Så är det snart dags att lägga 2006 till handlingarna. Om det varit ett bra eller dåligt år tänker jag väl inte gå in närmare på, snarare bara konstatera att det varit både och. Årets konsertupplevelse var dock, förlåt Monika, Calexico på Amager Bio.
Om en stund ska jag iväg för att fira övergången till 2007 tillsammans med några goda vänner och deras barn.
Dock kan jag inte låta bli att vara lite gnällig så här i de sista skälvande timmarna. Jag tycker det är trist att det här med att skjuta fyrverkerier vid nyår har gått över styr på något vis.
Stundtals låter det som kriget här utanför, för att inte tala om de krevader som då och då hörs utifrån förorterna. Varför är människor nuförtiden så otåliga; varför kan man inte vänta med smällandet till vi verkligen går över till det nya året vid midnatt?
Låt inte den här traditionen helt offras på kommersialismens altare den också.
Men nog med gnäll.
Till alla er som kollar min blogg, och till er andra också: Ett gott slut på 2006 och ett Gott nytt 2007!
Hoppas vi hålller kontakten via den här kanalen. Och kanske där ute i det verkliga livet också…
Jah Hollis
Det är aldrig försent att omvärdera det man en gång inte gett en riktig chans. Nu har jag fastnat för Mary J Blige via hennes samlingsplatta. Och fastän jag sett videon med Wyclef, 911, för länge, länge sedan tog det tid att upptäcka hur bra den låten är.
Förlåt mig alla ni som visste, jag försöker inte hoppa på tåget eller övertrumfa er. Men man är aldrig för gammal för att lära.
Eller aldrig för ung heller tror jag. Här har ni något från forntiden, något jag aldrig glömt efter att ha sett och hört och som jag tycker fler skulle kolla in: Blue Cheer.
Dom tog sitt namn efter en populär typ av LSD-tabletter och spelade så högt att luften kring dem kändes ”som smält ost”. Musik för fan, det finns hur många berättelser och uppenbarelser som helst. Hela tiden.
Jah Hollis
Snart är det bara ett dygn kvar av år 2006. I morgon blir det att fira ut året i goda vänners lag (och surt nog ska jag jobba nyårsdagen). I kväll är det med andra ord en bra tid för att reflektera och kanske, kanske bli litta mer personlig.
Ljudspåret (hittills): James Brown’s Funky Summer (kom med Mojo), Funk Soul Brothers and Sisters (kom med Uncut) och The Godfather> James Brown > The very Best of…
Drivkraften (bränslet): Vin, vitt, bubblande, Davidoff Club Cigarillos (Med den uppiggande varningstexten, Rökning dödar, på ena sidan och Rökning kan leda till en långsam och smärtsam död, på den andra. Inte undra på att försäljaren såg lite förlägen ut när jag köpte dom) och det faktum att jag inte heller denna sista helg på året blev lottomiljonär.
Bobby Womack. Jag får ta paus här och återkomma. Det är för mycket bra musik; hela funkgräddan från funkens gyllene era. Inte underligt att somliga har problem i dag.
Som Arnie, och i viss mån Nacka, sade: Jag kommer tillbaka!
Jah Hollis
Jag fick mig dagens hittills bästa skratt när jag råkade hitta denna webbsida. Snacka om varudeklaration; man blir vad man dricker (om man dricker mer än man borde).
Detta borde nu vara kvalificerat som 2007 års kultdricka, i alla fall för alla med smak för umlauts typ Motörhead.
Givetvis måste nu Lemmy och Co sluta propagera för den lite såsiga (amerikanska) Smirnoff (för att inte tala om tjejölet Carlsberg) och alliera sig med Stön.
På tal om Motörhead, har de givit sig på fotbollssponsring. Det är engelska Greenbanks tioårslag som fått fina tröjor och som får springa in på planen till Ace of Spades (se även Mojo nr 158).
Och så då mina favoritumlauts från en av Magmas plattor, ett band som verkligen kunde (kan) spränga gränserna.
Jah Hollis
Det finns ”stjärnor” och det finns stjärnor. Inom varje konstart finns det jättetalanger som aldrig får det stora genombrottet, medan en infantil populärkulturjournalistik ger hur mycket plats som helst åt talanglösa nollor.
Jag vill gärna berätta om en gammal, tja gammal och gammal, vän som jag tycker skulle platsa på stjärnhimlen, men som aldrig (eller inte än i alla fall) fått det där genombrottet jag var övertygad om att hon skulle få.
Fast nu upptäckte jag att hon varit med i senaste Julkalendern, LasseMajas Detektivbyrå (som typiskt nog gått mig helt förbi), så kanske en och annan har fastnat för henne. Annars kanske ni sett henne i Klassfesten, eller på teatern eller i tv.
Hon fick mig att gå på teater medan hon jobbade i Malmö och jag kan bre på hur tjockt som helst: har ni missat Veronica Dahlström, ja då har ni något att ta igen.
Hon fixar det mesta, från dramatik till komik och allt däremellan.
Helst av allt skulle jag vilja se henne få chansen att blomma ut i en riktigt bra komedi. Vem vågar ge henne den chansen?
Får jag bli din pressagent när det händer, Veronica?
Jah Hollis
Det har redan antytts i kommentarer till min blogg. Dags att säga det rent ut: Det finns redan en arvinge till soultronen efter sorgligt bortgångne James Brown. Och det är en hon.
Kvinnan i fråga heter miss Sharon Jones, från Augusta, Georgia, där även JB har sina rötter. Jag har haft glädjen att se och höra henne, tillsammans med bandet The Dap-Kings (döpta efter deras och Sharon Jones skivbolag, Daptone Records), på Loppen i Christiania i Köpenhamn. Det var ren magi och helt i James Browns anda.
Jag tackar så här, långt i efterskott, Rasmus och Johan (dj:s i Believe!) för tipset och sällskapet på konserten.
Ni som gillar soul som har stadiga rötter, soul som samtidigt hör helt hemma i nutiden, kolla in detta. Believe me!
Jah Hollis
Jag fick, i brist på bättre, med mig en Kvällsposten hem annandag jul. Där gör man ett stort nummer av ”TV4-stjärnan som bröt ihop i tårar”. (Tänk först igenom betydelsen av uttrycket TV4-stjärna, stjärna i en enda sketen svensk tv-kanal!).
Bakom denna dramatik ligger, att en rätt medelmåttig sportkommentator i TV4, Patrick Ekwall, tydligen ligger i träning för Let’s dance. Det är ett dansprogram i TV4 där man försöker blåsa liv i gamla föredettingars karriärer och göra stjärnor av sina egna anställda.
Jag har aldrig sett ett sådant program, för det låter för mig totalt ointressant. Och när jag läser i KvP om Ekwalls bekymmer inser jag att jag fattat saken rätt.
Artikeln bygger på att PE blev lite trött och missmodig och ledsen under träningen (bröt ihop i tårar).
Dock var det inte värre än att dansen dagen efter ”satt som en smäck”. Patte hade bara varit lite pömsig och behövt sova på saken.
Det värsta är att denna soppa till artikel bygger på vad PE berättat på sin blogg. Man får väl anta att denna blogg är en del av marknadsföringen av detta program och därmed kan ju allt vara ren och skär lögn från början till slut.
Men nu har KvP tagit tummen ur röven och stuckit ett pekfinger i luften för att känna åt vilket håll vinden båser. Let’s dance kan vara en lyckträff om man är med från början, och kanske då siktar in sig på PE.
Det är sorgligt att nöjesjournalistik, om man kan kalla detta så, tagit så perverterade vändningar. På kvällstidningarnas nöjesredaktioner tycks man inte längre klara att tänka en självständig tanke.
Visst Patrick Ekwall är ju en kille som säkerligen uppskattas av många damer (och säkert en och annan man). Men detsamma stämmer ju på Juha Valjakkala.
Varför inte bjuda in honom till Let’s dance?
Jah Hollis
Så är det dags att lämna tillbaka hyrbilen; jag har bränt min bensinranson för året.
Även till bilkörningen har jag en kluven inställning. Det är himla bekvämt, och ibland riktigt kul, att ta sig fram med bil. Om man då inte hamnar i jätteköer, oväder eller olyckor.
Men att ta en omväg när man är ute, kanske ta kustvägen i stället för raka vägen. Kanske vika av lite och hälsa på någon man inte träffat på ett tag, överraska någon.
Men så är det det där med att man bränner av våra fossila bränslen och ställer till det för klimatet.
För så är det väl i alla fall, även om det finns gradskillnader i helvetet.
Och bilen är både en välsignelse (vi kan ju inte gärna vrida klockan tillbaka till tiden före bilarna, eller?) och en förbannelse.
Nu är det i alla fall slutkört för i år.
Jah Hollis
Tidningen Kvällsposten har dragit i gång en lätt populismosande kampanj, komplett med upprop och absurda anklagelser om att Livsmedelverket är ”köpt av fettindustrin”, för att transfetter ska förbjudas. (Någon som minns akrylamidlarmet?).
Det må vara hur det vill med det men det intressanta är att man i denna kampanj framhåller två viktiga förebilder: New Yorks borgmästare Michael Bloomberg, som vill förbjuda transfetter på restauranger, är en (det är ju många svenskar som tycker att en NY-borgmästare med automatik är pålitligheten själv).
Den andra är vårt grannland Danmark som med lagstiftning begränsat användandet av transfetter.
Och det är ta mig tusan inte ofta som vi i Sverige har Danmark som förebild i dessa dagar. Förr kunde man ofta höra berättas om Danmark som ett frihetens paradis på jorden. Gick man lite djupare in på orsakerna bruka det stanna vid att den danska alkohollagstiftningen var mer frikostig än den svenska.
Så spottade danskarna efter fulla svenskar som prövade friheten i Köpenhamn och de myntade uttrycket ”Håll Danmark rent – följ en svensk till färjan”.
Sedan började vi helt plötsligt anklaga danskarna för att vara jordens rasister nummer ett som publicerade Muhammed-teckningar och var allmänt sluskiga och otrevliga.
Några vi kunde peka på och säga: Se där, där har ni några som är etter värre än vi.
Och inte har dom förbjudit rökning på sina barer och bodegor. Nej, Danmark och danskarna har vi verkligen tagit ner på jorden.
Men transfetterna kan bli revanschen, återkomsten.
Och glöm aldrig Kim Larsen, Sanne Salomonsen och Gasolin’. Heja Danmark!
Jah Hollis
Jag fick en kommentar angående James Browns död. Vill bara visa hur det då skulle kunna se ut så här där JB hamnat nu. Jo, kanske hade privatliv och karriär vissnat lite, men senast i somras var JB i Köpenhamn och detta korta klipp visar väl ändå att det var liv i gubben fortfarande.
Och jag ångrar ju nu att jag inte tog chansen att se honom på detta som väl blev hans sista konsert på våra breddgrader. Han gör väl nu som han gjorde på kåken: tar hand om kören och hottar upp den.
JB spelade då på Amager Bio (ett utmärkt ställe som blandar gammalt och nytt på ett häpnadväckande lyckat sätt), vilket onekligen får mig att tänka på danska bandnamn. Frede Fup existerar uppenbarligen än, men hur är det med Gnags, Burnin Red Ivanhoe, Hansens Høns och Steppeulvene för att bara nämna några ur den danska rockens färgrika historia.
Jah Hollis
Det är inte ofta man får några riktiga överraskningar, bra eller dåliga, på juldagsekot nuförtiden. Men i dag ägnade dom några sekunder till en sorglig nyhet: James Brown, The hardest working man in Showbusiness, The Godfather of Soul har kastat in sin sista svettiga handduk.
Mick Jagger och åtskilligt flera som lärt av honom bör skänka honom en tanke. Det gör även Pelle F (är jag helt övertygad om) och jag, och vi gör en liten Good Foot för att visa vår uppskattning för allt gamle JB gett oss.
Jah Hollis
”Some people, they like to go out dancing,And other peoples, they have to work…”
Lou Reed sade det så sant och i kväll fick jag bevis för det igen.
Ol Hell bjöd på Springbank och öl och sedan dök flera av vännerna upp, de som insett att juldagen är den stora återföreningsdagen. Själv var jag tvungen att åka hem för att jag ska jobba på annandagen, i mitt anletes svett.
Dra in stålar för att få hjulen att rulla, för att kunna konsumera och bidra till att Anders Borg får en fet pension. Det är givetvis inte hans fel att jag ska jobba i morgon, men han verkar gilla att folk jobbar häcken av sig.
Julafton kollade jag på första delen av Sagan om ringen, som jag förvisso redan sett ett par gånger tidigare. Vilka är det som jobbar där utan att ifrågasätta något?
Jo dom som jobbar under Saruman. Orcher som inte verkar ha några som helst fackliga rättigheter. Men dom fick hjulen att snurra.
Jag inser att min argumentation är under isen(gard).
Men jag fortsätter i den lite pisshumanistiska tankegång jag var inne på före jul.
Vi måste ha mer tid för varandra, inte bara tid för att få hjulen att snurra.
Jah Hollis
Hemma igen efter en av de alltmer sällsynta utflykter jag gör till de forna lek- och jaktmarkerna. Och fort gick det, hann inte med alla jag så gärna skulle ha velat hälsa på under julhelgen. Ni som känner igen er: det får bli nästa gång i stället.
När man inte har kört bil på länge är det rätt påfrestande, men intressant, att ge sig ut på långfärder. Den här gången har inget uppseendeväckande hänt, det är tydligen normalt nu att ingen håller hastighetsbegränsningarna och så vidare, så varför bry sig?
Fartkameror och höjda böter tycks inte skrämma en majoritet av dem som är ut och kör bil. Den här gången lät jag mig i alla fall inte uppröras och trots omväxlande minusgrader och dimma gick det - japp - vägen.
Nu är frågan om man ska ut och ta ett par bärs, sedan jag lyckats fickparkera bilen på en acceptabel parkeringsplats, eller ska man vara ordentlig och ta det lugnt inför morgondagens jobbande?
Ute smäller det som i Beirut när det är som värst.
Jag fattar fortfarande inte hur det kan vara tillåtet att sälja detta djävulstyg som kallas fyrverkerier (men som bara är till för att föra maximalt oväsen) långt före nyår för att omogna snorhyvlar ska förpesta tillvaron för oss andra. Jag fattar inte heller hur exempelvis en cykelaffär helt plötsligt kan förvandlas till en sprängämnesbutik.
Nej sätt in dom snikna handlarna i ett rum tillsammans med dom som slänger deras varor omkring sig veckovis före nyår och spräng sedan några rejäla fyrverkerier bland dom. Kanske är det inte lika kul efter det.
Jah Hollis
Äntligen börjar saker och ting att falla på plats inför helgen. Men det är märkligt att man ska stressa till det fastän man inte har så myckat att handla eller förbereda.
Nåväl jag hoppas och tror att jag inte har missat något.
Bara att packa ner det sista och hoppas på en god och fridefull jul för alla som förtjänar det. Tänk att få höra på nyheterna att det varit lugnt i Palestina och Israel och Irak och även här hemma i Sverige.
Fred på jorden är kanske en patetisk önskan i mångas ögon, men vad är det egentligen som är så fel med fred, kärlek och förståelse? (Visst Bengan och Ola - Elvis har haft sina ljusa stunder han med!)
Och så rättvisa för alla förstås.
God jul!
Jah Hollis
Jag var och hämtade ut en hyrbil i onsdags, att ha till julens färder hit och dit. Men i går vågade jag inte ens gå nära den, med tanke på tillståndet efter quizkvällen.
Nu ska den i alla fall komma till användning, en silverfärgad, närmast ny VW Golf. Först för att frakta iväg mängder av kassar som ska till återvinningen. Sedan ska jag ut på landet och lämna julklappar, som den värsta tomte.
Och så till slut en långresa för att morsan ska få behövligt sällskap under helgen.
Förr anlitade jag oftast allmänna kommunikationsmedel när jag skulle någonstans vid jul, ett resesätt som blivit krångligare och som tydligen kräver att man redan månader i förväg ger sig in i en djungel av rabatter och rekar för att hitta just den resa som passar en.
Dessutom har förbindelserna på den sträcka jag brukade åka blivit sämre med åren. Jag antar att SJ numera bara satsar på de stora tåglederna och har lämnat resten till diverse små tågbolag.
Min egen bil gjorde jag mig av med när jag flyttade till storstan (nåja!) och sedan dess har jag gått över till att hyra bil när jag behöver göra någon resa.
Det är bekvämt, enkelt och behöver inte kosta skjortan, utan är rätt prisvärt och man får ju en rörelsefrihet som inte existerar med tåg och buss.
Jah Hollis
Jag kan inte låta bli det. Jag är en aning fixerad vid det här med midvintersolståndet. Årets mörkaste dag har börjat och jag kan förstå att människor förr i tiden lade stor vikt vid den dagen.
Så varför skulle inte vi göra det i dag också?
Den dag som nu gått blev inte vad jag hade planerat. Quizkvällen i går blev vildare än jag tänkt mig och det straffade sig i dag. Jag drack fler öl än jag borde, och det var rent allmänt en rätt uppsluppen afton.
Arbetskamrater, gamla och nya, dök upp och en av dem fyllde 50 år. En kvinna som jag gillar och som bjöd in mig till kalas. Problemet är bara att jag inte minns när och var. Till slut vinglade jag hem på min cykel bara för att upptäcka att jag hade tappat mina hemnycklar.
Märkligt nog var jag i det läget så klarsynt (jag hade nyckeln till BT:s lägenhet med mig och kunde i nödfall ha sovit där) att jag cyklade tillbaka till utgångspunkten. Och till min oerhörda glädje hittade jag nyckelknippan med nyckelringen Lisa gjort åt mig liggande på marken vid cykelstället. Den måste ha legat där minst en halvtimme utan att någon annan lagt beslag på den.
Ibland har man tur (i oturen). Och, ursäkta att jag tjatar, nu går vi mot ljusare tider igen. Men jag tvivlar på att det är den nya regeringen vi har att tacka för det.
Jah Hollis
Snart frukostdags, och kaffefiltren är slut. Det innebär en tur till närmaste affär för att inhandla dessa viktiga papper innan man kan få något i sig. Och i dag, efter gårkvällens batalj under quizaftonen behöver jag verkligen något starkt, kaffe alltså, i mig.
När jag var en pojke som fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa drack jag alltid kokkaffe, och för att göra det behövde man inga bögiga filter.
Nej, man kokade upp vatten och hällde kaffet direkt i vattnet just innan vattnet började koka på allvar. Sedan lät man det sjunka innan det var dags att njuta av denna livgivande dryck. Men vem kan den konsten i dag, i dessa lattetider där vi hänvisas till kaffebarer med barnstorlek på porslinet?
Var någonstans i detta land vi kallar Sverige kan man få riktigt kokkaffe? Inte ens min gamla mamma, som fortfarande är vid hyfsad vigör, kokar kaffe längre. Hon har en bryggare. Själv kokade jag kaffe en tid efter att jag flyttade hemifrån, men när man började umgås med folk som var uppväxta i andra kaffekulturer, skåningar och stockholmare till exempel, satte jag undan kannan, eller snarare började sätta en filterhållare på den och bryggde mitt kaffe.
Jag har ännu inte efter alla dessa år förfallit till elektrisk bryggare. Det är nog inte försent att börja koka sitt kaffe igen.
Jah Hollis
Tio dagar kvar av året då Reinfeldt kom till makten i Sverge.
Året då rätt många känner sig blåsta på konfekten, kanske.
Skit samma, frågan är vad som ska hända nu: ska vi bli rika som troll, som Anders Borg har sagt att vi ska bli? Eller ska vi gå på i samma lunk som när Goran bestämde över oss? Finns det någon som vet? Finns det någon som verkligen vet?
Naturligtvis inte.
Jah Hollis
En vanlig kväll i El Malmoe.
Ja, livet kunde vara värre, fast bättre också säger nog en del.
Sveriges tredje stad: berätta om era äventyr här. Vad är det egentligen som händer här som skiljer denna stan från resten av Sverige.
Jag måste vara duktig och nykter i morgon. Därmed fixar jag inte att berätta hemligheterna; ni får göra det.
Jah Hollis
Tiden går, men Peps består. Ja Peps har ju nästan alltid funnits och spelat sin blues och reggae och varit så där pålitlig och ärlig och aldrig sålt sig. Och nu fyller mannen 60 år, det är bara att lyfta på hatten och hoppas att han, även om han fått besvär med halsen på senare år, ska fortsätta att spela för oss länge än.
Samtidigt som Peps gått från underground till folkkär (enda gången jag tittat på Allsång på Skansen var när Peps och Robert Gustafsson var med) har han hållt distansen till musikindustrin och framför allt värnat sitt privatliv. Dock har han aldrig gjort någon hemlighet av att han gärna tar sig ett bloss av produkter från växten cannabis sativa. Och samtidigt som han vunnit folks kärlek som den livsbejakande musiker och människa han är, har kollegor och andra ”som vet bättre” då och då hoppat på Peps för detta.
Rent löjligt blev det när kvällspressen försökte göra en stor sak av något sådant i samband med just Allsång på Skansen.
För övrigt kan jag inte undanhålla er omslaget till Peps & Blues Qualitys Sweet Mary Jane från 1969. Sture Johannesson designade omslaget och bland grönsakerna i Uppsala syns bland andra Lasse Wellander som kom att spela med Abba och som prisats av Kungliga svenska musikakademien.
Peps har också fått pris som jag tror han uppskattat. Mest av allt tror jag dock han uppskattar den trogna publik som älskar honom oförbehållsamt.
Grattis Per-Åke!
Jah Hollis
Var och en som använt sig av kollektivtrafiken i Malmö de senaste åren kan inte ha undgått att märka av en försämring på de flesta plan. Sydsvenskan uppmärksammar just nu detta i artiklar bland annat om de nergångna bussar som Arriva och Veolia (f d Connex), de företag som har hand om kollektivtrafiken, kör med.
För oss som i många lägen är hänvisade till kollektivtrafiken är detta inget nytt. Tack och lov har man också börjat byta ut dessa rullande skrothögar mot nya och, än så länge, fina bussar.
Frågan är sedan om man ska lyckas få dessa bussar att gå i tid och få samtliga chaufförer att köra på ett sätt som inte är en fara för passagerare och andra trafikanter. Vad det gäller förseningar skyller bolagen på vägarbeten och för många (!) passagerare.
Förklara då hur bussar kan vara försenade upp till en kvart söndagar mitt på dagen när trafiken är en bråkdel av vad den är i rusningstid vardagar och det inte är överdrivet många passagerare. Om bussarna kommer alls; det verkar som om det är en hög frekvens av inställda turer.
Värsta problemet måste dock vara den övriga trafiken. Och där kan man väl inte lasta bussbolagen för att trafiksituationen i vissa delar av Malmö är kaotisk.
Det finns knappt några speciella bussgator, och de som finns utnyttjas glatt av andra trafikanter som aldrig tycks ha efterräkningar att vänta när de stör kollektivtrafiken.
I värsta fall kan det till exempel ta fem till tio minuter för en buss att ta sig från Värnhemstorget (som har Skånes sämsta luft) och över Drottninggatan, en sträcka på 500 meter.
Jag vet inte vem som ansvarar för trafikplanering och trafikövervakning i Malmö, men ibland känns det som om de ständigt är ute på lunch.
Ofta går det snabbare att cykla inne i Malmö än att ta sig fram med buss. Ja i bland vinner man tid även på att gå.
Och så ska det väl inte vara?
Jah Hollis
En man med både sinne för affärer och god musiksmak. En skivbolagsdirektör som gav ut den musik han själv gillade och kunde stå för. Så kan man väl beskriva Ahmet Ertegun, skivbolaget Atlantics skapare, som dött efter att ha legat i koma en tid.
Han presenterade Ray Charles, Aretha Franklin, Dr John och Led Zeppelin, bara för att nämna några få, för världen. Han samarbetade med en av alla tiders bästa skivproducenter, Jerry Wexler, och tillsammans med sina artister skapade de och gav ut musik som saknar bäst före-datum.
En kille född i Istanbul och en kille från en judisk amerikansk familj gav oss högklassig soul, rock’n’roll, pop (glöm inte Sonny and Cher), ja en musikblandning som egentligen inte kände några mänskliga gränser. Enda kravet var att det skulle vara bra. Typiskt nog är det Atlantic som ger ut Gnarls Barkley.
Ahmet Ertegun föll och skadade sig illa vid en Rolling Stones-konsert i oktober. Han vaknade aldrig upp ur koman, men levde alltså in i det sista (han blev 83 år) med den musik han älskade. Jag hoppas jag får göra det samma.
Jah Hollis
Så är det Beatles-tid igen. George och Giles Martins känsliga, men ändå rätt ordentliga, omarbetning av en rad Beatles-original till Cirque de Soleils föreställning Love sätter än en gång stråkastarljuset på låtarna som nu alla har blivit någonstans runt 40 år.
Som gammal Beatles-fan var jag tveksam, men jag faller för detta trick. Musiken är så bra, så oöverträffat bra och omarbetningen visar än mer på varför Beatles håller än i dag.
Trots att det fanns pop och rock före Beatles, och de kopierade själva en hel del innan de började skriva egna låtar, så började en ny era i och med deras genombrott.
Michael Walker skriver till och med i sin bok Laurel Canyon att Beatles, när de tog USA med storm 1964, helade den nationen efter mordet på JFK några månader tidigare.
Och både i USA och stora delar av övriga världen påverkades musik, livsstil och mode av Beatles. Framgångsrika grupper, de mest tydliga exemplen är väl ELO och Oasis, har byggt sina karriärer på Beatles musik.
Att Danger Mouse lyckades slå musikvärlden med häpnad i en ny, nedladdningens, tid genom The Grey Album, som bygger på Beatles vita dubbel-LP talar för sig själv. Ingen artist eller grupp inom någon genre, inte ens Dylan eller Motown som helhet eller Stones eller James Brown eller Bob Marley, har gjort vad Beatles gjort. Lyssna på Love så förstår ni att så är det bara.
Vill ni sedan fördjupa er, så leta reda på Ian MacDonalds bok En revolution i huvudet – The Beatles inspelningar och 60-talet (Revolution in the Head. The Beatles’ records and the Sixties). Fantastisk läsning och en historielektion man bara njuter av.
”Man, You should have seen them
kicking Edgar Allan Poe…”
Jah Hollis
Rapporteringen om jakten på seriemördaren, eller seriemördarna, i Ipswich, England, fortsätter. På Aftonbladets förstasida på webben står det att den senast gripne misstänkte är en ökänd sexköpare.
Men undrar ju då på vilket vis han är ökänd, men det för man aldrig veta. Det ordet nämns inte någonstans i texten. Däremot står det att han är känd, känd på så vis att han anlitat prostituerade i området där mordoffren sålt sina tjänster.
Så antingen vet man på Aftonbladet inte skillnaden mellan de två orden eller så har man bara dragit till med ökänd för att det låter bättre, eller kanske ser bättre ut.
Så kanske ska man på tidningen be dem, som håvar i alla vinsterna den ger, att de köper in några exemplar av Svenska akademiens ordlista till redaktionen.
Jah Hollis
Jag hörde på Ekot att det i dag är 100 år sedan Leonid Brezjnev föddes. Tydligen är det många i Ryssland som minns tiden då Brezjnev styrde Sovjetunionen med saknad och tycker att det var bättre ordning på saker och ting då.
Tja, allt är väl relativt och det kan väl vara så att allt med automatik inte blev bättre för alla då marknadskrafterna släpptes lösa och Sovjetunionen blev Ryssland och fick demokrati.
En sak är i alla fall säker: att vara journalist i dagens Ryssland är livsfarligt. I alla fall om man rapporterar om det som anses olämpligt i vissa kretsar. Hur det var på Brezjnevs tid vete tusan. Men mångfalden inom media var väl inte så stor. I nutidens Pravda möts dock Brezjnev och Britney på samma sida.
Jah Hollis
Ännu en misstänkt har gripits för morden i Ipswich i England. Det måste sätta myror i huvudet på Aftonbladets redaktion, som ju redan i går pekade ut en annan man som mer eller mindre skyldig, med bild och allt.
Märkligt nog har tidnigen inte lyckats vaska fram namn och bild på den senast gripne. Men man får väl anta att dom är ute med greparna i The Suns dynghögar. Ska vi kanske ha en webbfråga också? Vem tror du är skyldig till morden?
Jah Hollis
Det gick inte så bra för laget i Quizfinalen i söndags, den där jag inte kunde vara med för jobbets skull. Så nu har ett annat lag tagit över mästartiteln, vilket inte på något vis är en katastrof, det är ju bara en frågetävling (men fan också, varför skulle just dom bli mästare!?).
BF hade i alla fall dragit ihop fullt lag, så vi var där och försvarade titeln. Det hade ju varit synd att bara lämna över den utan att bry sig. Och hurvida det hade gått bättre eller sämre om jag själv varit med, det vete gudarna.
Nu börjar ett nytt quizår och vi får väl se hur det är med entusiasmen och blir med framgångarna nu. I final-maratontabellen är vi hur som helst solklart i topp.
Vi hade fått vårt lagnamn på en namnskylt någonstans i puben och därmed har vi ju ovanpå allt fått en hyllning som det oerhört duktiga och framgångsrika quizlag vi är.
Jah Hollis
Läste just på SVT:s text-tv att skatten på bensin och olja ska höjas. Detta går ju tvärt emot vallöftena från kds och moderaterna om att skatten skulle sänkas, eller i alla fall inte höjas. Men nu har finansminister Anders Borg sagt ifrån att det är höjning som gäller. Han framstår mer och mer som den i vår nya regering som har den verkliga makten.
Slår man nu på våra stora borgerliga morgontidningars nätupplagor hittar man inte denna nyhet, ännu kanske jag ska säga. Söker man på bensinskatt får man ett uttalande från Reinfeldt för cirka en månad sedan om att bensinskatten inte ska höjas.
Och någonstans hittar man en artikel där Göran Hägglund före valet talar om löftet att bensinskatten ska sänkas.
Det måste vara lite problematiskt att lita på de här killarna. Eller är vallöften bara till för att brytas?
Jah Hollis
Den svenska pressen Bill & Bull, Aftonbladet och Expressen (och deras båda editioner) håller på att gå i spinn nu när man gripit en misstänkt seriemördare i England. ”Namn och bild”, sa Bill. ”Namn och bild var orden”, sa Bull.
Dessa båda pulp fiction-blaskor älskar att vältra sig i sex och våld och helst en kombination av de två. Den gripne är misstänkt och han är därmed fortfarande att betrakta som oskyldig.
Men Bill & Bull gör som brittiska träskbladet The Sun (Elaka Måns?) och hämtar mer än gärna information från deras avskrädeshögar till journalistik. Skit i alla hänsyn: det är ju ändå ”en knäppgök” polisen har tagit.
Det är ofattbart för mig att folk känner ett behov att köpa den här skiten.
Jah Hollis
Biljetterna till Bob Dylans konserter i Stockholm, Göteborg, Oslo och Köpenhamn släpptes i morse. Jag beställde mer på känsla än med eftertanke fyra stycken.
Hoppas det nu inte går som det gick när jag hade extrabiljetter till Neil Youngs solokonsert i Köpenhamn för ett par år sedan.
De var svindyra och jag ville inte sälja ut den sista till underpris. Men det gick inte bättre än att jag inte blev av med den. En dyr souvenir från en bra konsert.
Det är ju lite oroväckande att det var så enkelt att få biljetter till Dylan, i alla fall till Köpenhamnskonserten. Han har ju blivit Man of the Year ett par år i rad nu i olika magasin och rapporterna från hans Never Ending Tour talar om att han är i lysande form.
Men det kanske bara är mediahype alltihop. Det lär visa sig i april när det är dags, kort innan Bobby fyller 66 år.
Jah Hollis
Arbetsveckan avslutades med ett gigantiskt datahaveri som till och från satte alla arbetsmöjligheter ur spel. Jag hade sett fram mot en söndag med normal arbetsbörda inför julledigheten som jag nu äntligen inlett.
Men när denna dag, med improvisationer värre än Clint Eastwoods i Heartbreak Ridge (en av Clints oavsiktligt roligaste filmer – historieförfalskning av guds nåde och machomentalitet utan motstycke), var över, var jag så dränerad på kraft att jag inte orkade skriva mitt dagliga blogginlägg.
Jag vinglade hem på cykeln och mer eller mindre stöp av trötthet.
Å andra sidan vaknade jag hyfsat tidigt måndag morgon till vad som visade sig vara första dagen med någon slags vinterkänsla den här sidan den förra vintern. Solen visade sig som för att tala om att den, trots att den knappt orkar över horisonten nu, fortfarande finns där och att vi snart går mot ljusare tider igen.
Och så var det fruset på marken och ångiga dimmor i luften: riktigt vackert faktiskt.
Så jag gjorde mig snabbt redo för att ta tåget hem, gick ut och köpte en julblomma till mina övernattningsrumsvärdar, lämnade den och hann med en fika i Pressbyrån innan tåget kom in.
Faktum var att det inte kändes som måndag, folk verkade piggare, gladare kom med små kommentarer. Så även om det väntar snö och kyla längre fram kanske det värsta är över nu.
Det är vintersolstånd på fredag. Fira, offra något!
Jag känner mig laddad inför veckans ledighet.
Jah Hollis
Söndag förmiddag och en vecka kvar till julafton. En dag kvar att jobba innan jag kan njuta (?) av åtta dagars ledighet. Det känns skönt och trots att det blev mer barhäng i gårkväll än vad som var meningen är jag full av arbetslust, bara väntar på att få hoppa på tåget och ge mig iväg.
I morgon kan jag åka hem och ta itu med bestyren inför den kommande julhelgen.
Lite smolk i bägaren är det dock: jag får inte vara med vid quizfinalen i kväll då Caltex & The Oxymorons kan ta sin femte finalvinst. Jag är oersättlig på jobbet.
Förvisso är laget (vilka som nu kommer att vara med i det, jag vet inte riktigt säkert), precis som förra året, knappast favorittippat. Det finns andra lag som har pretentioner att bli mästare. Men förra året slog vi ur underläge och vi är fortfarande det enda laget som vunnit fyra finaler (av totalt sex). Vi får väl hoppas och tro att det blir en femte i dag. Go for it!
Jah Hollis
Jag drog till stamstället direkt efter att ha postat julkorten. Tunt med folk, men efter ett samtal var Ol’ Hell snabbt på plats. Ja, han är oftast rätt man på rätt plats. Så även denna afton. Och det kom mer folk, mycket mer folk.
Nu har jag bränt ett par plattor som oväntade julklappar till några arbetskamrater. Bland annat en skiva som fler borde lyssna på, även om den är helt av banan just nu och gammal som sören, om man ser musik på det viset.
Jeff Beck: Wired. PF spelade en gång när jag hälsade på honom Good Bye Pork Pie Hat och det var som att träda in in en ny värld när han slängde ner nålen. Ja, det var en vinylplatta.
Visst kände jag den gamle Becken från Yardbirds och så vidare.
Men jag visste inte då att han kunde spela på detta viset. Men nu har jag gjort mitt för denna kvällen. Jag ska slagga och jobba i morgon, ja slagga i natt och jobba i morgon alltså.
I går vid det lite påvra julbordet på jobbet (maten var det alls inget fel på, men vi fick ingen dricka - inte ens en liten julmust!) åt "vegetarianerna" sill med mera från döda fiskars värld. Jag trodde vegetarianer höll sig till mat från växtriket, även om jag skiter i vilket efter artontusen duster med "vegetarianer " på det ljuva sjuttitalet.
En vecka till så går vi mot ljusare tider igen. Jag kunde inte låta bli att påpeka det.
Jah Hollis
Så var då julkorten skrivna för i år och klara att posta i Posten gröna kuvert. Ok, det är färre i år men jag försöker att hålla fast vid denna, kanske lite mossiga, tradition. Medan jag skrivit har jag lyssnat på gamla Fugs-plattor (jag länkar hit efterom deras egen hemsida tycks ha gått lite i stå), på papperet en bisarr kombination, men det funkar.
Fugs är också en liten uppvärmning inför min tur till den gamla hemstaden över jul. Jag räknar med att få tid att hälsa på min gamle vän Jah Augustus, också han en levande legend från The Five Trains.
Det bandet ska jag vid tillfälle berätta om, de har lämnat vissa spår (ha-ha!) efter sig, och det är kanske dags för en revival. Ryktet tycks gå ända borta i Indien. Mot julpostlådan!
Jah Hollis
Så avgick då Anna Sjödin. Jag förstår: det är bättre att fly än att illa fäkta, speciellt om man fäktas mot en dörrvakt. Har någon människa i Sverige någonsin fått rätt mot en dörrvakt när det stått ord emot ord i en polissak om våld eller misshandel?
Det finns säkert dörrvakter som sköter sitt jobb bra, visst finns det, men det är också en kår vars rykte solkats betänkligt av våldsamt uppträdande och svinaktigt sätt mot människor.
Fråga bara runt lite bland människor som under de senaste tjugo åren rört sig ute i krog och klubbsvängen i någon stad med gott om dörrvakter. Jag tror alla kan berätta minst en hårresande upplevelse orsakad av någon eller några dörrvakter.
Visst får dörrvakter utstå spott och spe och provokationer, men man kan undra vad som i det stora hela är hönan och vad som är ägget när det gäller bråk mellan vakter och gäster.
Men nu har vaktkåren fått en fjäder i hatten när en av "de utvalda" starkt medverkat till att en SSU-ordförande avgått. Vad som är rätt och fel i den här saken lär vi nog aldrig få veta.
Men det kändes på något vis som om Anna Sjödin var dömd att förlora redan på förhand, med både en dörrvakt och polisen mot sig.
Jah Hollis
Åh, vad jobbigt att vakna med huvudvärk, fastän man inte gjort något för att förtjäna den. Men nu måste julkorten skrivas och skickas, kosta vad det kosta vill.
Ljudspåret blir en Best of 2006 som kom med Uncut. Första spåret, en livelåt med Arctic Monkeys. Det känns som om endast britterna själv verkligen uppskattar sina senaste stjärnskott på musikhimlen.
Jag menar, så fruktansvärt sensationellt låter inte Arctic Monkeys. Men de kommer säkert att dyka upp på listor med alla tiders bästa skivor en gång innan den typen av sammanställningar dör ut med skivorna som distributionsform för musik.
Britterna gillar ju att med jämna mellanrum haussa band de själva älskar över allt annat. Typexempel är ju Stone Roses (gäsp) och Oasis (som är ok till en viss gräns). Aldrig hittar man väl Stone Roses på någon amerikansk sammanställning över alla tiders bästa plattor?
Nej, nu måste jag fatta kärlek till julkorten, i år blir det bara de människor jag verkligen känner för (fast jag glömmer säkert några - sorry!) som får min autograf till jul.
Jah Hollis
Tog mig hem från jobbet i natt med sista tåget. Hade tänkt mig sitta uppe en stund, kanske ta en öl, och skriva lite julkort. Det är sista dagen för att skicka dom i morgon, lördag.
Men så gjorde jag misstaget att kolla igenom posten som låg innanför dörren. Där fanns bland mycket annat en faktura från elbolaget Eon där man rundade av kostnaden för min elförbrukning (plus en liten summa för en gasspis) det senaste året.
Fastän jag betalat in flera feta fakturor under året, vill dom ha ytterligare 1 300 spänn av mig. Jag som knappt är hemma i min lägenhet utan jobbar och bor över i en annan stad. Jag måste vara en av dem i landet som förbrukar minst el, vad ska det då inte kosta för storförbrukarna.
Jag orkar inte plocka fram gamla fakturor nu, men det känns som om mina elkostnader dragit iväg utan kontroll de senaste åren. Kanske trodde man att den så kallade avregleringen av elmarknaden skulle innebära att kostnaderna steg högst måttligt med åren. De som tror på den totalt fria marknaden skyller givitvis på politikerna, det kan man göra när det gäller det mesta.
Men i mitt fall känns det, rent spontant, som om Eon försäker klå mig på så mycket dom bara kan. Elmarknaden tycks ha förvandlats till ett träsk där producenterna roffar åt sig vad de kan.
Förmodligen har de chefer och styrelseordföranden som ska gödas och födas med skyhöga löner och feta bonusar. Tänk om tant Maud kunde ta och rensa upp i detta träsk och se till att elpriserna åker ner på mänskliga nivåer igen.
Eller är det för besvärligt nu när man fått chansen att bestämma i stället för att sitta i opposition och gnälla?
Jah Hollis
Snart dags att stänga av datorn och lämna jobbet för i dag. På tv:n är det, som så ofta så här dags, Jay Leno. Gäst är Mel Gibson som många, bland annat Leno, drev väldigt mycket med för en tid sedan när gamle Mel åkt dit för rattfylla och samtidigt passade på att säga vad han gillar judar.
Nu är Mel kostymklädd och nykter och, verkar det som, mycket angelägen att vinna tillbaka sin popularitet och bli förlåten.
Bara en stund tidigare visade Jan Leno en "kändisjulklapp", en OJ Simpson-köttuppskärare: en arm som kom upp ur en låda och hackade vilt med en kniv i ett köttstycke. OJ Simpson har uppenbarligen inte blivit förlåten. Man kan ju undra varför.
Ludacris, en av alla dessa rappare vars storhet går mig förbi, får avsluta hos Leno. Tuffa killar och ett par brudar som får skaka på rumpan. Sidekickens (eller vad man nu kallar andremannen på scenen) Stenmarkluva förtar dock något av den hårda stilen.
Jah Hollis
Söndag kväll är det dags för den årliga quizfinalen. Och jag kommer för första gången i historien inte att kunna vara med. Men jag får väl skylla mig själv eftersom jag inte sett till att kunna ta ledigt.
Dessutom kändes det som om luften gått ur hela vårt lag, trots att vi har en mästartitel att försvara - igen!
Men när jag meddelade mina lagkamrater det trista faktumet att jag måste jobba, vädjade jag i alla fall till dem, mycket känslosamt, att göra vad de kan för att få ihop ett lag och kämpa för vår heder. Just det, vår heder som quiz-champions - och givetvis för att behålla titeln.
Och nu har BF meddelat att han har ett stjärnlag på gång. Inte något fuffens, utan folk som varit med och quizzat med oss förr och som är kunniga och sugna på att vinna. Så jag är full av förtröstan.
Samtidigt känner jag att jag nu går miste om chansen att bli den ende i hela världen - faktiskt - som varit med och vunnit Pickwicks quizfinal fem gånger.
Jag får nöja mig med att jag är den ende i hela världen som - hittills - varit med och vunnit Pickwicks quizfinal fyra gånger.
Nej, nu ska jag hem (om man kan kalla en rätt torftig övernattningslägenhet för ett hem) och läsa vidare om livet i Laurel Canyon och folket där.
Jah Hollis
Jobbet avklarat, i alla fall med lite glans.
Natten mot luciadagen har börjat och av rapporterna på polisens kommunikationsradio att döma lever de gamla traditionerna. Jag minns själv rätt hemska saker från länge sedan, från min gymnasietid då vi lussade för några lärare.
En av dem filmade vårt besök med den tidens primitiva filmutrustning. Själv såg jag aldrig filmen, för jag var av någon anledning inte i skolan den dagen han visade den under allmänt jubel. Nu skulle jag kunna tänka mig en visning, helst enskild.
Skulle det vara pinsamt att se sig själv? Nja, det måste väl vara preskriberat nu.
Jag minns att två amerikanska flickor, tvillingsystrar, som var utbytesstudenter på vår skola var med och bevittnade denna barbariska rit. Vad skulle de inte kunna berätta när de kom hem till USA igen?!
Jag har fått låna Michael Walkers bok Laurel Canyon av kollegan OT. Verkar mycket intressant, jag som sett Graham Nash i min födelsestads Folkets park och som sett Byrds och Zappa & Mothers of Invention (med Flo & Eddie) och Joni Mitchell i England och säkert fler av de som nämns i boken.
Ja Neil Young har jag ju sett åtskilliga gånger.
Måste läsa ett par kapitel innan jag somnar i natt.
Jah Hollis
En lång dags färd mot natt går mot sitt slut.
Vissa dagar, som denna, är det som om man jobbar och ligger i för att vara klar på rätt sida om den heliga deadlinen, utan att man kommer framåt. Det är som att trampa runt i gröt, fast det på något vis löser sig i 9 999 fall av 10 000.
Jag hittade i alla fall en intressant liten artikel om de rika barnens sommarvanor i Båstad. Kommunen ska stoppa överklassungdomarnas sprutande med exklusiv champagne (jag antar att de beter sig som Schumacher & Co på prispallen, fast på en restaurang) på Båstadskrogarna under tennisveckan där. Det upprör åtminstone en krögare som tror han ska förlora en halv miljon om de champagnesprutande ungdomarna stoppas och då beslutar sig för att överge Båstad.
Nu måste vi ta kamp för överklassen: låt dem åka till Båstad och spruta champagne en vecka om året. Vi andra fattiga stackare får väl hålla oss undan och tänka på att det gynnar vår gemensamma ekonomi. Och tänk på krögaren som kan tjäna en halv miljon extra, 500 000 kronor, på en enda futtig vecka.
Jah Hollis
Jag hittade Nöjesguiden i en plastkasse jag skulle städa undan från där den låg och skräpade. En gång i tiden kändes Nöjesguiden fräsch, det var ett nöje att ta med den hem och den garanterade mycket kul läsning.
Den jag hittade i plastpåsen var nog gammal redan när jag tog den i någon affär för ett par veckor sedan. Det var Borat på omslaget och någonstans inuti stod att Borat har premiär den 3 november.
Det var alltså novembernumret, men det kunde i stort varit vilket nummer som helst. Tunt och utan någon läsning med riktig substans i bland alla annonserna (dessutom tycks den gränsen mellan det redaktionella materialet och annonserna bli alltmer flytande). Skribenter som försöker vara lite tuffa och provocerande, men oftast bara blir löjliga eller skribenter som slår knut på sig själva när de försöker vara originella och roliga. Ok, några kan ju få ihop en och annan läsvärd artikel, men helheten blir det inte mycket med. Det blir för mycket skoltidning.
Varje gång jag tagit hem Nöjesguiden och snabbt bläddrat igenom den blir jag lika besviken och ångrar att jag burit hem ännu en bunt papper jag sedan måste bära till återvinningscontainern.
Dessutom är tidningen numera rätt ospännande redigerad och innehåller mängder av korrfel. Nej det blir nog webbupplagan i fortsättningen om det blir Nöjesguiden över huvud taget.
Jah Hollis
Räkningarna är funna och betalade; alltid något vettigt som blivit gjort den här ledigheten. Dock stördes söndagsfriden för en stund sedan av ett illavarslande (o)ljud. Någon brände av ett par nyårssmällare här utanför någonstans.
Säg nu inte att detta helvete redan ska sätta igång igen. Det vore väl ok om man höll sig till att smälla (förresten är väl rena smällare förbjudna) och skicka raketer under själva nyårsnatten.
Nej, nuförtiden ska det vara ett djävulskt smällande i veckor före nyår, och gärna efter också. Varför kan inte svenska myndigheter och politiker som är så mycket för att lägga sig i folks privatliv få stopp på detta som bara omogna smågrabbar och samvetslösa fyrverkeriförsäljare gillar.
Jag säger bara en sak: bojkotta alla handlare som säljer fyrverkerier tidigare än de sista fem dagarna före nyår. Pengar, eller förlust av pengar, är väl det enda de begriper.
Sedan kan vi alla brassa på med fyrverkerier på nyårsafton, se bara till att inte skada någon. Så enkelt skulle det kunna vara.
Jah Hollis
Läste just igenom mina inlägg från natten. Jag kan villigt erkänna att jag inte var spik nykter när jag kom hem och satte mig framför datorn. Men förvånansvärt nog var det väl ganska välformulerat, även om det var skrivet på det där lite ilskna, inte speciellt nyanserade sättet som jag tar till när jag är lite dragen.
Tycker jag egentligen att Aftonbladet är en skittidning? Är det rätt att säga (skriva) djävla Bildt? Borde jag vara ångerfull?
Nej det tycker jag inte. Aftonbladet är inte längre, trots att den är framgångsrik och att många läser den, en bra tidning på det vis som jag minns den från min ungdom då morsan och farsan alltid köpte den. Nu är det för mycket frossande i tv-kändisar och trista tv-program och våld och död och blod och äckel, pulp fiction*. Så den tidningen lägger inte jag pengar på. Men jag tittar då och då i den på jobbet och går in på deras, rätt överlastade, hemsida. Det bestående intrycket är att skiten, tramset och frossandet överskuggar det seriösa material som ju faktiskt finns här och var.
Och gamle Calle Bildt då? Jag har träffat honom och intervjuat honom en gång för länge sedan och intrycket från den tiden består: han är inte speciellt sympatisk, han lever i en annan värld än jag och han är inte rätt person att på något vis föra min talan. Men folket har valt hans parti att vara med i De fyras gäng (uttrycket har negativa vibrationer också) och Reinfeldt kunde inte låta bli att damma av honom och göra honom till minister igen. Det kallas demokrati och tills någon kommer på något bättre ställer jag upp på det.
* favorit i repris
Jah Hollis
Jag loggade in på aftonbladet.se för att kolla vad dom skriver om Fuglesang und so weiter. Jag ville föreslå att hans (Fuglesangs) första ord från "rymden" till oss här på jorden skulle vara "Aftonbladet är en skittidning!". Men se det ville inte skittidningen, så jag blev bortkopplad på något vis. Hurra för det fria ordet!
Jah Hollis
Efter en trevlig afton söderut med arbetskamraterna återvände jag till till den riktiga saken (the real thing) på hemmaplan. Två säkra kort stod redan i baren, Ol Hell och Bengan. Goda vänner man kan diskutera intressanta saker med kan aldrig överskattas.
To Hell With Poverty och We’re All Prostitutes: två låttitlar från den tid då låttitlar sade något. Gang of Four och The Pop Group.
Stilbildare? Jovisst, synd bara att band som tog efter stilen, typ Franz Ferdinanad, inte har så mycket mer på agendan än att dra in stålar. Eller är jag bara en gammal stöt som tycker det var bättre förr? Frågan har jag ställt mig en miljon gånger.
Visst, det finns mycket musik som kan klassas som politisk.
Men har någon sagt det bättre än The Gang of Four i To Hell With Poverty? Nej inte just nu, inte just i detta ögonblick då våra ministrar i Sverige heter Borg och Littorin och djävla Bildt. Har vi inte lagt den eran bakom oss?
Jah Hollis
Jag skippade sängen och gav mig i kast med högar av tidningar och papper och osorterad post. Jag vet att det någonstans ligger räkningar som ska betalas. Visst är det bra med internetbank, men den där månadsuppsamlingen av räkningar blir inte av nu, man vet ju att man kan ta dem när som helst. Ja, ja det är mitt eget fel.
Dock hittade jag mängder av direktreklam, bland annat från någon som om och om igen vill pracka på mig ännu ett kreditkort. Dessutom skickar Postkodslotteriet, eller vad f-n det heter, med en papegojas envishet en massa kuvert för att försöka komma åt mina pengar.
Finns det något jag är fullständigt ointresserad av så är det detta lotteri. Så stryk mig från er postlista direkt! Detsamma gäller för samtliga banker och pengalånsnasare. Bespara både er själva och mig besväret med er direktreklam. Jag vill inte ha skiten!
Jah Hollis
Lördag, en dag full av möjligheter. Eftersom jag redan, 10.21, har varit igång en timme och läst tidningen och rensat bland mail i datorn skulle jag ju kunna fortsätta på den inslagna linjen. Enda hållpunkten är att jag vid sextiden ska ut och käka med ett gäng från jobbet. Vad det sedan blir av det vet jag inte alls.
Men innan dess kan jag ju få undan ett och annat, om jag inte bestämmer mig för att lägga mig en stund till med risk att jag somnar och sover bort ett par timmar.
Livet levs mer och mer framför datorn: jag har beställt skivor och filmer, jag har beställt böcker och spel. Allt i den tanken att jag ska kunna ge bort en del av detta som julklappar till vänner och släktingar. Kanske är redan julklappsproblemen lösta på det viset. Det vore ju inte så dumt, men jag måste ju tänka igenom vilka som gjort sig förtjänta av julklappar och om det jag beställt passar. I vissa givna fall är ju beställningarna gjorda med tanke på att paketen ska hamna under granen. Om två veckor är det dan före dan.
Jah Hollis
Uppskjutningen av rymdfärjan Discovery med Christer Fuglesang ombord sköts upp (jag kunde inte låta bli denna torra vits). Det hela var, som var och en som följde den planerade uppskjutningen kunde konstatera, egentligen helt odramatiskt.
Men vad ser jag när jag fredag eftermiddag går till affären för att lämna några lottorader i förhoppningen om att bli ekonomiskt oberoende? Jo, kvällstidningslöp som ropar ut PANIKSTOPP. Alltså: man antyder att det skulle varit någon slags panikreaktion, något oväntat och dramatiskt som gjorde att rymdfärden stoppades.
Ren och skär lögn alltså, det var ju precis tvärtom.
Men däri ligger kvällstidningarnas stora dilemma: sanningen är inte nog för dem, de måste alltid dramatisera och förvränga för att få till något de kan sälja. Undra på att förtroendet för dem är lågt.
Jah Hollis
I dag, den 8 december, är det 26 år sedan John Lennon blev skjuten på gatan utanför sitt hem i New York.
Detta var innan alla slussar öppnades för vårt moderna informationsflöde, och jag fick veta det först när jag kom till jobbet dagen efter och hörde nyheterna på radio. Jag minns fortfarande hur chockartat det var att höra denna förfärliga nyhet.
I USA minns folk i rätt ålder exakt var de befann sig och vad de gjorde när de fick veta att John F Kennedy blivit skjuten till döds.
Greil Marcus beskriver detta fenomen i sin senaste bok Like A Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads i ett kapitel som heter just The Day Kennedy Was Shot. Han kopplar för övrigt samman upplevelsen med första gången man hörde Dylans Like A Rolling Stone.
Jag minns, även om minnena kan ha förvrängts med åren, hur jag fick veta att JFK blivit skjuten. Jag satt hemma i mitt föräldrahem och tittade på tv, svart-vit, jag tror det var ett naturprogram om delfiner (osäkert) där bilden plötsligt stannade till i en stillbild och en röst berättade att Kennedy var död.
Jag minns även tydligt hur jag fick veta att Olof Palme blivit skjuten: jag läste det morgonen efter mordet, i den tidning jag själv arbetade på vid tillfället. Men när jag gick hem efter mitt kvällspass hade Palmemördaren ännu inte slagit till och det var nätt om jämt att nyheten om mordet sedan kom med i tidningen. Även om nyheten bara bestod av en jättebild och en mycket kort text, kom den givetvis som en smäll rakt i magen.
Sedan kastade sig informationssamhället över oss: den första stora nyheten jag själv fick reda på via internet var diskoteksbranden i Göteborg. Sedan kom attacken mot World Trade Center så gott som i direktsändning i tv.
Nu förtiden kan hela världen direkt få veta om någon cyklat omkull i Lomma.
Jag skänker i alla fall John Lennon en tanke i dag och lyssnar på några av hans låtar.
Well we all shine on
Like the moon and the stars and the sun...
Cheers, Johnny boy!
Jah Hollis
I mitt bloggande i natt ställde jag frågan om hur det kunde komma sig att en jätteraket som den som ska föra ut Discovery i rymden kunde stoppas av dåligt väder. I nattens lite upphetsade rapportering fick jag aldrig det riktigt klart för mig.
Men det var som om Vetenskapsradion i P1 hade läst mitt inlägg, fast även där måste man ju ha ställt sig frågan. Medan jag åt frukost (jag vet att det är sent att äta frukost efter ett, men jag satt som sagt uppe länge i natt) fick jag en alldeles utmärkt förklaring i Vetenskapsradions veckomagasin.
Sedan efterlyste jag en annan sak i nattbloggandet: att någon skulle ta upp nyheten om virusdöden bland Afrikas gorillor. Sydsvenskan tog förvisso in TT:s telegram som jag läst på natten, men i Ekot gjorde man ett eget inslag. Bra jobbat.
Jah Hollis
Nu vet vi vilken äkta floskel uttrycket "det finns inget dåligt väder…" är. Fråga Christer Fuglesang som efter en lång väntan i rymdfärjan fick krypa ut igen och vänta på att det ska bli väder för uppskjutning.
För en lekman är det svårt att fatta att moln och blåst kan stoppa denna gigantiska raket som ska skjuta upp Discovery-färjan. Vanliga flygplan klarar väl lite moln och blåst, så varför fixar inte denna farkost det?
Jaha, nu kanske våra tidningar, tv och radio kan ge lite mer plats åt en annan nyhet: 5 000 gorillor i Kongo-Brazzaville har strukit med i ett utbrott av ebolavirus.
5 000! Inget litet avbräck för en art av djur som redan är utrotningshotad.
Vad är egentligen Discoverys uppskjutna resa mot det?
Jah Hollis
Just nu, strax för klockan två på natten, handlar nyheterna inte om mycket annat än vår nye hjälte Christer Fuglesang och om hur det går med hans rymdresa. Går allt nu vägen så får man väl säga att killen har fått upprättelse för att han tidigare betraktades mest som ett skämt, där man i Percy Tårar drev skämtandet till sin spets.
Nu bryr jag mig inte så värst mycket om Fuglesangs öden och äventyr, men jag hoppas givetvis det går bra för honom och att han återvänder oskadd till jorden, om han nu kommer iväg.
Dock hittade jag en intressantare figur lite längre in i nyhetsflödet. Donovan, skotsk folk- och folkrockmusiker. På någon tidnings hemsida sades han ha gjort comeback efter mycket lång tid, vilket ju är en sanning med ganska stor modifikation om man kollar lite fakta.
Donovan fick faktiskt för tio år sedan (det var väl samtidigt som Percy Tårar gick på tv) hjälp på vägen av producenten Rick Rubin. De gjorde en skiva tillsammans, men den gjorde väl inte för Donovan vad Rubin-producerade skivor samtidigt började göra för Johnny Cash och har gjort för många andra artister: satt fart på en karriär på sparlåga.
Men jag önskar även Donovan lycka till i fortsättningen. Han är säkert, som Fuglesang, en hygglig prick. Och han har gjort många bra låtar, en Best of med Sunshine Superman, Catch the Wind, Hurdy Gurdy Man, Sunny Goodge Street och Season of the Witch på är inte att förakta, tvärtom.
Jah Hollis
Det är mycket med det här bloggandet.
Aldrig trodde väl jag att jag skulle sitta väldigt långa stunder framför min dator och försöka lösa HTML-mysterier.
Men som gammal tidningsredigerare är jag inte riktigt nöjd med min makt över den rena layoutaspekten av min blogg. Innehållet bestämmer jag ju själv, men när det gäller att fixa till bloggens utseende uppstår det svårigheter som beror på ren okunnighet.
Därför har jag en rak och enkel fråga till er som behärskar Blogspots betavariant av bloggen:
Hur tar man bort en bild man sparat ner tillsammans med en text utan att man samtidigt tar bort all text?
Jag fattar det som om både text och bild försvinner om jag använder mig av delete-funktionen.
Hjälp mig, någon!
När detta mysterium lösts ska jag, till allas glädje, återgå till att skriva mina oerhört intressanta inlägg.
Jah Hollis
Den svenska statstelevisionen har onekligen fått problem med skäggiga äldre män. Först Castrodebaclet, och nu påstår man att Tomten inte finns. Vad blir det härnäst? Ska man kanske dra till med att Gud inte existerar?
Lägg ner hela rasket direkt, överlåt till högklassiga kanaler som Femman, TV3, TV6 och ZTV att förse oss med all den information vi behöver. Och därtill all den härliga underhållning som är dessa kanalers adelsmärke. Då slipper vi också bekymra oss om tv-licenser och annat som ju tydligen kan ställa till trubbel för en del.
För den som vill vidga sina vyer finns ju alltid CNN, al-Jazira och Fox. Med en digitalbox får man dessutom in en miljon andra kanaler med ett brett utbud.
Jah Hollis
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att höra sin favoritmusik spelas medan man går i livsmedelsbutiken och plockar till sig varor i en korg. I dag fick jag höra följande rader:
Now you swear and kick and beg us That you're not a gamblin' man Then you find you're back in Vegas With a handle in your hand... Visst är det Steely Dans ”Do it Again” från ”Can’t Buy a Thrill” (det ganska förfärliga omslaget här intill) och samtidigt som jag är förtjust, mest kanske förvånad, över musikvalet kan jag tycka att det är fel att använda Steely Dan som bakgrundsmusik, som något som bara finns för att göra konsumerandet behagligare.
Behöver man överhuvudtaget höra musik medan man handlar?
Kolla in Steely Dan (som tagit sitt namn från en dildo i William Burroughs ”Naked Lunch”) hemma i lugn och ro i stället. Boxen ”Citizen Steely Dan” är definitivt min öde ö-skiva. Där finns allt från deras första, mest innovativa period.
De senare skivorna, fas två i karriären, är bra men känns inte lika fräscha.
Jah Hollis
Efter quizet fortsatte vi till nästa krog. Tungan lossnade och jag berättade om min blogg. Någon blev lite skraj att jag skulle åka hem och berätta om vad folk gjort under kvällen. I viss mån hade jag kanske tänkt det, utan att lämna någon till hundarna.
När så blicken föll på en sida i bladet, en notis med rubriken: 92-åring rånades vid sin lägenhet, tappade jag lusten.
En 92-årig kvinna rånades på plånboken med 500 kronor i medan hon försökte låsa upp dörren till sin lägenhet. Rånarna var två "män" i 35-årsåldern som snappade åt sig plånboken.
Sådana "män", ryggradslösa blötdjur, väcker upp de mest primitiva känslorna i mig. Inför dödsstraffet igen, sparka upp ballarna i skrevet upp på dom, långt upp i inälvorna. Sådana "män" är en skam utan dess like för hela världens manlighet. Är det någon som vet vilka dom är, hör gärna av er.
Jah Hollis
Onsdag kväll och jag är ledig. Det betyder Quizkväll och BF har redan hört av sig via sms att han kommer. M är dock ute på landet och fast i sitt jobb och kommer sorgligt nog inte.
Själv värmer jag upp inför Quizet med pasta och sit ups. Nej, skämt åsido, det är närmast omöjligt att förbereda sig inför ett quiz. Ok, har man hjälpligt hängt med i de senaste veckornas tidningsnotiser om nöjen, sport och kanske en och annan allmännyhet kan man ha tur och få en fråga på något sådant.
Men i stort är det oförutsägbart vad det blir för frågor. Och så hänger det på vilken quizmaster eller quizmistress det är för kvällen.
Dock är det i quiz tillåtet att dopa sig, ja det till och med uppmuntras av tävlingsledarna. Inget tramsande där inte!
Jah Hollis
Eric Clapton har fått utstå mycket spott och spe genom åren. Hans skicklighet som musiker har överskuggats av det faktum att han är rik, modefixerad och att han i den senare delen av sin karriär inte gjort så intressant musik. Och så har han ju knarkat och supit (som vilken genomsnittlig rockstjärna som helst) och stulit George Harrisons fru och dissats kraftigt av Lennart Persson.
Att det senare inte gjort honom så speciellt mycket är väl inte så svårt att tänka sig, och den gode Lennart får ursäkta, men nu ska jag lägga ett gott ord för Eric.
Gå in och kolla lite från den återföreningskonsert Eric hade med sina polare Ginger Baker och Jack Bruce, Cream alltså, i Royal Albert hall förra året. Spela Sunshine of Your Love eller White Room (Toad är överkurs för Bakers fans) och ni kan kanske få en aning om varför Eric Clapton en gång kallades God.
Jah Hollis
Så har det hänt igen: en hyggligt känd elitidrottsman (en handbollsspelare) har tvingats erkänna att han sniffat kokain för att pigga upp sig lite samtidigt som han var ”ordentligt på fyllan”. Detta hade han gjort ett par dagar innan han skulle spela en träningsturnering med sitt elitlag.
Kokainet är väl en sak, men hur fixar man att spela på topp när man strax före en turnering tar sig en brakfylla?
Kokainet verkar ha rotat sig ordentligt i Sverige, på krogar och bland musiker, kändisar och idrottare. Dock ska man passa sig för detta uppiggande medel, för ska man tro Riksorganisationen för ett drogfritt Sveriges hemsida, blir man blåaktig i ansiktet och förvandlas till Iron Maidens Eddie när man använder det. Bilden denna anti-drogorganisation ger av en kokainmissbrukare är ju inte speciellt lik handbollsspelaren Alexander Hansen.
Men det var kanske heller inte meningen.
Jah Hollis
Själfull är nog ett epitet jag själv använt då jag ibland recenserat musik, på skiva eller live. Musiken alltså, inte jag.
Numera, alltså inte när jag anammade detta epitet för länge sedan, tycks själfull innebära att artisten i fråga gallskriker vid lämpliga tillfällen, när det kan ha effekt på lyssnaren. Inte när artisten känner det inifrån.
Wilson Pickett, lyssna på honom. Själfullt var bara förnamnet när han sjöng.
Kalla mig gammal stöt, men dagens soul rör inte ens vid Wilsons.
Jah Hollis
Jag är en barnlös gammal man, och det är inget att vara sentimental över; det är bara att konstatera att det är så. Det kan kännas svårt i bland att acceptera detta faktum, speciellt när goda vänner och arbetskamrater får barn och är så lyckliga och talar om att ”det är ju meningen med livet”. Då kan jag tänka: ”Så mitt liv är meningslöst då?”
Samtidigt vet jag ju att det inte är det, och därmed kan jag glädjas med alla som får barn och som verkligen är lyckliga över det. Ni vet vilka ni är.
Jag har i alla fall ett gudbarn, adoptivdotter till ett par av mina bästa vänner. Hon är det mest älskade jag har och en enorm källa till glädje och tröst i livet.
Och i kväll hade detta gudbarn mejlat en önskelista till mig och berättat vad hon vill ha i julklapp. Sådant skänker en otrolig värme, så jag skänker henne till att börja med den vackraste sången jag vet om att vara barn och att växa upp: Bob Dylans Forever Young. Banalt? Kanske det, men jag är en enkel man, innerst inne. Och lite berusad av årets första glögg.
Jah Hollis
Läste i en av våra sorgliga kvällsblaskor om Markus Fagervalls första dag "som riktig Idol". De hade hängt på killen, som de hänger på allt annat som för tillfället är på tapeten, för att citera Nationalteatern.
Idolen skulle förklara hur det kändes och hur väldigt pressat hans schema var i detta nya liv. "Det är otroligt extremt", förklarade han.
Smaka på uttrycket: Otroligt extremt.
Vart går man vidare från det? Hur beskriver en polsk gruvarbetare, en kinesisk stenindustriarbetare eller kanske en barnarbetare någonstans i världen sin situation?
Vad ska man dra till med? Jag vet inte. Orden räcker inte längre till.
Jah Hollis
Julen närmar sig och redan har Systembolaget laddat upp med julöl. Tidningarna hakar snabbt på med julölstester och där kan man faktiskt se att Bonniers tidningar inte alltid skriver och tycker likadant, som vissa illvilliga påstår.
Jag har jämfört julölstestet i en av de stora drakarna med testet i en av de icke fullt så stora drakarna.
Av alla svenska och utländska julölsvarianter de avsmakat, är det inte mindre än 29 stycken som är gemensamma. Det är mycket att smaka sig igenom det!
Båda bladen har en skala från ett till fem, där ett är riktigt dåligt öl. En av sorterna i den kategorin, som bara den ena tidningen testar, sägs ha "avloppsstank". Hu då!
Ett antal öl får samma betyg i båda testen, men då handlar det ofta om öl som bedöms som treor.
Intressantare är att notera att till exempel St Peter’s Winter Ale i ett test får fem poäng och i det andra en poäng.
Jacobsens Golden Naked Christmas Ale luktar enligt en test "salubrin " och smakar "ugnsplåt" (och får en etta), medan den andra draken har misstagit (?) salubrindoften för syrlig, torkad frukt samt bakplåten för "tydlig sötma" och givit denna bira fyra poäng.
Och så där håller det på. Kom sedan inte och säg att det inte är skillnad på Bonnierstidningar och Bonnierstidningar.
Jah Hollis
Jag läser sällan DN, annat än när jag plockar med mig kulturdelen hem på natten efter jobbet för att försäkra mig om att jag ska somna gott. Dock föll mina ögon på ett inlägg på intressant.se som i sin tur ledde till något Niklas Ekdal på DN skrivit: Skällsordens tio-i-topp.
Ingen speciellt upphetsande läsning det heller, men man kan konstatera att det är lite vingligt ställt med faktakollen, eller kanske kunskaperna, hos Ekdal. Som "USA-älskare", ett av skällsorden på listan, nämner han ett antal namn som man kan dra till med om man vill knäppa den som nämner Dubya Bush på näsan.
Joni Mitchell, född och uppväxt i Kanada (började för övrigt röka när hon var nio (!) år), är ett av namnen. Nu är väl ändå inte Kanada USA, och det kan väl tyckas småaktigt av mig att påpeka det för Niklas Ekdal. Han vill ju bara oss alla väl, eller?
Jah Hollis
Nu är den tuffaste delen av arbetspasset över för den här gången. Min käre kollega F kommer och tar över i morgon och jag ta en lite mer tillbakalutad position i två dagar. Just nu går det en repris av Faktum på tvåan, jag tror säkert att det är ett seriöst program, men jag har svårt för den beskäftiga tonen. Och jag, det ska jag erkänna, gillar inte han "überprogramledarens" stil.
Det känns som om dom vill skriva oss på näsan: Vi vet en massa som inte ni vet, ha-haaaa! Ibland är det bara så: något man "borde" gilla kan man bara inte gilla av någon anledning som det är svårt att sätta fingret på.
Jag tror han programledaren påminner mig om obehagliga typer från min ungdom. Så enkelt kan det vara.
Tidigare gick Metallicas Some kind of monster i repris. Där har dom också en massa problem med varandra utan att alltid kunna peka på vad det hänger på. Men jag gillar Metallicas musik, trots att bandet, åtminstone Lars Ulrich, ja framförallt han, inte framstår som så jättesympatiska. Ibland verkar dom bara vara giriga och alldeles för rika.
Men vad är grunden för att man gillar eller ogillar något? Den kan man suga på länge. Varför ser jag hellre Some kind of monster än Faktum? Jag får rannsaka mig själv, men jag tror inte jag är så politiskt korrekt i alla lägen.
Usch jag börjar bli trött; dags att skriva en liten nattrapport till dom som kommer i morgon och sedan komma ut i friska (?) luften.
Jah Hollis
I dag är det första advent och det är dags att ta fram staken, putsa av den och ställa ut den i fönstret. Ett gammalt slitet skämt, somliga skulle väl inte kalla det skämt, från en gudlös man.
Dock tycker jag det är en bra tradition att lysa upp tillvaron med mera ljus nu när vi går mot midvintermörkret, vi behöver det mer än någonsin. Åh, nu blev jag lite religiös igen. Tillbaka till verkligheten: jobbet väntar och det gäller att hinna med tåget.
Jah Hollis
En av mina gamla vinylklassiker står lutad mot skivhyllan: Original Rockers med Augustus Pablo. På omslaget sitter Augustus och drar i sin chalice och ser något stenad ut. Han är klar att köra igång Rockers Dub.Åh, jag skulle vilja spela den, högt, nu mitt i natten.
Men det går inte för att:1. Min vinylspelare funkar inte2. Jag är en omtänksam människa som egentligen inte vill stöta mig med mina grannar3. Jag ska gå och lägga mig och sova och hämta kraft inför en lång arbetsdag i morgon Suck!Jah Hollis
Tog en titt på Aftonbladet, Sveriges motsvarighet till detektivmagasin och pulp fiction, och läste följande: Tvåbarnsmamman Laila hittades brutalt ihjälslagen i sitt hem.
Man undrar då: hur slår man ihjäl någon på ett icke-brutalt sätt? Är det inte alltid brutalt att slå ihjäl någon?
Och på tal om Pulp Fiction! Den här tar lite grann musten ur originalversionen. Eller?
Jah Hollis
Att jobba fem dagar, vara ledig en och sedan jobba tre igen är inget höjdarschema. Hur välkommen än den lediga lördagen är, blir det sällan något kul gjort under den.
Man hinner handla upp sig på lite käk, käka sen frukost och sedan är det som om krafterna tar slut, speciellt efter en sådan här vecka då det varit mycket stressframkallande tekniktrassel på jobbet.
Det sades en gång att tekniken skulle befria oss från trist arbete, men nu kan den i stället göra att arbetet blir trist och tröttande.
Nej, jag hade förlitat mig på att lottobollarna skulle trilla ner i rätt ordning i dag, men det blev bara en dryg hundring som plåster på såren. Och strax är det midnatt, denna dystra vinternatt.
Jah Hollis
Jag har fått en kommentar till ett av mina inlägg på bloggen. Inlägget handlade om att jag tycker Johan Hakelius i Aftonbladet är en överskattad krönikör. Då tycker en "anonym": Lär dig skriva bättre innan du klankar på någon som är betydligt mer begåvad.
Vad svarar man? Är det lönt att svara över huvud taget? Är det Johan Hakelius som skrivit kommentaren? Nej, han tar nog inte illa vid sig av min kritik.
Vad jag skulle kunna ta tillbaka i det jag skrev är uttrycket "och märkligt nog får fortsätta med det". Jag menade att det märkligt nog finns så stort intresse för det han (Hakelius) skriver, men det är klart att han får fortsätta skriva vad tusan han vill.
Precis som jag. Skulle kritik få framföras enligt någon turordning för begåvning vore vi väl rätt illa ute.
Så jag tycker, oavsett statusen på min begåvning, vad jag vill om vem eller vad som helst. Och jag är glad att jag bor i ett land där man får göra det.
Jah Hollis
Min gamle vän Bob Dylan har alltid varit förutseende.
Redan för 42 år sedan förutspådde han den debatt som nu rasar angående SVT:s Castro-temakväll. Kolla bara dessa rader ur Motorpsycho Nitemare (märkligt nog felstavad som Nightmare på Bobs hemsida):
Well, I couldn't leave Unless the old man chased me out, 'Cause I'd already promised That I'd milk his cows. I had to say something To strike him very weird, So I yelled out, "I like Fidel Castro and his beard." Rita looked offended But she got out of the way, As he came charging down the stairs Sayin', "What's that I heard you say?" I said, "I like Fidel Castro, I think you heard me right," And ducked as he swung At me with all his might. Rita mumbled something 'Bout her mother on the hill, As his fist hit the icebox, He said he's going to kill me If I don't get out the door In two seconds flat, "You unpatriotic, Rotten doctor Commie rat."
Castro är ett säkert kort om man vill retas lite med de rättrådiga, självutnämnda demokratimonopolisterna.
Jah Hollis
