Jobbet avklarat ännu en kväll och åter är det Jay Leno på burken. När kvällens musikinslag presenteras märker jag att jag sett just detta program tidigare.
Det är Ludacris med sina rumpvickande brudar och sin sidekick i Stenmark-luva som drar en låt som för mig är förvillande lik hundratals andra hip hoplåtar. Och den har inte blivit bättre sedan sist.
Jag har aldrig tagit till mig hip hop i någon större omfattning. Men kanske beror det på att jag redan 1990 fick en så dålig start i min kontakt med hip hopen. Det var när jag såg Jungle Brothers på Hultsfredsfestivalen. Två killar som rappade – den enes mikrofon funkade inte – och en som spelade skivor och drack öl.
El gäspo grande! Det var nog det sämsta framträdandet jag såg det året.
Samma år var BF och jag på Readingfestivalen och såg bland annat Gary Clail, en kille som stod ensam på den stora scenen och spelade skivor och rappade eller vad han nu sysslade med. Det är klart att han inte hade en chans mot The Cramps och Nick Cave & The Bad Seeds.
För att inte tala om mot Half Man, Half Biscuit.
Året efter inköpte jag Ice-T:s Original Gangster, men den tröttnade jag på ganska snart.
OK, Public Enemy och NWA har gjort en del jag lagt på minnet, men inte tillräckligt för att jag ska köpa plattor med dom. Här hemma i Svedala har jag faktiskt uppskattat konserter med Timbuktu och Latin Kings. Även en och annan platta med dom båda.
Men annars är jag nog obotlig när det gäller hip hop. Det känns oftast som en b-version, eller värre, av toasting och dub. Motbevisa mig någon!
Jah Hollis
1 kommentar:
Är en stor beundrare av hiphop´en jag med- ärligt talat blir jag antingen dönervös eller förbannad när jag hör den.. Men Latin Kings Kan jag höra utan att få allergi-en låt i veckan sådär, de är lite roliga i eländet.
Skicka en kommentar