Nu, 04.19, inser jag det med full kraft; jag har gått och blivit bloggoman. Jag har förvisso alltid varit en nattmänniska, men nu börjar det handla om något annat.
Ni minns kanske debatten om videovåldet, och om tv-spelen och om chattandet. Nu är den nya samhällsfaran här och den drabbar nu inte bara barnen. Vi är flera vuxna som fastnat i detta bloggträsk.
Efter en kväll i goda vänners sällskap far jag hem och förvandlas till bloggaren Jah Hollis, plockar fram sprit, droger och cigariller och försöker hitta på något att blogga om.
Efter att jag kollat Bloggtoppen, intressant.se, nyligen.se och knuff alltså.
Jag trodde ta mig tusan aldrig det skulle hända, men jag åkte dit.
Och som jag nu, det kan jag väl avslöja, är journalist till skrået (kanske inte alla journalister är som jag, förstås) tycker jag att, hur uselt innehållsmässigt än det jag skrivit är, så ska i alla fall fakta vara så pålitliga som det bara går.
Det kräver ju en del letande på nätet och en del slående i rocklexikon och andra uppslagsverk. Tiden rinner iväg och så blir det ljust ute (jag vågar inte tänka på den kommande sommaren) och man måste sova.
Det goda denna natt var att jag lyssnade igenom East–West med The Butterfield Blues Band. De skrev historia sommaren 1965 genom att vara det första bandet som kompade Bob Dylan.
Efter det var inget sig likt i den värld jag lever i. Jag får sova ett tag nu efter denna sista bloggkick.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar