Vilken rentut sagt djävla trist avslutning på en annars väloljad arbetsdag. Här sitter jag fast i bushen utan att kunna ta mig hem, trots att jag gjorde mitt jobb i god tid.
Felet låg hos någon annan som, i ett anfall av dålig planering, lämpade över jobb på en medarbetare som också ville hem till civilisationen i tid. Vi insåg att ingen av oss skulle hinna i tid.
Eftersom jag är äldst, och överordnad i arbetsordningen, offrade jag mig och stannade och gjorde jobbet klart. Den unge mannen bör ha hunnit kasta sig på tåget och komma hem (det var inte alls hans fel att han fick ta över ett jobb som någon annan skulle gjort mycket tidigare).
Så här sitter jag, utan så mycket som en bira, och skriver av mig besvikelsen. Sedan ska jag till en övernattningslägenhet som just nu ter sig luguber (det ordet lärde jag mig i en Klas Östergren-roman, kan ha varit Gentlemen.)
I lurarna till den gamla cd-spelaren (en maskin som väl anses uråldrig, men som det låter bra i) har jag, The Hold Steady: Boys and Girls in America, vilket gör situationen uthärdlig.
En platta som bara blir bättre och bättre. Just nu är den rena medicinen.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar