Sossarna har valt en ny ordförande efter Goran ”Den levande kanonkulan” Persson. Efter mycket om och men blev det Mona Sahlin, som nog inte kan undvika att se detta som en högst personlig revansch.
Nu bloggas det och nyhetsrapporteras vilt om Mona Sahlin och sossarnas kongress. Och visst, det är en viktig politisk händelse i Sverige. Nu vet regeringspartierna vad de har att fajtas mot fram till nästa val.
Själv har jag svårt att uppbåda några djupare tankar kring Mona Sahlin (framförallt en söndag när jag ganska nyligen vaknat), det är det ju så många som gjort redan. Två saker i alla fall:
1. Känns det inte lite som om man inte fått tag i den bästa, utan att man fick ta någon längre ner på listan?
2. Är det inte underligt att det, i Sverige 2007, ska ses som nästan en revolution att välja en kvinnlig partiledare?
Sedan hörde jag, av två mig närstående personer (av olika kön och mycket olika ålder), långt innan Mona Sahlin överhuvud taget föreslogs som ny s-ledare samstämmigt säga: ”Vem som helst men inte hon!”
Kan det vara så enkelt att det är hennes framtoning som ”Stockholmsböna” som får folk att tänka så? Det är ju i så fall trist, men så fungerar vi nog i många lägen.
Men tänk då på att Mona Sahlin faktiskt är född i Sollefteå!
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar