Jag har aldrig varit någon stor jazzfan, även om jag försökt. Det stannar ofta vid Miles Davis Kind of Blue, som väl är skivan man ska ha om man ska ha någon jazzskiva.
Mahavishnu Orchestra, oh ja, men somliga kanske skulle kunna kalla det fusion i stället. Jag har genom åren sett en hel del jazz live, bland annat kändisar som Esbjörn Svensson Trio, men ofta tyckt att det är rätt stiffa tillställningar.
Det är som om jazzen ska försöka vara lite finare, vilket väl är synd om man vill nå ut.
Dock såg jag för några år sedan en dokumentär om Theloniuos Monk, Straight, No Chaser. En av de där musikdokumentärerna man fascineras av oavsett vad man gillar musiken.
Nu var ju musiken i den här filmen bra, även om jag inte har skaffat någon skiva med Monk gillar jag hans musik.
Men det bästa är ju att man får se både den goda och den kanske mindre goda sidan av artisten och människan Thelonious Monk. En god dokumentär ska inte släta över.
En annan musikdokumentär som lever upp till detta är I Just Wasn´t Made for These Times, om Brian Wilson som skapade det mesta Beach Boys gjorde.
Mycket sevärd.
Jah Hollis
1 kommentar:
Mycket bra skrivet! Jag är lite kluven inför jazzen. Det är ju något som inte står rätt till när en jazzklubb drar till sig läkare, direktörer och pampar av olika slag till kvällar där man skall sitta finklädd och väluppfostrad och äta dyr mat medan t.ex. Chet Baker spelar. Tro mig - sådant har hänt. För mig skall jazz avspisas under lösa och fria former, med fri dans, öldrickning och kanske lite hångel i en soffa.
Skicka en kommentar