Jag skulle inte behöva tala om det, men jag har inte mycket till övers för den sorts så kallade nöjesjournalistik som handlar om skvaller och dösnack om kändisar och pseudoartister.
Jag borde inte slösa tid på det, för jag lär inte omvända någon som inte redan är inne på samma spår som jag.
Dock är det härligt att få läsa ett inlägg av en man som tycks ha kommit till insikt om vad han sysslar med. (Detta är ironi för er som inte fattar det.)
Ändstation: Nöjesjournalistiken. Det är ju exakt vad det handlar om.
Ändstationen där man sätter sig när man ska skita: ut kommer den så kallade nöjesjournalistik som den här Alex Schulman tycks vara en bra symbol och företrädare för.
Hans inlägg är ett patetiskt försök att låtsas att det har någon betydelse vad dessa människor, som denna ändstationsjournalistik lever på, sysslar med.
Pekoral är bara förnamnet.
”Slutet på texten är skakande. Jag menar allvar. Den skakar mig i grunden. Det är fantastiskt, storslaget och sorgligt:...”, skriver han och försöker få oss att tro att det faktiskt är så.
Ändstationen var det.
Tyvärr tror jag inte den här fjantiga "journalistiken" nått slutet än.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar