Den här dagen, den sista i maj 2008, den sista vårdagen i år, började verkligen inte bra. Någon gång mellan sju och halv åtta på morgonen (när jag sovit drygt tre timmar) bestämde sig den latinamerikanske sambon till den danska unga damen ovanför mig för att han ville höra hemlandstoner, och drog igång stereon för fullt. Efter närmare en timme med latinamerikanska basgångar skallrande i tak och väggar (ibland tystnade det, för att strax dra igång för fullt igen) ringde jag på hos en annan granne som sitter med i vår föreningsstyrelse och tog med henne en trappa upp som vittne och stöd. Med våra förenade spanskakunskaper lyckades vi få killen att fatta att det inte var läge för latinodisco på den volymen vid den tiden. Fast det satt långt inne, han verkade tycka att det var den naturligaste saken i världen. Så fick jag i alla fall sova till klockan var över tolv och sedan har dagen gått i ett lojt tempo. Jag har, vädret till trots, inte varit utomhus ännu i dag. Nu lyssnar jag på Emmylou Harris (biljetterna till konserten i Köpenhamn i september kom i posten i veckan) och smuttar på en kopp lite avslaget, men uppiggande, kaffe. Det är inte utan att jag funderat över att slita upp den tjusiga lackförseglingen på den bourbon, den mytomspunna Maker’s Mark, som jag köpte på systemet i går. Den är udda genom att den ska vara "handgjord" och har lackats igen av människohand (och den stavas "whisky" också fastän den är amerikansk), men ska vara bättre än enbart den produktstatus den har. Whiskygurun Michael Jackson kallar den för "den lenaste bourbon som finns". Men jag vet inte om det är rätt tillfälle att bryta den nu. Det skulle väl i så fall vara för att sommaren officiellt börjar i morgon.
Hemma, hemma igen, i mitt lilla hem. Jag har fått i mig två flaskor Hardcore cider (en smakfull höjdare faktiskt) och jag har bejakat min röklust med ett par rullade cigg innehållande den väldoftande rulltobaken Petteröe´s Nr 3. Och jag har lyssnat på Vaken på radion och en (o)salig blandning av musik och snacksaliga nattvakna människor och ett par rätt tramsiga radiopratare. Och jag har förstått, av det senaste nyhetsflödet, att det är rätt många överraskningar som fortfarande kan kasta sig över oss här i livet. Som den här indianstammen i Sydamerika som med pilbågar försökte skjuta ner en helikopter som fotograferade deras hem. På något vis känns det som om det är nästan för bra för att vara sant. Dom är röda och svarta och bruna och ska inte ha någon som helst aning om vad det är för några som spårat upp dom. Snart har dom väl civilisationens välsignelser i form av paparazzi och annat mög hängande i byn. Annars är det väl så att man nästan avundas livet dom hittills har fått leva. Här är en annan som har levt i skymundan, men även i det fallet undrar man om det verkligen är sant. Sedan har vi de här små rackabajsarna som vi överraskats av, men väl kan klara oss utan. Själv är jag trött nu, men det är definitivt ingen överraskning. Inte för mig i alla fall. Och i morgon ska det bli varmt som sören.
I förrgår natt när jag åkte hem från jobbet var det plötsligt tvärstopp på E 65 där en gigantisk lastbil med en ilsket blinkande jätteljuspil blockerade den enda vägbanan mot hemmet i Malmö. Ingen människa som kunde förklara vad det var frågan om syntes, och en polisbil som kom bakifrån bara snikade sig ner på en avfart och dröp iväg i mörkret. Personbilen som stod mellan mig och lastbilen gav upp och började backa och det var då bara för mig att också backa till närmaste avfart (en inte helt riskfri manöver med tanke på att det kan komma en bil bakifrån i hundra kilometer i timmen) och vika av på en smal och mörk avfartsväg. Helt desorienterad var jag ju inte, utan jag vek av under E65 ner mot havet eftersom jag då förr eller senare skulle komma ut på en mindre väg åt Malmöhållet. Snart kom jag mycket riktigt ut på väg 101, den berömda Landsvägen som delar Sverige i två likvärdiga halvor. Och på vägen mot Skivarp-Skurup fick jag i strålkastarljuset först se en räv som rätt raskt försvann in i bushen bredvid vägen, sedan en liten sorkliknande sak som sprang för livet för att hinna över innan jag kom och så en mystisk fågel som lyfte i natten precis framför bilen. Det är annat det än djurlivet på E65 som mest består av döda, överkörda ulliga djur i olika storlekar. En sorts mjukisdjur som en gång levde men som fick offra sig för bilismen. Som bonus på hemvägen kunde jag sedan njuta av det kommande solljuset vid horisonten och en gigantisk (nästan full) apelsinfärgad måne som svävade över den andra horisonten. Och vad gjorde då den stora lastbilen som spärrade vägen, kan man fråga sig. Jo, den tillhörde Vägverkets personal som var ute och målade vita linjer på vägarna. Utan någon som helst förvarning.
Jag hörde och läste just att de medalj- och ordensbehängda svinen i den junta som styr det fattiga och katastrofdrabbade Burma beslutat att hålla sin hårdaste kritiker, Aung San Suu Kyi, kvar i den husarrest hon befunnit sig i den senaste fem åren. Tuffa killar. De här kräken, som inte vågar släppa ifrån sig den makt de roffat åt sig för egen vinnings skull, är sådana fega svin som väcker min blodtörst. Kan inte något land skicka in en Rambo eller en James Bond eller en Super Woman och skära halsen av hela det här gubbgänget. Fega typer som håller sitt folk som gisslan och som inte tillåter någon som helst opposition mot det idiotiska maktspel de håller på med. Åt hajarna med dom, dessa fossiler!
Det regnar i Skåne just nu, och det känns som det inte gjort det på evigheter. Visst, det behövs säkert lite vatten för växtlighetens skull, för det växer så det knakar nu. Men samtidigt väcker detta väder minnen och tankar från förra sommaren, ni vet den där evighetslånga regnperioden. Samma problem för trafiken verkar det vara till på köpet. Dessutom är det först nu som man lyckats städa upp på Roskildefestivalens område efter förra årets regnrika festival. Det ymniga regnandet då förvandlade ju området till lervälling och därför har man först nu, en dryg månad före årets festival, återställt ordningen. Ja, ja det går väl över. För en till sommar som den förra vill vi definitivt inte ha så här på raken. Mer som upprepar sig: De senaste blogginläggen jag pingat på Intressant har efter ett halvt dygn ännu inte visat sig. Suck!
Ibland går det undan när man är trött och gett sig f-n på att slänga ut en sista bloggpost innan man ska knoppa. Så om någon av er ser ett inlägg där jag i rubriken stavat mitt egna alias fel, haven överseende. Jag såg det pinsamma misstaget i exakt samma ögonblick som jag pingade det någonstans. Men det är rättat i senare versioner, så gå nu inte loss och bombardera mig med sarkastiska kommentarer. ;-) Tackar på förhand!
Ja, långledigheten är så gott som över för den här gången. I morgon är det måndag, ja vi är redan en bit inne på måndagen, och klockan tre på eftermiddagen börjar en ny period med kneg. Jag behöver väl knappast påpeka att de fem lediga dagarna har gått snabbt. Och trots att jag tycker att jag slöat bort en del av tiden och bara degat i min lägenhet, så har jag väl i alla fall hunnit med en del som hamnar på det positiva kontot. Inte minst har jag fixat så jag har några roliga saker att se fram emot, även om det är över en lång tidsperiod. Det lär bli mer, men det är alltid kul att ha en del uppfriskande depåbesök som väntar. Som till exempel att:,,, • ...en god vän har bokat eget rum för en utvald skara (där jag ingår) på en krog här i Malmö där vi ska käka och dricka och kolla när Sverige möter Spanien i fotbolls-EM. • ...jag har fixat biljetter till Emmylou Harris konsert i Köpenhamn i september(!). Jag var egentligen ute efter biljetter till hennes konsert på Cirkus i Stockholm i samma veva när jag upptäckte att hon spelar även i Dronningens by och att biljetterna till den konserten just var släppta. • ...min vän Bengavoice har fixat biljetter till Mavis Staples konsert på KB i Malmö i juli och i glädjeyran över att bli erbjuden en biljett till Emmylous konsert kontrade han med att erbjuda mig en till Mavis. Se där, tre goda ting. Sedan fick vi ju ihop ett väldigt trevligt gäng till quizet i onsdags, även om poängutfallet inte riktigt stod i proportion till den samlade hjärnkapaciteten. Men kvällen slutade i gammal god stil med en sängfösare på Brogatan och med att jag på vägen hem fick för mig att jag skulle börja röka igen (det satt i från kvällen före) och köpte en ask cigg på den nattöppna macken. Till skillnad från den, macken, är ciggasken fortfarande oöppnad. Och nu är det dags att säga Godnatt!!!
Jah Hollis
PS. Jag lyckades även för första gången använda den lilla mackapären som ska trolla fram säkra koder till min internetbank, och som legat och glott uppfordrande på mig på bordet sedan den kom med posten. Så även på it-området har jag gjort framsteg denna ledighet. DS.
En sak har vi alla gemensamt, hög som låg, gammal som ung, kvinna som man: vi har, eller har haft, en mamma. Min egen mamma lever än och när jag pratade med henne i telefon tidigare i dag påminde hon mig om det är Mors dag i dag. Inte för att hon väntar sig någon speciell uppvaktning för det, utan mest för att få säga att hon tycker det är "ett påhitt av affärsmännen". Och det har hon ju på sätt och vis rätt i, även om säkert en och annan kan behöva en dag där de påminns om alla morsors betydelse. Morsor figurerar ju överallt i livet och konsten och här hittar ni ett par låtar som var och en på sitt sätt är tillägnade mammor. Spice Girls (vart tog de vägen efter den omtalade återföreningen?) är väl den mer gulliga, kärleksfulla sorten, medan Polarpristagarna Pink Floyd gör en något mörkare variant på temat. Går ni hit, så hittar en kille som verkligen gillar mamma.
Det talas ofta, i dessa försvarsnedskärningarnas tider, om att vi ska passa oss för ryssen. Det verkar som om en och annan gärna skulle vilja blåsa liv i den gamla rysskräcken igen. Och visst kommer ryssen. Det här ser ut att kunna bli ryssens år på många sätt. Först blev man världsmästare i ishockey och snuvade värdnationen Kanada på vad som verkade bli en säker finalseger. Visst, hockey är en gammal rysk, eller sovjetisk, paradgren. Men det var bra många år sedan man tog hem ett VM. Och i går slog ryssen till igen. Det ryska bidraget till Eurovision Song Contest, melodifestivalen alltså, fick överlägset flest röster och Ryssland tog sin första seger i den tävlingen (det svenska bidragets placering ska vi nog försöka att förtränga snarast möjligt, liksom det faktum att vi lät en c-klass-ståuppare blåsa liv i det gamla Die Dumme Schweden-syndromet). Så Putin och hans efterträdare har fått vind i seglen och god hjälp när det gäller att återupprätta det ryska folkets lite skamfilade rykte. Förhoppningvis också bra bevis på att man inte alltid behöver skrämma till sig respekt från omvärlden. Sedan gör dom ju prima vodka också. Na zdorovje!
Jag ringde gudbarnet tidigare för att få lite förhandsinformation inför den stora finalen i Eurovision Song Contest, som ju faktiskt har börjat alldeles nyss. Jag fick veta att:... • ...jag är en tråkmåns som inte ens ska titta på finalen. • ...den person här i landet som inte har Sveriges låt som favorit är "en förrädare". Fast i sanningens namn hade hon en radda favoriter, inte mindre än sex stycken, kanske mest för säkerhets skull om det nu skulle gå illa för Charlotte Perrelli trots det förväntade röstningsstödet från våra nordiska grannländer. Min favorit, om man nu ska kalla honom det, är redan utslagen för länge sedan. Dustin the Turkey från Irland som faktiskt har en karriär som nog sträcker sig längre tillbaka än vad särskilt många av finaldeltagarna kan skryta med. I klippet här ovan ses han 1996 tillsammans med Bob Geldof i en version av Boomtown Rats låt Rat Trap. Kommentaren när Geldof inleder med textraden: "There was a lot of rocking going on that night.." är inte så dum. "So You weren´t playing..."
Sent, sent tog jag mig ut på stan på fredagskvällen. Eftersom jag avstått från att hänga med mina vänner ut och käka stämde jag träff med dom efter deras middag och hamnade då på Siesta på Väster. Siesta är ett av de mer långlivade vattenhålen i Malmö, även om det bytt ägare och till viss del stil sedan Wilmer X förevigade stället på en platta. Där kan man fortfarande stöta på gamla bekanta ansikten i det rätt stora inslaget av stammisar. Dom har dessutom en trevlig uteservering och det var där vi bänkade oss på fredagskvällen. Mitt i diskussionen om schlagerlåtar, språkvård, EM-fotboll och ungar hördes en, rent ut sagt, djävla smäll. Vi spekulerade i om det var en bomb som gått av någonstans igen, eller om det möjligen hade varit en enstaka åskknall. Men det hördes inga sirener från utryckningsfordon, det hördes inga fler knallar och det föll inget regn. Det visade sig så småningom i alla fall att det var ännu en av dessa bombsprängningar som verkar ha blivit vardagsmat i Malmö. Som om inte det vore nog, har några nötter varit i gång och eldat upp bilar under natten till lördagen. Man ställer sig bara två frågor: Vem? Varför? Och man undrar om det inte är dags för Malmöpolisen att ge oss svaren på båda.
Låten Hero, för det är ju låtarna vi tävlar med, gick vidare till finalen i Eurovision Song Contest. Och det betyder att svenska folket kan pusta ut: lördagen framför tv:n är räddad. För tänk om låten inte blivit framröstad till finalen, ja då hade vi inte fått se och höra Charlotte Perrelli sjunga den i Belgrad lördag kväll. Vilken besvikelse det blivit för många; för inte är det väl samma sak att kolla en melodifestivalfinal om inte Sverige är med. Själv är jag alltid lika förvånad över hela spektaklet och uppståndelsen kring denna tilldragelse. En gång i tiden trodde jag till och med att den här typen av tävlingar skulle dö ut och att folk skulle börja närma sig musik på ett mer avspänt sätt. Men ack, vad man kan lura sig. Det inser jag oftare och oftare ju äldre jag blir. Jag kommer att dö med en känsla av att ha blivit grundlurad.
In i det sista försöker man hålla igång någon slags pseudospänning inför den andra delen av uttagningen av finalisterna till årets Schlager-EM. Nu sägs det att sångerskan som representerar Ukraina (nej, tro inte att det här bara handlar om "melodier" längre) har snott hela kompositionen av sitt scenframträdande från vår svenska deltagare Charlotte Perrelli (Pirelli, som däcken, verkar många tro att hon heter om man tar en koll på nätet). Men i ärlighetens måste man väl medge att de här båda damerna, i något slags nedstigande led, kopierar i alla fall sin scenklädsel efter Tina Turner, som ses i videon här ovan. Det tar en stund innan Tinas och The Ikettes scenkläder uppenbarar sig i hela sin härlighet. Under tiden kan ni ju njuta av Elake Ikes basstämma och superafro. För övrigt tycker jag den här låten, en sketen cover på en Creedencelåt, sopar mattan med allt vad schlagerfinalskandidater heter. Men det visste ni väl redan. Så låt inte detta förstöra nöjet nu när ni bänkat er framför burken för att se Charlotte Perrelli sjunga sig, Hero (Fantomens häst?) och Sverige till final. Sedan hänger väl Ukraina med av bara farten. Just by the fart, som dom säger i England.
Det är väl inte så att man sitter i spänd förväntan varje år och väntar på tillkännagivandet av vem som ska få Polarpriset. Snarare kom det väl som en liten överraskning att det var dags igen. Om vinnaren i den klassiska kategorin, sopranen Renée Fleming, vet jag noll och intet. Om vinnarna i den mer populärmusikorienterade kategorin, Pink Floyd, vet jag desto mer. Frågan är väl bara vilket Pink Floyd det är som får Polarpriset. Är det ur-Floyd med Syd Barrett, eller är det det Pink Floyd som gjorde Meddle, Dark Side of the Moon och The Wall? Eller är det det Pink Floyd som harvade på sedan Roger Waters lämnat bandet? Det intressantaste kan väl bli att se vem som ska komma och hämta priset, eftersom det inte existerar något Pink Floyd just nu. Ska de kvarvarande medlemmarna kunna sätta sig över alla motsättninarna som de gjorde på Live 8 och komma till Stockholm hela bandet, eller är inte priset lockande och prestigefyllt nog för det? Lite delikat är det allt. Vi får väl se så småningom. Till och med Dylan kom till Stockholm för att hämta sitt pris när det begav sig.
Nu är det i alla fall onsdag, jag är ledig, och jag hade tre valmöjligheter: • Quiz på Pickwick • Champions League-final på burken mellan Manchester U och Chelsea • Speedway på Malmö motorstadion där hemmalaget Gnistorna tar emot Njudungarna Quiz och speedway var väl det som lockade mig allra mest, och en liten sms-runda avgjorde det hela. Det blir quiz, med ett på papperet starkt lag.
Jag hittade en DN på jobbet härom- dagen. Det är inte ofta nuför- tiden jag ser pap- pers- versionen av denna Stockholmstidning, som det förr var lite status i att prenumerera på här i Malmö. Jag läste lite på utrikessidorna och upptäckte en sak som gjorde att jag började misstänka att vi får en c-version av DN här nere i södern. Ingen stor sak kan man kanske tycka, men jag har allt mer blivit en epifaniernas man; i det lilla uppenbaras på något vis något som är större. Men artikeln i fråga finns faktiskt också på nätet, så det tyder väl på att man låtit denna märklighet gå igenom till alla läsare. Under rubriken Hatstämning mot invandrare i Italien har skribenten i fråga nämligen fått det till att Italien och Spanien är grannländer: Läs själv. Kanske hade han inte tillgång till någon karta, men det ligger faktiskt en lång landremsa kallad Franska rivieran mellan Italiens och Spaniens respektive gränser. Visst, Medelhavet förenar de båda länderna, men det gör dem knappast till grannländer. För i så fall är ju till exempel Sverige och Storbritannien grannländer. Skärpning för bövelen, DN!
När jag var på väg att styra kosan hemåt från parkeringsplatsen utanför jobbet stötte jag på en arbetskamrat som just kommit hem från ett par veckor på Kuba. Fråga inte mig vad han gjorde där (på jobbets p-plats) mitt i natten, men jag frågade givetvis om han hade fått med sig några cigarrer hem. Naturligtvis hade han det, och det skulle säkert bli tillfälle att avsmaka någon så småningom. Åh, nu känner jag att jag skulle vilja ha en av de där kubanska cigarrerna. Jag har tagit mig ett par öl efter välförrättat värv och i detta läget kan jag bli så oerhört röksugen, trots att jag egentligen aldrig varit vanerökare. Ett bloss på en cigarr eller en cigarill, eller kanske en rullad cigarett, kan vara en ljuv upplevelse för en gammal feströkare. Sedan får ni säga vad ni vill om att det är dumt och farligt att röka och så vidare. Och jag ska erkänna att jag blev inte mindre sugen after att ha vandrat upp i trappan till min lägenhet när jag kommit hem tidigare. Den okände marijuanarökaren hade slagit till igen och doften var ytterst påtaglig i trapphuset. Ja jag kände den faktiskt inne i min lägenhet när jag stängt efter mig. Förmodligen inga dåliga grejor.
Kom hem efter jobbet cirka 01.00 i natt. Vaknade tidigt på morgonen av att grannens hund var i gång och skällde. Satte i öronproppar och somnade om. Vaknade klockan 11.30. Och snart är det dags att ge sig av till jobbet igen. Ska det vara ett liv??? Ändå kan jag inte låta bli att ta en snabb koll på nätet och snabbstudera vad det bloggas om. Detta debattinlägg verkar ju vara rätt vettigt, men det känns som om jag själv redan själv skrivit något liknande, bara mindre ordrikt och kanske inte lika retoristkt och vetenskapligt (?) underbyggt. Ja och så kollar jag lite till på Aftonbladets webb och vad hittar jag där, om inte ett nytt larm. Nu är det våra lagade tänder som är som "en tickande bomb". Jag hoppas inte mina exploderar just nu i alla fall, för jag tänkte försöka få i mig lite frukost innan jag ska ut på väger söderut igen. Och det där larmen, ja. Själv hinner jag bara inte bry mig om dom.
Inte för att jag varit så särdeles engagerad i Tre Kronors öden och äventyr i hockey-VM i Kanada, men jag fick i alla fall se dem bjuda på hårt motstånd i matcherna mot de lag som i dag, söndag, spelar final: Kanada och Ryssland. Och visst hade jag hoppats på att laget skulle kunna ta hem bronset i dag, när man mötte ärkerivalerna Finland i matchen om tredjeplatsen. Men trots att Sverige producerade närmare tredubbelt så många skott på mål som finnarna, blev det en snöplig förlust med 0-4. Besserwisserexperterna på TV6 visste precis vad Sverige och lagledaren Bengt-Åke Gustafsson gjorde för fel, och ibland blir det lite tjatigt att höra till exempel Leif Boork (som väl inte rosat tränarmarknaden på senare år) gång på gång tala om hur det ska gå till att vinna en match. Nej det var så enkelt att finnarna tog fram sin berömda sisu när det gällde mot Sverige (som, de många skotten till trots, inte hade någon bra dag), och mot den var det inget som hjälpte den här gången. Dock lär den som känner för det, kunna få se en underhållande final mellan Kanada och Ryssland i kväll.
Vi har tydligen numera en nationaldag här i Sverige också, även om jag inte tror att den direkt slagit igenom i folkdjupet som någon man går man ur huse för att fira. Jag tror det är svårt för de flesta att ens påminna sig vilket datum det är. Men det finns ju nationaldagar som blivit ett begrepp världen över, och jag syftar då inte på amerikanernas superpatriotiska firande av 4 juli, eller fransosernas 14 juli. Nej, nationaldagarnas nationaldag måste ju vara den som infaller i dag, den 17 maj, alltså vårt kära grannland Norges nationaldag. Den firas friskt världen över och den har blivit ett begrepp världigt många av oss är välbekanta med. Så, grattis på nationaldagen, norska systrar och bröder! Jag härstammar faktiskt själv från ert vackra land en bit tillbaka i tiden på min mor sida. Tro det eller ej!
Jah Hollis
Uppdaterat 17 maj: Jodå, visst firade man traditionsenligt i Lund även i år.
Fredagen blev ännu en av dessa härliga, soliga försommardagar vi skämts bort med här nere i Sydsverige ett tag nu. Som om inte det vore nog var jag ledig hela dagen eftersom jag fick den i utbyte mot en dag jag jobbat extra för en kollega tidigare. Dock satt jag i glädjeyran uppe till klockan halv fem efter att ha kommit hem från jobbet på natten. Visst är det något visst med att (första gången i år, nästan i alla fall) gå och lägga sig när det blivit ljust ute. Men det innebär ju också att man ligger och snarkar bort (efter att jag vaknat och varit tvungen att gå upp till grannen och be henne sänka volymen på förmiddagsdiskoteket) en stor del av dagen. Ut kom jag i alla fall för ett handla upp mig på varor till en prima, mycket sen, brunch. Långt in på aftonen tog jag mig hem till BT och tullade ännu en gång på hans Talisker, plus ett par öl, och kollade semifinalen Kanada-Tre Kronor i hockey-VM. Ännu en gång bjöds vi på en riktigt rafflande hockeymatch där det var så när att Sverige satt p för Kanadas drömmar om guld på hemmaplan. Man kan teoretisera hur mycket som helst om var det var som avgjorde matchen, men jag tycker ändå att det svenska laget på det hela visade den glöd och vilja att inte förlora som krävs när man möter ett tufft och tekniskt skickligt Kanada. Men nu blir det att spela bronsmatch mot Finland som fick en lektion av ett ryskt lag som jag tror kommer att ta hem VM-finalen. Detta nattliga blogginlägg är sponsrat av Jack Daniel´s Old No 7, denna amerikanska whiskey som blivit en rock´n´roll-ikon. Jag inhandlade denna gulliga lilla 35-centiliterflaska efter att ha läst en intervju i Mojo med Slash, gitarrist i Guns N´Roses och Velvet Revolver bland annat, mest för att känna om den egentligen är så rock´n´roll som man minns den. Och den kom väl till pass för en sängfösare nu. Men ska det vara bourbon föredrar jag nog Wild Turkey. Men jag undrar om det inte börjar bli ljust ute redan...
Jag bläddrade lite håglöst mellan tv-kanalerna i kväll i väntan på att få åka hem från jobbet och fastnade i ett avsnitt av gamla Cheers (Skål). Avsnittet kretsade kring Frasier (som ju senare fick en egen framgångsrik serie) och hans fästmö Diane som jobbar i baren. De skulle gå ut med Frasiers morsa, första mötet med en kanske blivande svärmor, som var i psykologibranschen precis som Frasier. Det slutade med att morsan, när Frasier inte hörde det, talade om för Diane att hon inte fick träffa hennes son mer och att hon hade en pistol och att hon visste hur man använder den. Naturligtvis slutade allt så småningom lyckligt, men jag tyckte det var något bekant över den elaka mamman. Och när eftertexterna rullade gick det upp ett ljus. Det var Nancy Marchand, allas vår favorit-elaka-mamma Livia Soprano, bitter och förfördelad mor till vår favorit New Jersey-mafioso, Tony Soprano. Yngre och som en rappare rollfigur, men definitivt väldigt övertygande som elaka mamman som kastar sin skugga över sonens själsliv redan då. Åh, jag saknar Sopranos.
Jag hörde just på väderrapporten efter Lunchekot att lilla Oskarshamn vid Smålandskusten hade haft Europas högsta temperatur i går, söndag, med 28 grader i skuggan. I dag var det beskedligare temperatur som rådde, runt tio grader, och det vädret verkar vara på väg ner till oss i södern nu. Men jag tillägnar Oskarshamn Lovin’ Spoonfuls fina gamla sommarhit Summer in the City för söndagens Europarekord. Kolla videon till låten, ett prima exempel på den tid då popgrupper skulle vara lite "wild and crazy" enligt förebild från Beatles och deras första långfilm A Hard Day´s Night. Lovin’ Spoonful var annars som musiker tämligen seriösa och framgångsrika och hade en ganska lång radda hits under sin tid i rampljuset. I dag börjar en ny jobbvecka och uppenbarligen gäller det att se upp när man kör ut ur stan. Det ännu relativt varma och soliga vädret till trots kan det tydligen uppstå halka här och var.
Ja, det var väl vädret som var det stora glädjeämnet den snart gångna helgen. Lördag kväll var jag och BT uppe på Lilla torg, Malmös turistfälla (som kan vara rätt trevlig att besöka då och då även för oss Malmöbor) och slog oss ner vid ett av de få lediga borden på Piccolo Mondo, en opretentiös men klart prisvärd italienare. Det var skönt att kunna sitta ute utan att man behövde hämta värme från någon gasolbrännare, som det annars finns gott om på torget för att kunna förlänga utesittarsäsongen. Efter avslutningen med en prima espresso drog vi hem till BT och bänkade oss, med var sin öl och var sin whisky, framför VM-hockeymatchen Sverige-Ryssland. Matchen var dramatisk på ett sätt som man nästan glömt att hockey kan vara, men avslutningen när Sverige förlorade med bara några sekunder kvar var ju ett antiklimax. Och själv tycker jag att det var lite märklig att Douglas Murray, som redan i första perioden fick matchstraff för att ha tacklat en ryss så att han (ryssen) fick hjärnskakning och tvingades bryta matchen, valdes till matchens lirare av tv-publiken. Speciellt som det ledde till matchstraff för två av de svenska backarna (inklusive då Murray) och till problem som expertkommentatorerna sedan gnällde över hela matchen. I dag var det dags för en ny besvikelse på sportfronten: Malmö FF mötte AIK på bortaplan i allsvenskan och verkar helt ha tappat koncepterna när det återstod fem minuter och det fortfarande stod 0-0. AIK vann med 2-0 och nu verkar det bli att harva i mittenträsket igen för MFF. Men vädret var fint i dag också, även om jag inte direkt varit ute och njutit av det. Nu ska det visst vara slut på sommarvädret för den här gången, vilket är lite märkligt med tanke på att jag börjar jobba i morgon igen.
Häromdagen slog Svenska Dagbladet fast att sverigedemokraterna för första gången hamnat över fyraprocentsspärren till riksdagen i en opinionsmätning om partisympatierna. I samma artikel slår man fast att sverigedemokraterna ska "hamna i frysboxen" om resultatet står sig och de tar sig in i riksdagen 2010. Två fel av två möjliga. Inte illa pinkat av en så stor och seriös tidning som SvD. Hade man tagit en koll i det egna arkivet, hade man hittat denna ett drygt år gamla artikel där man skriver om en opinionsundersökning där sverigedemokraterna får över fyra procent av partisympatierna och därmed hamnar över spärren till riksdagen. Hade man sedan hiat sig lite och lyssnat på Ekots lördagsintervju i dag (10 maj) med integrationsminister Nyamko Sabuni, hade man fått höra att hon inte vill placera sverigedemokraterna i någon frysbox och samarbeta med partierna till vänster. Hon vägrade att ta avstånd från ett eventuellt samarbete med ett sverigedemokraterna som tagit sig in i riksdagen. Hon gled undan hela frågeställningen och sade att alliansen skulle arbeta för fortsatt egen riksdagsmajoritet 2010. Så skulle nu sverigedemokraterna, vilket inte är önskvärt men dessvärre fullt möjligt, ta sig in i riksdagen så kanske de kan räkna med att luta sig mot folkpartiet. I alla fall har en av detta partis ministrar gjort klart att hon inte säger ett tydligt nej till ett sådant samarbete.
Det blir tuffare och tuffare att vara rökare här i Sverige, den saken är säker. Själv är jag inte, har egentligen aldrig varit, rökare. Men stundtals tager jag mig, som man säger, en cigarr. Jag tycker att det finns tilfällen då det kan vara gott med en cigarr, en cigarill eller till och med en handrullad cigarett. De fabriksfärdiga ciggen lockar mig däremot inte längre. Men efter att det har införts rökförbud i alltfler offentliga miljöer, kommer nu nästa attack mot rökarna. Icabutikerna tycks vara på väg att sluta helt och hållet med att sälja tobaksvaror. Det är väl inte mycket att säga om det, mer än att det luktar lite hyckleri när man vill vinna poäng genom att ta bort den farliga tobaken. Varför inte fortsätta då med att rensa bort till exempel chips och läsk? Det finns gott om fett- och sockerstinna produkter i Icas butikshyllor, varor som knappast befrämjar folkhälsan.
Ibland blir det bara så fel i tidningar och andra trycksaker. Nu sedan de flesta av våra dagstidningar tycks ha skippat korrläsningen har det nog blivit värre, även om det finns rättstavningsprogram som kan avslöja de värsta fadäserna innan de kommer ut i till läsarna. Dock har vi ju ett relativt nytt fenomen, webbpubliceringen, där det i hastigheten (man ska ju vara först gudbevars) kan slinka igenom lite av varje. Men jag tror inte ovanstående, hämtat från Punkt se:s Öresundsupplaga på nätet, kan vara annat än rent slarv. Annars får man väl säga att den här flyktingfamiljen det handlar om kom till Rosengård väldigt tidigt. Och mer anmärkningsvärt är att de fortfarande lever och kan uttala sig i tidningen.
Enligt en nöjesnotis i Sydsvenskan ska det komma "fem nya akter" till Malmöfestivalen. Akter? Jag trodde att man på tidningar var mån om att skriva begripligt och gärna så mycket som möjligt på svenska när man riktar sig till svenska läsare. Jag skulle tippa att det bland ett genomsnitt av Sydsvenskans läsare är väldigt många som inte begriper att "akter" är ett modeuttryck, hämtat från engelskan givetvis, som inte alls betyder var de tror. Varför inte skriva artister, band, grupper, orkestrar eller något annant mer begripligt? Sluta med det där akter-tramset!
Den senaste veckan har en bilförare i en röd bil gäckat ordningsmakten i området. Likt en flygande holländare har denna röda bil dykt upp än här, än där och dess framfart har varit sådan att folk har ringt polisen om den. Men innan polisen har hunnit till platsen där den röda bilen har siktats, har den och dess förare försvunnit. Och trots att man har vetat vem som äger den, har man inte kunnat spåra den.Det mest anmärkningsvärda med denna bil har dock varit, enligt alla uppringare, att den kört runt på tre hjul. Att det verkligen varit så kunde polisen fastslå när man äntligen för någon dag sedan lyckades spåra den och stoppa den. Det fjärde hjulet var då nere på bromstrumman och både bil och förare togs så att säga ur trafik.
Jag har under många år varit en trogen lottospelare och haft stående rader. Utgiften för dom ingår numera i budgeten och även om jag vunnit lite, upp till sjutusen vid något tillfälle, så har det nog inte gått med vinst totalt sett. Men nu var det någon som kammade hem en ordentlig vinst på onsdagsdragningen (där jag inte ens är med): cirkus 135 miljoner kronor. Inte illa. Ja det är faktiskt den störasta spelvinsten någonsin i Sverige. Och allt snack om att man skulle bli olycklig av så mycket pengar ger jag inte mycket för. Jag hade gärna tagit emot den där vinsten. Men det är alltså inte jag som har den rätta raden. Bara så ni vet.
Utan tvekan lever vi i ett kodsamhälle och det verkar som om vi kommer att få fler och fler koder att hålla reda på. För en tid sedan fick jag besked från min bank att det i fortsättningen kommer att kosta att använda Visakortet för att ta ut pengar i Bankomaten. Därmed var jag tvungen att aktivera ett bankkkort jag länge haft men faktiskt aldrig använt tidigare. När jag väl hittat papperet med koden till bankkortet uppstod nästa problem: hur ska man komma ihåg ännu en av alla dessa koder utan att det finns risk att någon obehörig kommer över den? Jag vet inte. Min skalle börjar bli full av dessa fyrsiffriga, och andra, koder nu. Snart kommer det ännu en kod, till dörrarna på jobbet som jag tidigare kunnat öppna med en nyckel. Och vad är då grunden till denna kodhysteri? Jo naturligtvis att det finns en del av oss som tycker det är enklare att skaffa pengar och tillhörigheter genom att ta för sig av det som andra skrapat ihop, än att själva jobba ihop pengar. Kriminalitet är roten till mycket ont och till mycket krångel i livet. Eller finns det någon annan, d-j-u-p-a-r-e, förklaring?
Nu har hovrättens dom i det så kallade Riccardo-fallet kommit och i hovrätten kommer man fram till att det krävs mycket mildare domar än vad tingsrätten tidigare kommit fram till för att föra de anklagade tillbaka på det rätta spåret i livet. Tre av killarna får ett års sluten ungdomsvård (i stället för tre enligt tingsrätten) och ytterligare en frias helt från att ha varit med och tagit livet av den jämnårige Riccardo. Det är några saker saker som jag tycker är förbryllande vad gäller det här fallet och den svenska rättvisan i stort. Och jag tycker det naturligtvis inte utifrån några formella kunskaper om juridik. Men ibland verkar det som om man måste vara utbildad expert för att inte inse det som verkar vara fel. • För det första undrar man hur tingsrätter och hovrätter så ofta kan göra så helt olika bedömningar av brott de ska fälla eller fria för. Är det en samling b-lagsbedömare som sitter i tingsrätterna och varför i så fall använda sig av dessa överhuvud taget? • De hårdaste domarna i det här fallet blev nu (om det inte går vidare till Högsta domstolen) ett års sluten ungdomsvård. Är det priset för att ha ihjäl en människa i Sverige? Det kan då anses vara betydligt grövre att sälja ecstasy och göra lite inbrott, för att bara ta ett exempel, än det är att ta livet av någon. • Uppsåt. I sådana här fall heter det att de som hade ihjäl offret inte hade uppsåt att göra det. Nej, men dog gjorde han lika förbannat. Att inte ha uppsåt är väl ungefär detsamma som att "det var inte meningen". "Jag stack en kniv i henne. Jag var med och sparkade och slog honom." "Men det var inte meningen att hon eller han skulle dö." Varför ser man inte till resultatet av det man gjort i stället för det här märkliga "det var inte meningen"? (Sticker man för övrigt en kniv i någon, för att ta ett exempel, måste man väl ha någon slags kirurgisk utbildning för att veta att den man sticker inte kommer att dö). Och så dessa advokater som tjänar multum på detta. Silbersky och hans kollegor slipar tydligen redan knivarna för en fajt i Högsta domstolen. Och pengarna bara trillar in. Nej, rättvisan i detta land tycks vara ett mysterium och ett lotteri och ett område där det finns stora pengar att göra.
Just nu är det en underbar tid, i alla fall här nere i Skåne, om man ser till vädret och vad som händer i naturen. När solen lyser är det en upplevelse att sätta sig i bilen och åka från Malmö ut mot Österlen. Var och varannan kilometer vill jag stanna till och hoppa ur, ta några bilder och njuta av omgivningarna. Se bara på bilden här ovan, tagen i går strax utanför Ystad där jag faktiskt hann stanna till några minuter. Man riktigt känner hur det växer så det knakar, hur kraften återvänder efter vintern. Rapsfälten börjar bli gula och på träden och buskarna slår blommor och blad ut. Och kolla alla maskrosorna i gräset, inte är de några missprydande ogräsväxter! Så ser jag då i tidningen att det jublas över att "sommaren är här". Men hallå! Maj har nyss börjat och trots att det är varmare än normalt (tror jag i alla fall) är det fortfarande vår, kanske den finaste vårmånaden. Varför då börja sukta efter sommaren redan? Nej, njut av den tid som är nu. Låt oss få ha våren i fred ett tag till! Snart nog kommer sommaren då alla ska gnälla över att det antingen är för varmt, eller över att det regnar.
Mycket av det som visas i televisionen i det här landet nuförtiden verkar vara hämtat från avskrädeshögen. Och man kan fråga sig var kanalerna som sänder skiten hittar alla osympatiska, cyniska programledare. Jag ska erkänna direkt att jag inte sett det senaste lågvattenmärket, Sanningens ögonblick, för av vad jag hört om det så finns det ingen anledning att se skiten. Jag fattar inte varför man ska se program som vädjar till vår hyenamentalitet och där man utnyttjar folk för att få tittare och håva in pengar till tv-bolagets ägare (och jag fattar inte att folk ställer upp i programmen, men det är väl pengar man lockar med som vanligt). Bland de osympatiska programledare man engagerar för att leda dessa program tycks all mänsklig empati och känsla för kvalitet vara bortsopad. Det gäller att få framgång på andras bekostnad helt enkelt. Själv tycker jag exempelvis Pontus Gårdinger, som leder ovan nämnda program, verkar vara en genuint obehaglig figur som jag hoppas slippa möta i verkliga livet. Min teori är, att dessa tv-programledare varit antingen: A. Killar (och en och annan tjej) som blivit mobbade i barndomen och nu ska ta igen det genom att ge sig på andra. B. Killar (och en och annan tjej) som var mobbare i barndomen och som ser tv som en möjlighet att kunna stoltsera med sina kunskaper i denna verksamhet. Visst, det står var och en fritt att titta på vad som helst på burken. Men för varje skitprogram finns det en miljon alternativ där man kan göra eller uppleva något roligare. Jag lovar.
Så har jag då lyckats få ett måste gjort den här dagen där jag, det underbara vädret till trots, inte lyckade ta mig ut förrän solen började sjunka långt ner mot horisonten. Jag vaknade som vanligt med huvudet fullt av planer (som Bob Dylan i Maggie’s Farm - A head full of ideas) men innan jag hade hunnit sätta några av dem i verket var det frukostdags. Ja klockan hade alltså passerat 12.00. Och så masade det sig på: jag läste och lyssnade på musik och pysslade med lite av varje. Inga av de där planerna på fönsterputsning och andra storverk sattes i verket. Visst är det skönt att ha lördagen mellan två arbetsdagar ledig, men mycket gjort blir det definitivt inte dessa dagar. Till slut lyckades jag i alla fall masa mig ner i tvättstugan för att utnyttja den bokade tiden och medan maskinerna snurrade fyllde jag i det enda avdrag, resor till och från jobbet, jag hade samvete att göra i min deklaration. Cykelturen till skattekontoret tog tio minuter och på vägen hem stötte jag på ett par välbekanta stammisar från Pickwick, på väg mot sagda Pickwick. Jag hade en väldig lust att haka på men den lille ängeln i mig påminde om att jag ska köra bil till jobbet i morgon, så jag tog farväl och passade på att handla på vägen hem och av bara farten köpte jag med kinamat. Och nu är klockan över midnatt och snart ska tvätten hämtas upp från torkrummet. Hallå, vart tar livet vägen? På tal om deklarationen så hade jag och en polare för många år sedan planer på att skriva en låt som skulle passa i deklarationstider. Do the Declaration skulle den heta och den skulle gå i funkstil à la James Brown. Det blev aldrig något vettigt med den heller, men jag har ju i allla fall en bra titel där, eller?
Jag skulle inte tro att det är en högoddsare att satsa på att många svenskar i dag har passat på att ta ut en klämdag efter gårdagens dubbla helgdag. Med tanke på vädret här i södra delen av landet skulle jag gärna ha sällat mig till deras skara, men jag är tyvärr för sent ute. Snart ska jag sätta mig i bilen och dra ännu lite längre söderut, och ibland är jag rätt glad att jag har min bil och slipper förlita mig på kollektivtrafiken. Samtidigt känner jag mig lite bedrövad över att ständigt behöva läsa om dessa oberäkneliga idioter som härjar i Malmö. Kan dom inte ta sitt pick och pack och bomber och sjuka huvuden och dra någon annanstans, så att vi, som faktiskt gillar den här stan kan få leva i lite lugn och ro i den. Ja, medan jag jobbar kan ni ju roa er med att försöka räkna ut hur många äkta UFO:n jag lyckades fånga på mitt lyckoskott ovan. Ha en bra fredag!
Frånsett att sopgubbarna är här ute på gatan och tömmer tunnor under sedvanligt buller (måste dom verkligen jobba på 1 maj?) verkar lugnet ha lägrat sig över landet efter ännu en av våra stora fyllehelger. Bedömningarna i efterhand tycks pendla från att Valborgsmässofirandet i Sverige denna gång "inte var värre än vanligt" till att det var "stökigt", ja det verkar ha varit en "typisk Valborg", helt enkelt. Det innebär då rätt mycket fylla, speciellt bland de yngre firarna, och diverse bråk och slagsmål, förmodligen till stor del en följd av alkoholintaget. På något sätt verkar vi ha i blodet att vissa saker i vårt land ska firas genom att vi super oss mer eller mindre fulla (det säger väl en del att vi, faktiskt just i dag, också måste ha en Folknykterhetens dag som motvikt) och att resultatet kan pendla från att det inte händer så mycket till att det slutar i katastrof. Men vi är inte ensamma om detta. Vårt brödra- och systerfolk på Island verkar vara inne på samma linje. Jag var där en gång på deras motsvarighet till britternas Bank Holiday, och då åkte alla islänningar ut på landet och campade och bodde på vandrarhem och söp och festade så det stod härliga till. Jag bara fick en känsla av att det inte var den enda helgen som de firade på det viset.
Det låg en doft av skogs- eller gräsbrand över Malmö när jag åkte hem strax efter midnatt, någon halvtimma efter att Valborgsmässoafton/Willie Nelsons 75-årsdag gått över i Första maj/Kristi himmelsfärds dag/Folknykterhetens dag. Så av allt att döma hade man fått fyr på stadens majbrasor och firat att vintern rasat ut och så vidare. Själv hoppade jag över festlighterna utomhus och bänkade mig i stället framför tv:n hemma hos vännen BT, fick mig en whisky och ett par öl och njöt av semifinalen mellan Chelsea och Liverpool i Champions League. Man kan lugnt säga att det var fotbollsunderhållning och tillika sportdramatik när den är som bäst: tempo, skickligt spel och finesser där det in i det sista stod och vägde om vem som skulle ta sig till finalen. Helt enkelt fotboll på en nivå vi aldrig kommer att få se i allsvenskan hur engagerade vi än är i de matcherna. Nu blev det Chelsea som tog finalplatsen, mycket tack vare två vackert välplacerade mål av den elegante ivorianen Didier Drogba. Den mannen måste vara en av världens mest kompletta fotbollsspelare. I de sista skälvande minuterna av matchens förlängning fick Chelseas ukrainare Andreij Sjevtjenko komma in på Stamford Bridge. På samma arena befann jag mig i BT:s sällskap hösten 1999 då Chelsea mötte Milan i gruppspelet i Champions League. Då var Sjevtjenko Milans allra klarast lysande anfallsstjärna. Bara så ni vet.
Den här dagen, den sista i maj 2008, den sista vårdagen i år, började verkligen inte bra.
