Skrek verkligen 600 000 åt Miles Davis?

I söndags visade SVT1 något, i alla fall för mig, överraskande en dokumentär som kretsade kring Miles Davis spelning på jättefestivalen på Isle of Wight i slutet av sommaren 1970.
Den festivalen har ju blivit legendarisk, anses vara den största hittills i musikhistorien och – yes, yes, yes! – jag var där som en fortfarande tonårig skolkille.
Så jag bad en god vän spara ner dokumentären åt mig på en dvd och jag ser verkligen fram emot att få se den. Några glimtar såg jag medan jag jobbade, men det går naturligtvis inte att hänga med i en lång tv-dokumentär medan man jobbar.
Dock kunde jag känna de där vibrationerna, den där fantastiska känslan av att det var något stort man var med om de där dagarna.
Jag vet flera som var där, bland annat John Holm som sedan åkte hem till Sverige och blev en älskad musiker.
Jag vet att flera band har gett ut både skivor och filmer med sina spelningar på Isle of Wight 1970. Och så hittar man pärlor som denna (då rockmusiker såg ut som rockmusiker och inte som fjollor) – Free fick sitt definitiva genombrott vid den här spelningen.
Dock undrar jag över SVT:s beskrivning av konserten med Miles Davis: ”hans framträdande inför 600 000 skrikande fans.” Skrikande?
Jag minns inget skrikande, utan bara en nyfiken jättepublik som kunde ta till sig såväl Miles Davis elektroniska jazzexperiment som Frees jordnära rock och hundra andra stilar vi kunde njuta av under några musikhistoriska dagar.

Jah Hollis