hans första skiva ligger etta på listorna. Lasse Anrell ger honom fem plus fast det gäller, märkligt nog, inte hans sång (som bara får tre) utan hans framträdande.
Vad baserar Anrell den bedömningen på? Några sekunder i ett inslag på Youtube, eller på den första skivan?
Det får vi aldrig veta.
Men, ugh!, Lasse Anrell har talat.

Jah Hollis

Andra bloggar om: opera, rosa bandet, globen, paul potts, lasse anrell, candergala, idol

Jag fick ett minst sagt hotfullt brev...

Halloween eller Alla helgons dag? Jag är väl inte sämre, eller mer rigid, än att jag kan acceptera båda två.
Det har väl blivit mer som om barnen firar Halloween medan de äldre håller fast vid Alla helgons dag. Och det finns väl plats för båda, bara man undviker att låta den allra anskrämligaste kommersialismen ta över.
Eller att Halloweenfirande ungar flippar ut och tar det där med "bus" lite för bokstavligt och förvandlas till rena vandaler.
Själv fick jag en läskig, hotfull hälsning inför Halloween som väl infaller just i dag.
Ja, ni ser väl själva på bilden vad "Underjordens härskare" låter hälsa mig.
Jag har mina aningar om att det är gudbarnet som ligger bakom. så riktigt rädd behöver jag nog inte känna mig när jag är ute och kör bland gastarna som kan tänkas röra sig i det sydskånska landskapet när jag är på väg hem från jobbet i natt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: halloween, alla helgons dag, traditioner, firande, kommersialism, gastar

Det känns lite som att kapa en livlina

I dag har jag varit och tömt det lilla av min egendom jag haft i min övernattninglägenhet i stan där jag jobbar (och tagit adjö av mitt trevliga gamla värdpar).
Inget jättejobb och rätt lättstädat, men naturligtvis innebär det att jag fått släpa hem ännu mer böcker och musikmagasin till min redan övebelamrade Malmökvart.
Nu, om någonsin, krävs det krafttag för att överhuvudtaget försöka få någon ordning på det kära hemmet.
Att göra sig av med möjligheten till övernattning var lite som att kapa en livlina. Nu är jag utlämnad till väder och vind (inte alltid att leka med i Sydöstskåne) och till tysk bilbyggarkonst.
Läget kunde varit annorlunda om man ändrat avdragsreglerna för dubbelt boende. Men det stannade visst bara vid en tanke i skallen på någon.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jobb, arbete, avdrag, dubbelt boende, pendla, boogie, bilar, canned heat

Och vad är egentligen en lökförare?

Det är väl ingen tvekan om att det kan bli rätt kul när det blir konstigheter i skriven text. När det som skulle vara rätt blir fel på ett sätt som blir komiskt. I dag hade någon på Sydsvenskan haft bråttom när de skulle berätta om problemen med fallande höstlöv som ställer till det för lokaltrafiken.
Och ingen tycks ha tagit reda på vad en lökförare är innan det hamnade på nätet. En stund senare var det rättat, men de övriga, inte så komiska, skrivfelen i artikeln hängde fortfarande med.

Jah Hollis

Andra bloggar om: språk, skrivfel, sydsvenskan, bråttom, stavfel, lokaltrafik, höstlöv

Och i dag ska jag ta bilen till jobbet

I dag är det en riktigt grå höstdag här i Malmö och nu börjar löven där ute falla på allvar. I dag är det också den första dagen jag ska överge kollektivtrafiken och ta mig till jobbet i min nyinköpta (begagnade) bil.
Egentligen är det inte mitt eget val att jag nu byter färdsätt: jag har konstiga arbetstider, och har under ett par år nu haft en övernattningslägenhet där jag jobbar. Men ju längre tiden gick, desto mer drabbades jag av lappsjuka när jag skulle sova över i den.
Att åka kollektivt är heller inte alltid någon höjdare, även om det i teorin naturligtvis borde vara det rätta valet. Senast (sista gången?) jag tog pågatåget till jobbet var det så överfullt att somliga tvingades stå hela resan.
Och det var inte ens i rusningstid.
Jag fick då också chansen, som vanligt, att höra en miljon mer eller mindre irriterande prov på mobilsignaler och mer eller mindre intima telefonsamtal.
Några tyckte också vi skulle höra deras samling av låtar de hade inspelade på någon musikmaskin.
Nu ska jag i stället sitta i bilen (i lugn och ro?) och lyssna på exempelvis min nya platta med Robert Plant och Alison Krauss, eller kanske Neil Youngs senaste.
Hösten har för övrigt också slagit till mot pågatågstrafiken nu.
Alla årstider har sina överraskningar i beredskap.
Även för oss som ska köra bil, det vet jag också.

Jah Hollis

Andra bloggar om: höst, tåg, kollektivtrafik, bilar, löv, mobiltelefoner, mobiltelefonsignaler, musik, neil young

Lucinda Williams bjöd både vin och vatten

Lucinda Williams gillar att stå på scen och spela sina låtar inför publik, det vet jag sedan tidigare. Vad som är lite kul är, att hon verkar nästan förvånad över att det kommer så mycket folk för att lyssna på henne på ett ställe som Vega i Köpenhamn en söndagskväll som i går kväll.
Folk som hälsar henne mycket entusiastiskt.
Hon, som stått på scen hundratals och åter hundratals gånger, verkar ha en sådan ödmjuk attityd till hela musiker/publikförhållandet när hon tillsammans med sitt band kliver in framför oss och börjar spela och sjunga.
Och det börjar väldigt bra: den välbekanta, lite raspiga rösten uppmixad tydligt över ett tight och följsamt band, där gitarristen Doug Pettibone lyser starkast.
Och en Lucinda som en bit in i konserten säger att de, denna första kvällen på en Europaturné, ska spela för oss till någon sparkar ut dem från scenen.
Så blir det naturligtvis inte, även om vi får en god dos musik.
Tyvärr blir countrybetoningen allt svagare under kvällen och ersätts med stundtals rätt uppskruvade tonlägen med distade och nästan hårdsrocksriffande gitarrer. Lucinda vill rocka, men lyckas tyvärr inte alltid riktigt.
Extranummer utlovas redan innan den ordinarie spellistan är avklarad och de börjar, på begäran från publiken, med Car Wheels on a Gravel Road. En låt som slår det mesta av det övriga vi får höra under kvällen.
Lite tröttsamt blir det tyvärr med någon gammal bluescover och en dito av Fats Domino.
Lucinda vill att vi ska lära känna var hon har sina rötter i stället för att hon förlitar sig på sin egen fantastiska låtkatalog.
Och så pratar hon en massa mellan låtarna, som om hon tror att vi inte ska fatta vad de handlar om. Hon till och med frågar om vi förstår (som i förstår språket) hennes texter.
Då saggar tempot ibland (även om hon säger kul saker också) och det hela känns tyvärr lite ofokuserat.
Kanske var det jetlag, eller kanske besöket på den där baren bredvid hotellet i Köpenhamn som hon berättar om.
Jag vet inte.
Men tro nu inte att jag avråder er från att gå och kolla in Lucinda Williams om ni har chansen.
Nej, nej! Även en ofokuserad Lucinda Williams bjuder på så mycket själ, livsvisdom och, inte minst, underbar musik, att hon slår det mesta just nu.
Och det kanske blir ännu bättre under de kommande konserterna.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, lucinda williams, köpenhamn, vega, country, rock, coverlåtar, blues

Det är ingen ordning på någonting längre

När jag var i skolåldern och vi befann oss någon gång i februari kunde det hända att det stod en semla (fastlagsbulle som dom säger här i Skåne) och väntade på mig när jag kom hem från plugget på eftermiddagen.
Det var ju lite festligt att morsan eller farsan (dom jobbade båda två) varit hemma på middagsrasten och lämnat en sådan godsak att förgylla en ofta lite grå vinterdag med. Tiden då detta kunde hända var koncentrerad till, om jag inte minns helt fel, några få veckor när den sega vintern gick mot sitt slut.
Det fanns inga semlor att tillgå, vare sig före eller efter den tiden.
När jag sedan flyttat ner hit till Skåne upptäckte jag att det fanns konditorier som började sälja semlor direkt efter jul, redan före nyårshelgen.
Nu verkar detta ha gått över styr helt och hållet (tydligen har det pågått ett bra tag).
Inte för att jag alltid håller så hårt på traditioner, men lite konstigt känns det allt när tiden på något vis förskjuts, här uppenbarligen av rent kommersiella skäl.
Det är väl som han sade, säsongsarbetaren Lucifer Lindeman, han som sålde lucianålar: "Det är en kort säsong, men man får ju ihop en hacka."
Kan man förlänga säsongen kan man ju få ihop en ännu större hacka.

Jah Hollis

Andra bloggar om: semlor, fastlagsbullar, traditioner, fastan, vinter, jul, nyår, beatles, pengar

Lägg ner partierna, det går alltid bra ändå!

Vid lite surfande på nätet råkade jag på dessa båda klipp från ett par av våra mer kända dagstidningar. Så vad ska vi med en massa politiska partier, som ska ha en massa bidrag och hålla på och tjafsa och bara kosta pengar, till?
Det går ju ändå alltid bra för vårt kära fosterland, vem som än sitter vid rodret. Det framgår väl med all tydlighet?

Jah Hollis

Andra bloggar om: pär nuder, anders borg, partier, ekonomi, finanser, demokrati, finansminister, sverige

Så hoppade datorns klocka tillbaka en timme

När jag satt här och skrev så hoppade datorns klocka tillbaka en timme (detta inlägg är alltså skrivet efter det som kommer ovan).
Vi går tillbaka till "vintertid", eller normaltid som det ju egentligen är. Timmen vi "förlorade" när vi gick över till sommartid i våras kan vi nu använda till något trevligt.
Jag kom inte att tänka på att det var dags förrän någon på stamstället tog upp frågan om vid vilken av nattens klockan två de skulle stänga puben. "The first one", var svaret så något extra barhäng blev det inte på den timmen.
OK för min del eftersom jag var en aning däst efter att ha käkat fondue på Malmös mest inosade fonduerastaurang (fast vi satt i den något luftigare vinterträdgården) tidigare under kvällen.
Vi var ett gäng som varit med och vunnit fonduemiddagar på quizet de senaste åren och som tyckte det var dags att beta av lite i den stora högen av vinstkuvert. Vi gör det med jämna mellanrum (fondue äter man knappast mer än ett par gånger om året, även om det är den något lättare buljongbaserade köttfonduesorten) och det har börjat bli lite av tradition nu.
Det är samma stök och bök och strid om plats för spetten, det är samma diskuterande om hur man ska lägga upp det (fördelningen av intag från salladsbordet kontra de fonderade köttbitarna och om man överhuvud taget ska ge sig på pommesen som serveras till).
Och när man sedan kommer till betalningen blir det alltid diskussion om hurvida man kan använda prispresentkorten till att pröjsa även för dricka och kaffe och avec, eller om de bara gäller för maten.
Men trevligt är det att samlas ett par timmar runt grytorna och eldarna tillsammans med sina quizkamrater, och än har vi en bra bunt prischeckar kvar.

Jah Hollis

Andra bloggar om: mat, fondue, kött, äta, restaurang, quiz, priser, traditioner, sommartid, vintertid, normaltid

Grattis på födelsedagen, John Cleese!

I dag, den 27 oktober, fyller John Cleese 68 år. Jag kan bara tala för mig själv, men säkert stämmer en och annan ur min generation (och andra också hoppas jag) in, när jag passar på att på detta vis gratulera honom på födelsedagen.
Det tycker jag han är värd, så mycket glädje som han har skänkt så många av oss.
Cheers, Old Chap!
Jag tar en för dig också när jag kommer till puben i kväll.

Jah Hollis

Andra bloggar om: john cleese, monty python, humor, födelsedag, pub, gratulationer

Minst en klassiker på Neil Youngs nya

Jag har äntligen fått lite tid över för att lyssna på Neil Youngs nygamla platta Chrome Dreams II som kom häromdagen. Recensenterna har antingen höjt den till skyarna, som ett par av de brittiska magasinen som givit den full poäng, eller sänkt den som "ett mediokert hopplock av nyskrivet och tidigare undanstoppat".
Ingen recensent kan i alla fall låta bli att nämna en av låtarna på plattan, Ordinary People, som är drygt 18 minuter lång (skulle varit en sida på en gammaldags vinyl-lp) och som förmodligen kommer att räknas som en av Neil Youngs klassiker.
Själv har jag lyssnat för lite på skivan för att kunna fälla något omdöme ännu. Men Ordinary People har jag redan hört flera gånger och fastnat för.

Jah Hollis

Andra bloggar om: skivor, cd, neil young, recensioner, recensenter, chrome dreams II, dn, svd, sydsvenskan

Vad gick Hullabaloos scenografer på?

Hullabaloo var ett populärt popprogram som gick på amerikansk tv ett par år under mitten av 1960-talet. Där mimade populära artister och grupper sina senaste hitlåtar inför skrikande amerikansk tonårspublik.
Det var vid tiden för The British Invasion, det vill säga då de amerikanska hitlistorna till stora delar dominerades av brittiska pop- och rockband som dök upp i kölvattnet efter The Beatles.
När man ser det här inslagen med The Animals undrar man om det bara var det bandet som försågs med en sådan bisarr scenografi. Eller hittade scenograferna alltid på saker som tjejernas huvuden som jakttroféer på väggarna?
Ja, tiderna förändras sannerligen.
Eller gör de egentligen det?

Jah Hollis

PS. Är det någon som vet vem gästpresentatören är? Jag tycker det är något bekant över honom. DS.

Andra bloggar om: musik, scenografi, beatles, 1960-talet, scenografer, pop, rock

Så har även jag sett det omtalade slutet

Ja, då har även jag sett det omtalade slutet på tv-serien Sopranos. Serien kunde ju ha slutat på en mängd sätt, men nu blev det vad många kallar ett "icke-slut".
Helt OK för min del, livet går vidare: både för familjen Soprano och för mej som haft stort utbyte av att följa deras öden och äventyr under drygt åtta år nu.
Ett plus med slutet var väl i alla fall att nog ingen hade kunnat räkna ut hur det skulle utformas. Och samtidigt som det naturligtvis öppnade för en mängd spekulationer säger seriens skapare, David Chase, att man inte ska tolka in för mycket i det.
Fast någon tanke med det finns det naturligtvis.
Rent personligt tycker jag det är skönt att serien fick ett slut innan kvaliteten fick stryka på foten. Samtidigt kommer jag att sakna alla karaktärerna, den starka dramatiska känslan, humorn och inte minst de suveräna skådespelarinsatserna.
Men jag har ju allt, utom den säsong som just avslutats, på dvd.
Det är bara att börja om från början.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sopranos, tv, tv-dramatik, tv-serier, dvd, skådespelare, maffia

Två (tre) favoriter tolkar samma sång

Bob Dylans Blood on the Tracks är en platta jag gärna lyssnar på sent på nätterna, när jag kommer hem ensam från en kväll på stan och inte vill gå och lägga mig.
I det läget finns det mycket att hämta på den skivan och jag blev nästan lite förvånad för att den inte fick plats på min lista över skivorna jag inte vill leva utan.
Men skulle det vara sju skivor, ja då skulle det vara sju skivor.
Här har ni i alla fall ett par exempel på storheten i Blood on the Tracks: Två tolkningar av Shelter from the Storm, en av alla kanonlåtar på plattan.
Ovan är det Emmylou Harris och Rodney Crowell som ger den en lite mjuk och eftertänksam framtoning. Men jag vill inte påstå att den är bättre eller riktigare än när kompositören själv, i vad som närmast verkar vara vredesmod, spottar ur sig denna väldigt poetiska text under en konsert på Rolling Thunder-turnén.



Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, bob dylan, emmylou harris, rolling thunder, rodney crowell, poesi, vrede

Ska vi satsa på att han blir frisläppt?

Jag läste att Unibets vd hade blivit gripen i Holland för att hans företag misstänks bryta mot någon gammal monopollag i Frankrike. Det innebär naturligtvis nytt bränsle på brasan om vem som ska kamma in pengarna från folks svagheter när det gäller gambling.
Märkligt nog är det inte Sverige som står i skottgluggen nu (förespråkare för en fri spelmarknad brukar ju annars framställa Sverige som spelarnas helvete på jorden), utan det är Frankrike.
Jag bryr mig personligen inte om vem som håller i spelverksamheten, bara man ser till att den håller sig inom lagens råmärken. Men det blir ofta lite löjligt när förespråkare för den fria marknaden framställer de "fria" spelbolagen (till skillnad från monopolen) som några som sysslar med någon slags filantropisk verksamhet.
Dom är naturligtvis bara ute after att sno dig på dina pengar dom också.
Och vad gäller Unibets vd.
Han blir säker frisläppt snart.
Ska vi slå vad?

Jah Hollis

Andra bloggar om: spel, monopol, unibet, filantropi, svenska spel, fri marknad, lag

Somliga bara lovar och lovar...

Bilköpet står för dörren och jag bara väntar på att få kontakt med min personliga bankman (som är en kvinna som jag aldrig tidigare pratat med) så att allt praktiskt kan bli avklarat och jag få den här affären avslutad, och ge mig ut på vägarna igen.
Och som jag satt och började bli lite purken för att folk lovar och lovar, men inte håller vad de lovar, så ringer hon.
Skönt. Och snabba besked var det som gällde, så nu är det bara att gå in på banken och hämta en påse pengar (ja, från mina egna konton).
Däremot har jag fortfarande inte hört av mitt försäkringsbolag, som lovade att höra av sig om eventuell ersättning för min stulna kamera.
Och det här danska konsertbiljettsföretaget, Billietlugen, som skulle betala tillbaka för en biljett jag betalat för och som var till fel konsert. Tror ni att dom betalt tillbaka pengarna som dom lovat att göra?
Naturligtvis inte.
Tänk vad skönt det vore att få all sådan här eftersläpande business ur världen och känna att det inte är något man måste hålla på och traggla med för att få löften uppfyllda.
Det borde väl kunna gå utan att man ska behöva tjata för att få det gjort?

Jah Hollis

Andra bloggar om: pengar, löften, banker, försäkringsbolag, business, bil, affärer

Sju plattor jag inte vill leva utan

Ja, det hjälper inte hur länge jag håller på att älta detta. Fortsätter jag, så framstår den här mannens utmaning som ett omöjligt uppdrag.
Så trots att det kanske skulle stå Sju plattor (av en väldig mängd) jag inte vill leva utan, så skrev jag rakt ut ur skallen ner sju skivor jag kan lyssna på om och om och om igen utan att tröttna på dem.
Det är sju skivor varav jag har de flesta i flera versioner och som jag alltid hittar i min allt rörigare musiksamling. Efter att jag skrivit ner skivorna kollade jag Rolling Stones (tidningen) lista över alla tiders 500 bästa skivor.
Visst hittade jag många jag glömt tidigare, men också ett antal väl sammansatta samlingsplattor. Sådana har jag utelämnat från min lista.
OK, då kör vi:

1. The Beatles - The Beatles, 1968
Går också under namnet The White Album och är ymnighetshornens ymnighetshorn vad gäller populärmusik. Här finns musik för alla existerande sinnesstämningar och lite till. Till och med den förskräcklige Charles Manson hittade budskap i Helter Skelter, en av dubbelplattans mest banala kompositioner.

2. Augustus Pablo - Original Rockers, 1979
Aldrig låter melodica så sensuellt som när Augustus Pablo hanterade detta enkla instrument. En samling låtar som innehåller allt som gör att reggae är en så oemotståndlig, rörelsebefrämjande musik. OK, det är inga Marleytexter, men jag tror Marley hittade musikalisk vägledning i den här musiken, ofta imiterad, men omöjlig att kopiera.

3. Emmylou Harris and The Nash Ramblers - At the Ryman, 1992
Den som hör den här liveinspelningen kommer aldrig att yttra något nedsättande typ "hästjazz" om countrymusik. Detta är tidlös musik, lågmäld men omöjlig att ignorera. Och ingen sjuskivorssamling är komplett utan Emmylou Harris röst.

4. Rolling Stones - Rolling Stones, 1964
Den första LP-skivan jag hade i min ägo, och den första detta band spelade in. En klenod och ikon, men en skiva som klarar sig bra utan eventuella nostalgiska känslor. Den innehåller nästan bara coverlåtar, men coverlåtar spelade med en sådan passion att Stones versioner ofta överträffar originalen. Det är ett uppkäftigt gäng ungtuppar som inte ber om ursäkt för att de stiger in på scenen. Goda förebilder.

5. Van Morrison - Beautiful Vision, 1982
Kan vita män från Belfast sjunga soul? Ja! Van Morrison har skivit Gloria, en av de tuffaste treackordslåtarna som finns. Men han har också, under sin "danska period" komponerat detta mästerverk om, ja det kanske låter larvigt, men jag hittar inget bättre än "livets mening". Den påminner mig också om en period i mitt liv som bjöd på kärlek, galenskap och död, en period jag inte skulle vilja vara utan, även om döden kanske skulle ha kunnat hejda sig.

6. Steely Dan - The Royal Scam, 1976
Jag har aldrig förstått vad det är för fel på intelligent komponerad och framförd musik. Steely Dan har alltid haft en hög lägstanivå på de områdena och här faller precis allt på plats. Låtar om drogtillverkare, gisslantagare och skamligt behandlade immigranter, skarpsynta och roliga observationer av människor och företeelser. Walter Becker och Donald Fagen har samlat en grupp briljanta musiker för att förverkliga en vision och lyckas till etthundra procent. Jag hittar fortfarande nya saker hela tiden trots att jag hört The Royal Scam otaliga gånger.

7. Captain Beefheart & The Magic Band - Trout Mask Replica, 1969
Jag vet att det här är en dubbel-LP man kan stila med för att visa att man kan sin rockhistoria. Men alla vet ju att den egentligen är helt olyssningsbar, eller? Detta är antingen historiens mest anarkistiska musikinspelning, eller kanske den mest arrangerade och genomarbetade. Jag vet inte, men blir alltid lika fascinerad över att man kan göra något sådant här. Läs för övrigt David Cavanaghs lite småläskiga berättelse i novembernumret av Uncut om hur Trout Mask Replica kom till. Vill ni inte höra skivan efter det (om ni nu inte hört den), ja då kan ni lägga av att lyssna på musik. Men blir ni nyfikna finns det ändå ingen garanti för att ni gillar den. Fast jag tror ni kommer att häpna åtminstone en aning.

Och nej, vare sig Bobby D eller Bobby M eller Nisse Jung eller The Godfather eller Lucinda Williams eller The Bonzo Dog Doo Dah Band eller Motörhead tog sig in på listan. Men dom står och trängs här bakom mig allihop. Och dom låter inte glada.

Jah Hollis

PS. Och ja, jag vet att den nyaste skivan är 15 år, men det tar tid att verkligen få bevis för att kärleken håller genom tidens och den egna själens alla omsvängningar. DS.

Andra bloggar om: musik, listor, the beatles, skivor, lp, cd, rolling stones, steely dan, emmylou harris, van morrison

Hjälp mig att snabbt komma över 50 000!

Den 13 november kommer det att vara ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg och jag känner mig fortfarande som lite nybörjare. Och jag ska inte ljuga och säga att jag inte bryr mig om ifall jag får några läsare eller inte.
Det ligger på någon sätt i sakens natur, i alla fall för mig, att jag vill att folk ska läsa det jag skriver. Dom behöver inte nödvändigtvis gilla det, och det är väl rätt få gånger jag hoppat in i en debatt enbart för att jag hoppas många ska läsa mitt inlägg.
Något försöker jag väl i alla fall förmedla varje gång jag skriver.
Men nu ska jag inte gå som katten kring het gröt (lite underligt uttryck; gillar katter gröt?) utan komma till saken.
Nu är jag bara ute och flirtar med er, ja just alla ni som sett rubriken ovan. Jag har inget annat budskap med den än att jag är nära 50 000 nerladdningar av bloggen nu, och jag vill dit så snabbt som jag bara kan.
Och det vore roligt att få en kommentar till denna fåfänga.
Men läser du detta, ja då har du ju redan öppnat sidan.
Så tack hur som helst.

Jah hollis

PS. Kom gärna tillbaka, det kan dyka upp riktigt vettiga saker här ibland har jag fått för mig. DS.

Andra bloggar om: blogga, bloggar, blogginlägg, nerladdningar, topplistor, jubileum, fåfänga

Inte så väldigt originellt, Alex

Jag antar att det är lika bra att acceptera det: Alex Schulman har blivit ett etablerat medienamn nu oavsett om han bloggar eller inte. Tydligen är han "kolumnist" i Aftonbladet, vilket ju bara är ytterligare ett skäl för mig att inte slösa pengar på den tidningen.
Dock länkades det till en av hans AB -kolumner på bloggportalen, och det kostar ju inget att ta en titt på webben. Och det han skrev, bredde ut sig ganska ordrikt om, var en rätt långdragen gäspning.
Och speciellt originell var inte heller hans tankegång (som om man hade väntat sig det) utan temat känns igen från många bloggar.
Själv läser jag hellre dessa lakoniska, med ojämna mellanrum uppdykande, betraktelser över vardagslivets små irritationsmoment.

Jah Hollis

Andra bloggar om: blogga, bloggare, alex schulman, medier, aftonbladet, kolumner, webben

Kvalitet vinner väl i längden, eller?

Så har det dragits igång en debatt om att det är fel/rätt att göra reklam på sin blogg. Jag trodde i min enfald att man får göra vad tusan man vill på sin blogg utan att det ska klassas som fel eller rätt.
Ja så länge man håller sig inom lagens råmärken vill säga. Gamla textreklambestämmelser från den traditionella tidningsvärlden kan ju knappast gälla bloggar.
Det måste väl i högsta grad vara betraktarens/läsarens sak att avgöra hur trovärdig en blogg och människan eller människorna bakom en blogg är.
Eller är det så att kvalitet inte vinner i längden?

Jah Hollis

Andra bloggar om: reklam, bloggar, bloggare, debatt, textreklam, lag

Jag finns där ute någonstans i mängden

Efter en arbetsveckas exil i Wallanders stad är jag tillbaka hemma i Malmö. Det nöter på livsandarna att leva detta schizofrena liv, men i dag har jag hittat en bil jag vill ha, en bil som jag hoppas kunna pendla i.
Rent moraliskt är det väl trist att behöva övergå från kollektivåkarnas skara till bensinbilspendlarnas skara, men jag känner att jag inte längre har något val.
Och nu ska jag dessutom hitta en snygg övergång till valet av video härovan. Rory Gallagher, live på Isle of Wight 1970.
Ja, det är helt enkelt så att jag finns därute någonstans i publiken som kollar in Rory. Jag var där och såg honom spela Gambling Blues 1970.
Inte vet jag hur mina tankar kom in på det när jag satte mig och tog en öl efter en veckas jobb och bortavaro från livet i Malmö. Jo, jag kom nog in via detta.
Skit samma, Rory Gallagher (frid över hans minne) är och förblir en gammal musikalisk hjälte. Jag tyckte väl bara jag skulle ge fler en chans att upptäcka honom.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, exil, fritid, musik, blues, pendling, kollektivtrafik

Ananas i maten är ingen höjdare

Det börjar bli dag att gå hem till övernattningslägenheten som jag snart ska lämna för gott. Jay Leno och någon figur som ingår i dessa horder av kockar som lagar mat i tv håller på att gegga med något i Lenos show.
Förmodligen är han någon kändiskkock av den där elaka typen. Eftersom jag inte är speciellt förtjust i matlagningsprogram kan jag inte identifiera karlen.
Men han håller i alla fall på att fixa till någon slags pannkakor där det ska ingå ananas. Ananas är en av de saker jag har väldigt svårt för i lagad mat.
Jag har egentligen inget emot smaken som sådan; färsk ananas kan vara riktigt gott vid rätt tillfälle. Men mixat i någon maträtt tycker jag mest det är ett rent störigt inslag och jag undviker maträtter med ananas i.
En förklaring kan ligga i det år jag gick på en skånsk folkhögskola och delade en lägenhet med tre andra manliga elever. Vi försökte med varierande framgång laga mat och i tur och ordning bjuda varandra på.
En kille gjorde någon risgryta där bland annat bacon och ananas ingick i riklig mängd. Baconet var så lättstekt att det var närmast rått och ananasen var sötsliskig burkananas.
Där någonstans tog det definitivt stopp för mig när det gäller ananas som ingrediens i mat. Jag ryser fortfarande av obehag när jag tänker på den där grytan, på kombinationen av sladdrigt, halvrått bacon och sirapssöt ananas.
Och pizza hawaii? No way José!

Jah Hollis

Andra bloggar om: mat, matlagning, ananas, pizza, pizza hawaii, jay leno, kockar, matlagning, tv-kockar

Egoism och idioti hänger intimt samman

Tänk att saker och ting som står ute i den så kallade offentliga miljön så ofta blir offer för folk som inte kan hålla fingrarna i styr. Nu är det den kamouflagemålade soldaten som står utanför det suveräna lilla Hasse & Tagemuseet i Tomelilla som har drabbats.
Någon svagsint person har tyckt att han, ja jag tror man med rätt stor säkerhet kan säga att det är en han, behövde hjälmen på soldaten (som förekommer i filmen Picassos äventyr) bättre än soldaten själv behöver den.
Så av ren egoism har denna person jobbat hårt för att bryta loss hjälmen från soldaten. Soldaten ser nu ut som f-n och folk som gillat att se den stå utanför museet blir lite ledsna, precis som de människor som jobbar med museet.
Egoism och idioti går väldigt ofta hand i hand, det får vi bevis för så gott som dagligen och stundligen. Och själv är jag så förbannat trött på människor som sätter sin egen personliga upplevelse före mängder av andra människors sammanlagda upplevelser.

Jah Hollis

Andra bloggar om: egoism, idioti, tomelilla, museum, offentlighet, hasse och tage

Det finns alltid några om och men...

Efter mycket ältande och väntande tog jag mig till slut samman och ringde mitt försäkringsbolag för att tala om jag blivit bestulen på en kamera och en plånbok med pengar i. Och vad tror ni jag fick för besked då?
Jo, att min hemförsäkring som jag haft i snart 20 år inte täcker det jag har råkat ut för, jag ska inte få ett öre i ersättning.
Hade jag däremot blivit rånad hade det varit en annan sak.
Och jag kände på mig det på något vis redan i samma stund som jag ringde. Det finns alltid något om och men när det kommer till den berömda kritan. "Nej, det där tog vi bort för länge sedan", sade tjejen jag pratade med.
Ja det var tydligen för fem-sex år sedan (jag har som sagt troget betalt i nära 20 år nu).
Jag hade svårt att behålla behärskningen men förklarade att det kanske hade varit snyggt att tala om för gamla kunder att man försämrar en tjänst, eller vad det nu är, som man betalar för (annat än via superfinstilta meddelande om ändringar i villkoren).
Tydligen veknade hon lite eftersom hon gick med på att detta försäkringsbolag (vars bossar förmodligen roffar åt sig jättebonusar, ja jag förutsätter det) kanske kan sträcka sig till att betala mig en del av kamerans värde.
Orsaken är givetvis den, vilket hon berättade utan några förskönande ord, att folk har utnyttjat sina försäkringar till att bluffa till sig pengar och kapitalvaror.
Alltid dessa djävla halvfigurer, denna samvetslösa minoritet, som ska förstöra och förpesta livet för oss som fortfarande tror på någon form av ärlighet människor emellan.
Det låter grymt, men jag skulle utan tvekan kunna drämma en kofot över de långa, slemmiga fingrar som grävde i min väska.

Jah Hollis

Andra bloggar om: stöld, försäkring, försäkringsbolag, premier, bonus, bluff, kamera

Morgonbön vaccin mot att bli religiös

En gång på stenåldern när jag gick i skolan var religionen ett rätt tydligt inslag i mitt och mina skolkamraters elevtillvaro. Och det handlade om kristendom, några andra religioner hade vi knappt hört talas om på den tiden.
Vi höll inte på med religionskunskap, vi utsattes för kristendomsundervisning, i den vanliga, allmänna skolan.
Nu har den borgerliga alliansen som styr vårt land kommit fram till att det är bäst med en skola där religiösa inslag förbjuds i undervisningen. Samtidigt ska det fortfarande vara tillåtet med morgonbön, förutsatt då tydligen att den "inte ingår i den riktiga undervisningen".
För att återvända till min skoltid, var morgonbönen obligatorisk, även om den lades före den ordinarie undervisningen. Den som kom försent eller inte hade med sig psalmbok riskerade anmärkning eller att få sitta på "syndabänken", längst fram i aulan, under morgonbönen.
Morgonbönen bestod oftast av inspelade, stentrista morgonandakter från radion och under den kvart-tjugo minuter den pågick satt vår rektor på aulans scen och spanade ut över salongen för att hålla kolla på dem som inte uppförde sig seriöst.
Detta hände på det frigjorda 60-talet, 1960-talet.
Och denna morgonbönsritual var ett vaccin som gjorde mig ytterligt skeptisk mot religionen. Den fick mig att anse att religion är en privatsak som inte ska tvingas på någon, under några som helst omständigheter.

Jah Hollis

Andra bloggar om: religion, skola, undervisning, kristendom, 60-talet, morgonbön