Det är dags för en Bernt Staf-revival i år

Jag har skrivit en bokrecension åt en tidning, men jag ska inte föregå händelserna i den mer än att Bernt Staf, den svenske musikern och låtskrivaren (en singer-songwriter heter det väl i dag) nämns i boken.
Hans namn var som en uppenbarelse och jag var tvungen att kolla upp mer om honom. Jag mindes i stort bara att han hade haft ett par hitlåtar när han var som störst på 70-talet, Familjelycka och Anita Transisto, och att han gjorde en radda lp-plattor som jag ärligt talat inte ägnade så väldigt mycket uppmärksamhet.
Han var heller inte, i proggrörelsens ögon, riktigt renlärig eftersom han spelade in på det ”kommersiella” skivbolaget Metronome. Hans röd-gröna syn på politiken var det heller inte många som förstod.
En gång när musikföreningen jag var med i arrangerade en konsert tog vi dit Bernt Staf och han fick finna sig i att bli häcklad av någon i publiken som kallade honom Åsa Nisse-marxist och det tyckte jag var skämmigt.
Efter konserten gjorde jag, som arrangör, honom sällskap till hotellet där han skulle bo och under de få minuter vi pratade med varandra framstod han som en ovanligt sympatisk kille.
Tystlåten och så stammade han lite. Men vänlig och nöjd med sin spelning trots att han blivit häcklad.
Han var till skillnad från många som tillhörde proggrörelsen ärlig, en som inte hycklade på något vis.
I sommar är det fem år sedan Bernt Staf plötsligt dog inte ens 60 år fyllda. Jag blev väldigt överraskad när jag läste den sorgliga nyheten trots att jag knappt hört något om honom på flera år.
Men kanske var det något som fastnade under den där promenaden till hotellet. Nu känner jag för att skaffa hans skivor och försöka ta igen det jag kan ha missat.
Det är dags att Bernt Staf får en revival i år.

Jah Hollis