Jag har sovit oroligt och drömrikt, men förutom ett och annat avbrott har jag väl fått ihop närmare sju timmar. Det bör räcka för att klara av den sista dagen på jobbet före långledigheten.
Det märkliga var att jag hade en sådan där dröm som fortsätter även efter att man vaknat till och somnat om. En sådan där ganska jobbig, men inte helt obehaglig, historia där man ska få något gjort, men det hela tiden kommer något i vägen.
Ofta handlar de, för min del i alla fall, om jobbet, men det gjorde den inte (i alla fall inte direkt) den här gången.
I stället befann jag mig i en lägenhet där två personer, en man och en kvinna, satt i ett rum och väntade på att jag skulle intervjua dem eller i alla fall sätta mig ner och prata med dem. Men jag kom aldrig till skott, och de satt där tålmodigt och väntade medan jag virrade runt i lägenheten (och letade efter något?).
Kvinnan var rätt ung, och jag tror hon var författare eller skribent av något slag, men jag kan inte säga vem hon var. Mannen däremot var Klas Burling, radiojournalisten som började spela Beatles och annan spännande popmusik i svensk radio och som är världskänd (bland dylanologer) för en intervju med Bob Dylan 1966.
Han såg i drömmen ut ungefär som han gjorde på 1960-talet, men någon intervju med honom, eller kvinnan, blev det aldrig. Jag kom, som sagt, aldrig till skott, hur man nu ska tolka detta.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar