Johnny Cash, en klippa, en hjälte i populärmusiken. Ska man tro vad folk säger nu när han sedan en tid är död, och dog när han befann sig på en hög höjd i sin musikaliska karriär, har alla alltid gillat honom.
Men jag undrar hur många av de som nu prisar Johnny Cash som lyssnade på honom på den här tiden. Jag gjorde det inte, eller jag lyssnade över huvud taget inte på Johnny Cash som jag bara kände till från en skojlåt som hette A Boy Named Sue.
En sådan kille kunde man väl inte ta på allvar. Men när till och med Bob Dylan, hur otrendigt det än var i det läget, spelade in med Johnny Cash, förstod man att det nog var något speciellt med den där countrysångaren.
Och det upptäckte man rätt långt senare, att det var det.
Att han sedan sjöng och spelade temat till Bröderna Cartwright gör ju inte saken, så här i backspegeln, sämre.
Jah Hollis
9 kommentarer:
För mig så fanns det länge bara en enda Johnny Cash-platta, Live at San Quentin. Morsan köpte plattan åt sig själv på sjuttiotalet, men jag minns det som om det var jag som alltid satte på den och jag var helt knäckt av låten San Quentin. När jag flyttade hemifrån "råkade" den följa med. Den står av nån outgrundlig anledning fortfarande bland mina skivor.
Den är ju närmast förklarad som ett mästerverk nu (och den har väl sina stunder). Men när den kom ut var det i alla fall inte dom hippa rockjournalisterna som hyllade den. För din morsa var väl inte rockjournalist, eller?
Nix, då var hon fritidsledare.
Hej!
Nejdå, metro läste jag inte. Däremot läste jag Aftonbladet, Expressen, DN, SvD och Sydsvenskan och talet som mycket riktigt publicerades i Sydsvenskan har jag själv kopierat in i min egen blogg på följande länk: http://coffeistiska.blogg.se/coffe/1178862890_jag__en_resundsbro.html
Poängen var dock att i alla artiklarna så stod det direkt eller indirtekt att han skämde ut kungafamiljen genom detta tal samt att han egentligen bara var inbjuden för att spela, men valde att strunta i detta. Men jodå, jag läste alla artiklarna och länkade även till dem som du kan se på länken här ovan
Min poäng är att man inte ska gnöla över media i allmänhet för att ett par kvällstidningar överdriver.
Att det i alla artiklarna skulle stått "direkt eller indirekt" at MW skämde ut kungafamiljen tycker jag är en tolkning från din sida.
Jag har inte tolkat det jag läst på det viset.
Länken du lämnar leder för övrigt inte någonstans.
Hm? jag skrev en kommentar här igår- vart tog den vägen? det var just om San Quentin jag skrev, att den var min första LP- tyvärr har jag Inte min kvar-jag tror nån trevlig sambo snodde den vid separation *morr* sen köpte jag för några år sen en bubbelcd med honom-nån samling.
Sop: Den kommentaren susar väl runt i cyberrymden. Visst, det var många som gillade Johnny Cash redan då, men de hippa rockkritikerna gjorde det inte. Det är nu de har hakat på och säger att de a-l-l-t-i-d gillat Johnny Cash.
Jag har nog alltid gillat Johnny Cash. På sjuttitalet hade min morsa en samlingsplatta som gick varm, så jag växte liksom upp med den musiken .
Så jag blev lite förvånad när alla började höja Johnny Cash till skyarna, det var ju så självklart för mig att han var bra.
Markus: Du och din morsa, och flera morsor, var före er tid. Experterna fattade först långt senare. Nu avgudar ju alla Johnny Cash.
Skicka en kommentar