I kväll var vår informella filmklubb på bio igen.
Den här gången valde vi Danny Boyles Sunshine, ett val som gjorde två av tre besvikna.
Jag är den tredje, den som inte blev besviken.
Det är en rätt traditionell science fiction-berättelse: ett gäng astronauter på långfärd i ett jätterymdskepp. Denna gång är de inte på väg ut i rymden, utan in i solsystemet där de med en jättebomb ska får fart på solen som börjat lysa svagare.
Konflikter uppstår ombord på Icarus II, som skeppet lite olycksbådande heter, man får tekniska problem och man hittar Icarus I, skeppet som först skulle nått solen, men som försvann på vägen och nu rör till planerna.
Där finns även en trilskande huvuddator med mänsklig röst (hallå Kubrick!).
Visst man känner igen mycket, från 2001 och Tarkovskijs Solaris, ja till och med lite Alien mot slutet.
Och det är mycket effekter, det brinner och exploderar och smäller väldeliga, speciellt mot slutet. Slutet är också filmens svaga punkt, när ståryn ska sys ihop.
Men fram till dess tyckte jag tiden susade iväg och att vi fick se många vackra filmsekvenser och en del filosoferande kring vår plats i universum. Att få bygga modellerna till Icarus-skeppen måste också ha varit en modellbyggares våta dröm.
Sunshine har fått lite blandat mottagande.
Men jag tycker DN har fattat saken rätt här. Ännu mer rätt träffar kanske brittiska Uncut som ger den högt betyg (men är kritiska mot slutet på filmen) och kallar den science fiction för ravegenerationen.
Inte för att jag tillhör den generationen, men jag gillade Sunshine i alla fall.
Och musiken, när den hördes bland allt larmet var bra också.
Jah Hollis
3 kommentarer:
Det verkar som om alla är överens om att Sunshine kraschlandar på slutet. Men redan när den marknadsföringsmässigt välkomponerade besättningen (fem vita, tre asiater - den japanska marknaden är räddad) tappade kontakten med Jorden, strax innan de kastade sig in en slänggunga kring Merkurius, gav den sig in min Dead Zone.
Försöken att sprida ljus över de existensiella frågorna finns säkert, men de drunknade snabbt i muller, explosioner, skakig bild och irritationen över det klassiska greppet att lösa brister i logik med repliker som "du måste trippelscanna den interstellära magnitudacceleratorn".
Men jag ser tunneln i slutet av ljuset. Vi tar nya tag om ett par veckor.
Kamrat B,
quizzandets Kenny Jönsson
Asiater är en ganska stor del av jordens befolkning, inte så konstigt att ha dem med egentligen (om man kan föreställa sig vad som föregått Icarus resa).
Man siktar i alla fall inte in sig på den vulcanska marknaden.
Sedan tror jag inte att man behöver sitta runt ett bord i en stilla diskussionsgrupp för att behandla de existensiella frågorna. Det skulle dessutom bli rätt tråkig film.
Lite lustigt det där med din kommentar om språket. Så här skriver man i Uncut:
The dialogue is an ER-like racing commentary of scientific babble ("The main frame is out of the coolant!") which is mostly convincing...
JH, quizzandets Krutov
Jag har vål inte lika bevandrad i astrofysik som Uncuts anmälare. Jag tycker både det vetenskapliga babblet och inslagen av existensiell karaktär är både förvirrande och "mostly unconvincing".
Quiz-Kenny
Skicka en kommentar