Det var dags att proviantera lite igen och den här gången var det i ett varuhus med bra volym på musiken i internanläggningen. Och vad bjöds det då på medan man gick där mellan diskarna?
Jo, det första jag lade märke till var George Harrisons gamla My Sweet Lord, men den har jag redan behandlat i min serie om Musiken i livsmedelsbutiken.
Ändå är det lite speciellt varje gång man hör denna (stulna) sång om andligt sökande samtidigt som man vandrar runt i Mammons tempel.
Nej, huvudnumret den här gången fick i stället bli I don’t Want a Lover med skotska Texas med sångerskan med det fantasieggande namnet Sharleen Spiteri.
Den är från bandets första platta, Southside, som kom för snart 20 år sedan.
Jag tyckte då den var fantastiskt bra, väldigt oskotsk, och när jag nu lyssnar igenom den, tycker jag den försvarar sin plats i samlingen. Men någon mer Texas-skiva blev det inte för min del.
Men Texas gick det bra för. Southside sålde bra, men det dröjde några skivor till innan de stora framgångarna kom. Det jag har hört från den tiden, ja bandet håller på än, låter inte alls lika spännande som debuten.
Ett av banden jag har haft glädjen att spela med genom åren hade för övrigt Everyday Now från Southside på repertoaren.
Och Sharleen Spiteri fyller 40 år i november.
Jah Hollis
Spindlar är väl inte direkt mina favoritdjur, och när man läser nyheten om det jättelika spindelnätet man hittat i USA kan man få lite lätta rysningar. Ska man komma med lite teorier om vem som spunnit nätet, kan man direkt räkna bort spindeln på bilden här.
Den satt och lurade i min källare en dag denna sommar när jag skulle tvätta. Men jag tror inte den tagit sig över Atlanten för att spinna jättenät.
Och det kan inte vara Boris the Spider som The Who sjunger om för ska man tro texten, så gick han sin död till mötes ganska snart efter att han träffat John Entwistle.
Spider John Koerner bor förvisso i USA, men nej.
Inte heller kan det väl vara Spider Stacy? Nej han nog med att hålla reda på Shane MacGowan inför de kommande julspelningarna med Pogues.
Nej, det måste ju vara Spindelmannen som ligger bakom jättenätet.
Givetvis.
Jah Hollis
Karlfeldts påhopp på "de svage" får man väl ta med en nypa salt, men annars kan man inte låta bli att tycka att det är fyndigt uttryckt på något vis. Ett uttryck som fastnar i skallen kommet från en man som otvivelaktigt var duktig på det här med ord.
Enligt almanackan är det i alla fall den sista sommardagen 2007 just i dag och även om övergången inte blir dramatisk är det kanske en psykologisk knäck för många att sommaren "redan" är slut.
Desto större anledning att försöka njuta av september, trots allt.
September är också en månad som inspirerat många låtskrivare.
Jag knycker en hyllning till September från Viktoria Tolstoy:
"September
allting börjar om igen
september
det känns som att komma hem
September
då luften känns klar
mmm det är underbart
välkommen tillbaks"
Jah Hollis
Sista dagen innan jag skulle lämna tillbaka hyrbilen tog jag en tur längs sydkusten, ner till Ystad stora vägen och så småningom tillbaka längs med den mindre vägen mot Trelleborg.
Förutom för att få känna lite av frihetens vindar i en bil var målet att kolla på den nya utbyggnaden vid Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. Den lilla utsiktsrampen, som lär ha gjort vårt redan avlånga land cirka nio meter avlängre (avlångare?) invigdes i maj i år och den är ett verk av arkitekten Eva Arén.
Borta är nu den gamla vägvisaren som visade avstånden till Treriksröset, Berlin, London, Stockholm och andra metropoler. I stället ligger det en snygg kompassliknande platta inlagd i marken med pilar och avstånd.
En gång med sittplatser leder ner till utsiktsrampen som går ut en liten bit i vattnet. Naturligtvis finns det folk som saknar vägvisaren man kunde ta bilder vid, men med lite fotografisk fantasi kan man använda den nya kompassen på samma vis.
Och visst är det härligt att ha en liten plätt att stå på och längtansfullt spana över havet bort mot Berlin som ju inte ligger så väldigt långt bortom horisonten.
Jah Hollis
Härmed har jag hittat en mycket bra kandidat, se bilden här ovan, till titlarna Sveriges fulaste och sämst placerade hus. Detta schabrak finns sedan några år (tror jag det är, jag har inte hittat någon information om eländet) vid Brädholmen i Oskarshamns hamn.
Vem som kommit på idén att smälla upp denna otympliga låda här vet jag inte.
Det är som sagt lite magert med informationen, och jag kan förstå om de ansvariga ligger lågt.
Var tanken att ge liv åt den ödsliga och lite ogästvänliga Brädholmen, så har man tänkt rakt åt skogen. Huset är inte bara fult som stryk, det skymmer också en stor del av utsikten mot havet om man står på den sidan om det som ligger in mot stadens centrum.
Står man å andra sidan ute vid kajen, ser man inte så mycket av bebyggelsen som lite snyggt klättrat upp mot centrum.
Ville man nu haft någon slags plats att locka folk med nattliv och restauranger (det finns en pizzeria och en asiatisk krog i huset) kunde man kanske ha tänkt på ett något lägre och inte så siktskymmande bygge.
Jah Hollis
Strax efter klockan 15 drar det igång: flams och tjafs och folk som pladdrar i munnen på varandra och skrattar hejdlöst åt sina egna skämt. Då har man tagit sig igenom ett antal program, efter kulturnyheterna, utan att egentligen lägga märke till dem.
Men Annika Lantz och hennes program i P1, det kan man inte komma undan. Det är väl meningen att man ska dra uppmärksamheten till sig i radion, men den enda effekten detta tjafsande har på mig är, att jag stänger av radion.
Jag är fel målgrupp för en programidé som går ut på att blanda skämt och allvar till en enda gröt så att man till slut inte vet vilket som är vilket.
Nu ska AL tydligen också ha ett eget program i P4, vilket inte stör mig så mycket, eftersom jag i princip aldrig lyssnar på den kanalen.
Men man får ta det onda med det goda.
Nu blir det desto större anledning att lyssna på något ur skivsamlingen som håller på att ta över lägenheten, eller kanske fortsätta med bokläsandet som faktiskt tagit ny fart under semestern.
Jah Hollis
Jag var och handlade lite i den lokala konsumbutiken på förmiddagen och kollade efter något gott i ostdisken. Där låg den, en ost från Falbygdens ost med en en face-bild på en stolt riddare stirrande bort i fjärran mot något svåruppnåeligt mål.
Allas vår folklige riddarhjälte Arn har gått och blivit en ost.
Det första man frågar sig är onekligen: Är Jan informerad om detta? Har han givit sitt godkännande?
Kan det vara så att det är här vi har den verkliga orsaken till att SVT hoppade av inspelningarna av filmen om Arn? Det blev för mycket produktplacering och det skulle ätas ost i var och varannan scen!?
Jah Hollis
Jag hann, helt enligt planerna, med ett några dagar långt besök i min gamla hemstad under den nu snart avslutade semestern. Jag hade hyrbil och därmed en viss frihet att köra lite som jag ville både på vägen dit och på vägen hem.
Och faktum är, att man passerar mycket intressant i vårt svenska landskap, speciellt om man tar sig ifrån allfarvägarna lite grand.
Det är till exempel gott om udda, fantasieggande och rätt och slätt lustiga ortsnamn utspridda i bushen. Som till exempel det på bilden: Slakmöre strand.
Skylten står i ett synbarligen rätt glest befolkat samhälle som heter, japp, Slakmöre.
Men finns det nu någon som på rak arm, utan att googla och sådant, kan placera Slakmöre på kartan?
Och finns det någon som kan förklara vad namnet betyder?
Jah Hollis
Onsdag och quizafton den gångna kvällen. Men trots att vi faktiskt mönstrade ett på pappret starkt lag, lyckades vi bara komma på en inte så väldigt hedrande delad tredjeplats.
Visst, många skulle väl tycka att det är trevligt att bli uppräknad bland de lag som är bland kvällens bästa, men det var rätt länge sedan vi fick vara med och känna hur det är att vinna nu.
Och vad det beror på är svårt att säga, frånsett det enkla faktum att det alltid är minst ett eller ett par lag som vet mer än vad vi vet. Det har kommit någon form av grus i maskineriet och det räcker inte att man kan briljera med att man faktiskt tar hem ett par av de svårare frågorna.
Man måste till exempel, hur trist det än kan låta, klara att svara på var årets sista deltävling i Formel I ska gå. Och det gjorde inte vi.
Ett personligt nederlag var det dessutom att min fina argumentation till mitt förslag på svar på frågan när (decennium och bonus för exakt rätt år) de första ölburkarna med inbyggd ring, för att öppna dem utan en speciell öppnare, dök upp.
Hade mina lagkamrater litat på mitt resonemang där, hade vi i alla fall kommit på delad förstaplats och fått gå upp i tie break.
Jah Hollis
PS. Någon som utan att fuska kan svara på de två frågorna ovan som vi missade? DS.
Det blir ingen utlandsresa under årets semester, om man inte räknar Danmark som utlandet (gudbarnet och jag var ju där) och det gör man väl nästan inte här nere i Södern.
I stället kommer det att bli ett mindre kräftkalas som får avsluta i helgen, och sedan en söndag att hämta alla krafter man behöver för att börja jobba igen.
Jag ska införskaffa kräftor, och hoppas därmed att det inte är totalt utgallrat när det gäller de sorter som tidningarnas kräfttestare verkar ha gillat.
Till det ska jag ha med mig några av Oppigårds slåtteröl som jag lyckats spara till ett sådant här tillfälle.
Och jag vet ju att det är flera som förstått att uppskatta detta mycket specialla öl: Håkan Engström, Sydsvenskans rock- och ölkännare nummer ett, ger det högsta betyg.
Så nu bär det snart ut på en tur i den skånska sensommarnaturen för att jaga kräftor och uträtta lite andra ärenden medan jag har sommarens hyrbil kvar.
Jag tror jag ska stanna till vid vårt lands allra sydligaste spets, där man har närmare till Berlin än till Stockholm, och i alla fall titta lite åt det håll där det missade utlandet ligger.
Jah Hollis
Nu är det klart att backen/mittbacken Jon Inge Höiland lämnar Malmö FF för att spela vidare i sitt hemland Norge. På något vis känns det symboliskt att den spelare som sköt MFF till ett efterlängtat SM-guld 2004 lämnar laget under denna säsong som knappast kommer att bli guldkantad på något vis.
Höiland har oftast stått för ett tryggt och starkt försvar, samtidigt som han kunnat briljera och gjort snygga mål, ofta i viktiga lägen. Han kommer att lämna en stor lucka efter sig i ett lag som redan nu kämpar med att få spelet att överhuvud taget fungera.
Nu kommer det kanske dessvärre att handla om att MFF får försöka se till att man inte hamnar alltför långt ner i sluttabellen, och det beror naturligtvis inte enbart på att Jon Inge Höiland försvinner.
Den nesliga förlusten mot AIK senast visar alltför tydligt vad som hänt med det lag som i seriens inledning fullständigt körde över Solnalaget i en bländande uppvisning.
Jah Hollis
Normalt säger väl en stor majoritet av artister och skådisar att de inte bryr sig om tidningarnas och andra recensioner av det de åstadkommer på scen. Men frågan är om det inte är en sanning med modifikation.
Till och med en i alla hänseenden luttrad man som Keith Richards i Rolling Stones erkänner nu att han kollar recensionerna. Han har gått ut officiellt och gett Expressen och Aftonbladet på moppo för att de skrivit ner Stones konserter på Ullevi nu i sommar.
På Aftonbladet verkar man stolta över att Keith Richards över huvud taget kommenterat deras recension, men antyder i nästa andetag att det kanske inte är Keith Richards själv som tycker till utan att det är Stones svenska bokningsbolag som gjort en kupp.
Visst, det är svårt att faktiskt tro att Keith Richards alls skulle bry sig om vad två svenska tidningar skrivit om en enda konsert på deras världsturné.
Men vem som än hittat på detta är i alla fall en sak klar: Det är vanskilgt att lita på vad som står i vissa tidningars recensioner, speciellt kvällstidningarnas som ska skrivas snabbt som bara den, helst innan konserten är över.
Och de här betygen i form av getingar och plustecken verkar ju ofta vara lika mycket ett betyg på recensenternas dagsform som på artisternas.
Jah Hollis
I dag kan man via Expressen, en radda andra tidningar och bland annat Itunes ladda hem Bruce Springsteens nya singel Radio Nowhere gratis. Samtidigt recenserar man singeln i Expressen och ger den fyra getingar av fem möjliga.
Eftersom Expressen har nerladdningen av singeln som ett argument för att locka läsare hade det väl varit märkligt om man sågat plattan. Det här är alltså något mystiskt samarbete mellan Springsteens skivbolag och en svensk tidning som fungerar som Springsteens PR-blad.
Det är sannerligen en tunn hinna mellan våra kvällstidningar och den hotade musikindustrin i dag.
Samtidigt kan man inte ungdå att förvånas över hur Expressen beskriver Radio Nowhere i sin lilla PR-artikel: Nu är han tillbaka där det en gång började. Med gitarrbaserade 80-talsrocklåtar...
Tänk, jag trodde att Bruce Springsteen gjorde sina första skivor på 1970-talet, till exempel genombrottsskivan Born to Run. Då framstår det som en total gåta att han skulle börjat med gitarrbaserade 80-talslåtar...
Jah Hollis
Enligt vår kära Sveriges Televisions nyheter kan det blir problem om vi börjar sälja starköl, vin och sprit i våra livsmedelsbutiker. Våld och alkoholskador skulle raka iväg i höjden säger forskare som på Folkhälsoinstitutets uppdrag undersökt saken.
Denna nyhet, som uppenbarligen inga andra än SVT nappat på än, måste ju vara ett rejält bakslag för lobbyn av alkoholromantiker som vill släppa alkoholförsäljningen fri.
Alkoholromantikerna är dom som tror att det kommer att säljas prima slottsviner i varenda jourbutik i landet om Systembolaget slår igen och livsmedelsbranschen tar över deras uppgifter.
Själv handlar jag då och då både starköl, vin och sprit på Systembolaget, och jag är ganska nöjd med hur det fungerar. Jag har inte några som helst illusioner om att jag, om livsmedelsbutikerna börjar sälja alkoholhaltiga drycker, kan smyga in på Skånepågarnas lågprislivs och handla det jag brukar handla på Systemet.
Men det är möjligt att något av matvaruhusen i grannskapet skulle kunna få ihop ett acceptabelt sortiment.
Men jag tror ändå att den som vill ha något lite extra får se till att pallra sig i väg till någon specialbutik även i ett sådant läge.
Och är priset, för att sälja sprit i livsmedelsbutikerna, det som man kommer fram till i den här rapporten, ja då tror jag det är bättre att vi behåller vårat Systembolag.
Jah Hollis
"Life seems so rosy in the cradle, But I'll be a friend, I'll tell you what's in store There's nothing at the end of the rainbow, There's nothing to grow up for anymore"För alla som seriöst lyssnar på musik, och som lägger märke till texterna, är det ju ett solklart faktum att en deprimerande text kan lyfta en låt till oanade höjder. Den som tycker att det ska vara glada budskap i musiken kan nog aldrig fatta detta riktigt.
Texten här ovan kom jag att tänka på när jag för några dagar sedan, i Småland, tog bilden av den oerhört vackra och tydliga regnbågen.
Raderna är från Richard & Linda Thompsons låt End of the Rainbow som finns med på deras skiva I Want to see the Bright Lights Tonight. Paret Thompson hade en sällsynt samling mörka och svartsynta texter på sina skivor (på denna platta finns även Withered and Died och Down Where the Drunkards Roll för att ta ett par exempel), men denna tar nog priset.
Livet framställs som totalt värdelöst redan från början, medan man ligger i vaggan.
Någon som vet en låt som slår det?
Jah Hollis
PS. Men låten som sådan är fantastisk. I stort sett allt Richard & Linda gjorde är mycket lyssningsvärt än i dag. Kolla gärna in den här samlingsskivan. DS.
Att nazister tar till våld mot sina meningsmotståndare är väl inte så märkligt egentligen. De fattar väl själva att deras mögliga idéer och stinkande människosyn inte går att sälja in med enbart ord.Så det är ju helt i linje med den så kallade ideologi de anammat att man ska använda våld för att försöka göra den dominerande.
Men den stora frågan är, tycker jag, om man ska bemöta detta våld med mera våld. Rent filosofiskt förfaller man ju till samma nivå som nassarna om man använder deras metoder för att bekämpa dem.
Här är i alla fall en kille som inte tycks tveka om hur man ska bemöta dem som verkställer sina rasistiska idéer med hjälp av våld: Linton Kwesi Johnson.
Ibland är jag beredd att tro honom, men man tycker ju att det borde finnas andra sätt.
Jah Hollis
"There´s nothing sadder,than a town with no cheer..."Så skaldade Tom Waits en gång i tiden. Närmare bestämt den tiden då han fortfarande mer än gärna tog sig ett glas och skrev en och annan text som behandlade det ämnet.
Någon brist på "cheer" var det väl knappast i den lilla stad där jag befunnit mig några dagar och nätter nu, alltså den småländska småstad där jag växt upp.
Tvärtom fanns det gott om krogar och andra ställen där man kunde få sig en hygglig öl eller annat drickbart. Problemet var att det råder ålderssegregation, och inga människor av min generation (eller nästan ens i närheten) går till de här ställena, i alla fall inte på kvällarna.
Det är en av småstadens förbannelser.
Det finns välsignelser också, men dom får jag nog återkomma till.
På minussidan var också att man på turistbyrån kunde meddela att det inte finns något internetcafé i hela stan. Biblioteket har datorer man kan använda, men då krävs ett lånekort och att det är öppet, vilket det inte var när jag var där.
Och hemma hos de få gamla vänner man har kvar ville man ju inte spilla tiden på att sitta och blogga vid deras datorer.
Så, ni som eventuellt undrat: jag har befunnit mig i datorvärldens motsvarighet till A town with no cheer.
Så för att citera en annan av populärmusikens stora poeter:
I´m Back Motherfucker!
Inte alldeles enkelt att veta vem det är kanske.
Jah Hollis
Lemmy, den sleaziga speedmetalpunkens överstepräst, har gått och blivit kultur på gamla dar. Eller hur ska man annars tolka det faktum att Kulturnyheterna i radions P1 ägnar en stund åt en recension av Ricken-
backerplågaren och Hells Angels-kompisen Lemmys självbiografi White line fever?
Personligen har jag inget emot det. För mig har Lemmy varit kultur ända sedan jag först hörde honom i spacerockbandet Hawkwind (detta drogindränkta band som han märkligt nog fick sparken från just för sin droghantering).
Han har alltid haft rykte om sig att vara en rätt belevad man (snäll mot äldre damer), sitt vilda yttre till trots, och en kille med stor humor.
Det sägs att det knappt är lönsamt att översätta rockbiografier och rockmemoarer till svenska längre (Dylans är ett lysande undantag) och det säger ju en del om Lemmys dragningskraft.
Tänk om man ändå hade varit på Tahonga bar i Malmö den gången han var där!
Jah Hollis
Jag sitter och laddar inför den planerade turen till Småland. Det känns som om jag har läget under kontroll och hinner slänga in ett litet blogginlägg i förbifarten.
Medan jag packar ner de få saker jag behöver ha med mig lyssnar jag på Steely Dan, boxen jag skulle ta med till en öde ö (det finns väl spelare och el på de där öde öarna man alltid pratar om i de här sammanhangen?): Citizen Steely Dan.
Med sommarens konserter i Stockholm och Köpenhamn i färskt minne vill jag höra Peg och drar igång skiva tre i boxen.
Helt plötsligt hör jag det, bakom gitarrsolot i slutet av Haitian Divorce: några himmelska ackord på det elektriska pianot som upprepas om och om igen.
Tänk att det finns nya saker att upptäcka i musik man har lyssnat på så många gånger redan. Det är musik med klass, det!
Och nu måste jag välja ut ett gäng plattor att ha att spela i bilen.
Bra bilåkarmusik, som S sade om The Hold Steady.
Jah Hollis
Det var inte bara Sverige som spelade en vänskapsmatch i fotboll i går som uppvärmning inför fortsatt EM-kval. Även våra nästa motståndare på Råsunda den 8 september, Danmark spelade hemma i Århus.
Motståndare var Irland, ett lag Danmark nog ansåg sig kunna köra över rätt komfortabelt. En förlust fanns nog icke med i beräkningen, även om det var vänskapsmatch, och även om Danmark inte toppade sitt lag.
Men se, så enkelt var det inte.
Danmark fick se sig slagna på hemmaplan med hela 4-0, den största hemmaförlusten för de röd-vita på 48 år.
Och efter den irländska storsegern sågas det danska landsholdet så långt nedanför fotknölarna man kan komma.
Det verkar ju lovande inför den kommande kvalmatchen. Men glöm för den skull inte hur det gick senast.
Jah Hollis
Kom just hem och noterade att de två senaste blogginläggen jag skrev i går inte kommit in på bloggportalen.se. Inte så underligt då att det inte är så många läsare som hittat mina inlägg.
Det är ju inte första gången det händer heller.
Helt plötsligt funkar det bara inte fastän man pingar i helt vanlig ordning.
Är det möjligen fler som drabbats av detta osympatiska fenomen nyligen?
Vad gör man för att komma tillrätta med det?
Jah Hollis
Det här inlägget är, hur märkligt det kanske än kan låta, inte skrivet med meningen att någon ska läsa det. Men om det nu är så att någon inte kunde motstå frestelsen, kan jag väl ta och förklara varför jag har skrivit det. För det finns förstås en anledning till at jag har lagt ner tid på att skriva det.
Det är så att bloggportalen.se ännu en gång (eller om det är blogger) har spelat mig ett spratt. När jag skrivit detta intressanta inlägg tidigare i dag valde bloggportalen.se att inte ta emot det när jag pingat det.
Det handlar nog inte om någon missriktad censuriver, utan snarare om att det blivit någon slags vajsing med rss-flödena. Det har hänt förr, och då har det hjälpt att skriva ett inlägg till och pinga det.
Då har båda två helt plötsligt poppat in på bloggportalens listor.
Vi får se om det lyckas nu också.
Tack i alla fall för att du läste om mina vedermödor.
Keep blogging!
Jah Hollis
Debatten om skolan och dess eventuella förfall kan hetta till då och då, det har jag högst påtaglig personlig erfarenhet av. Men ibland undrar man kanske var bilden av, och informationen om, hur det är i skolan nu hämtas ifrån.
Min personliga teori är, att det inte finns någon enhetlig bild av hur det egentligen är i den svenska skolan, eftersom det med stor säkerhet varierar från ort till ort och skola till skola.
Jag tror att det egentligen inte finns någon anledning att måla skolan helt vit eller helt svart. Men läser man bara larmrapporterna från oroshärdarna i skolvärlden kanske man tror att det är ett rent kaos överallt.
Och då är det oftast de gamla begreppen, som en gång betygsattes, som plockas fram: Ordning och Uppförande.
Det ska vara ordning och reda (vad det nu är) och eleverna ska uppföra sig (ordentligt, vad det nu är).
Nu skriver Richard Swartz i SvD ett inlägg om att den gamla tidens skola gjorde folk av sina elever och att även om det kunde krävas milt våld, så var den skolan på det hela bra.
Jag kan inte avgöra om det är ironiskt skrivet, eller om mannen menar allvar.
När jag började skolan en gång i forntiden hade man just avskaffat skolagan i det här landet, och jag talar då om slutet av 1950-talet.
Men ändå var jag med om att lärare kunde klippa till en elev (av gammal vana?) för vad som jag vill påstå var bagateller. Det måste ju ha varit oerhört förnedrande för ett barn att vara med om detta.
Kort sagt fanns det väldigt mycket skit i den gamla skolan som kanske kan framstå i ett nostalgiskt sken nu när det finns skolor där man uppenbarligen inte fixar att hålla någon form av ordning.
Men att man skulle skapa någon ordning med våld mot och förnedring av elever, och göra några goda medborgare av dom på det viset, det har jag mycket svårt att tänka mig.
Jah Hollis
Nu drar det ihop sig till att fixa nummer två av måste-grejorna under årets semester: ett besök hos min gamla mor i den forna hemstaden. Att ordna hyrbil var lätt som en plätt: boka via nätet i går och sedan en promenad i dag till Statoilmacken.
Dagens överraskning nummer ett var att det var varmt och soligt ute, ett sommarväder man sällan upplevt här hemma denna sommar. Sedan var det bara att köra hem sommarbilen till den parkeringsplats jag numera hyr.
När sedan posten vittjades meddelade Skatteverket att de skickat tillbaka närmare 9 000 kronor av de 12 000 jag tidigare betalat in som restskatt. OK, jag fick inte allt tillbaka, men pengarna kommer väl till pass nu.
I kväll bjuder Malmöfestivalen på Den Skånske Rocklegendaren med stort DSR: jag talar om Peps Persson som spelar redan klockan 18 på Mölleplatsen, dit även folkpunkarna Levellers, med flera, kan tänkas locka en hel del folk.
Själv ska jag träffa M inne i stan för att botanisera lite till bland matutbudet. Sedan blir det quiz, ett stillsamt sådant för mig eftersom jag ska ratta semesterbilen mot det vilda Småland i morgon eftermiddag.
Det blir högst en åtta-tio öl.
Doh!!! :-)
Jah Hollis
...började irritationen över en och annan baksida med festivalen att visa sig.
Jag hade tänkt stanna hemma och inte ge mig ut i festivalvimlet alls i dag. Timbuktu på Stortorget kändes för stort: säkerligen uppemot 20 000 pers som ska trängas för att se den lille mannen och hans band.
Gud välsigne dem. Det är bara roligt att en sådan artist, som ju både har substans och har lyckats bli folklig, får ta Stora scenen i besittning. Men jag har sett honom där förr och jag föredrar ett intimare format.
Men jag slänger mig på cykeln för en tur upp till Mölleplatsen, där den engelska rockpressens senaste favoriter, Klaxons, spelar samtidigt som Timbuktu fyller Stortorget.
Jag har knappt en susning om hur Klaxons låter, men det är i alla fall ett nytt och fräscht band och det känns som om jag bör kolla vad snacket gäller.
På vägen dit kommer då irritationen: Och mest handlar det om att folk tydligen tror att vanliga trafikregler inte gäller någonstans när det är festival i stan. Kan man gå mitt i gatan i stället för på trottoarerna ska man tydligen göra det, eller i alla fall vara i vägen så mycket man bara kan, så ofta det bara går.
Och så fyllona som skriker och skrålar och ställer sig och pissar (ja det handlar mest om karlar) överallt.
Nåväl, Klaxons låter mycket och brassar på med ett rätt högt tempo och flitigt blinkande med scenbelysningen. Stundtals funkar det, men det är lite svårt att få grepp om vad de är ute efter.
Vad de vill förmedla.
Efter en timme är det över och innan vi skiljs åt säger en god vän som jag träffat: Det här var väl inget man minns nästa år.
Nej, man gör nog inte det.
Vad de än skriver i England.
Jah Hollis
För inte så länge sedan kunde Vega, musikhuset i Köpenhamn, meddela att man bokat in Lucinda Williams för en konsert i slutet av oktober.
Och när nu KB i Malmö skickar ut sitt senaste nyhetsbrev meddelar man att Lucinda Williams kommer att spela även på KB, den 4 november.
Två chanser alltså, att kolla in Lucinda Williams för den som bor nära Öresund och som är ledig två söndagar i rad – och det är förstås inte jag :-(.
Vilket underbart sätt annars att smälla söndagsångesten på fingrarna ordentligt.
Två söndagar i följd!
Jah Hollis
Det har börjat hetta till ordentligt i den pågående konflikten mellan Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet. Efter en mjukstart som slagit mest mot papperstidningarna och i ganska liten omfattning hittills, börjar det nu varslas om stridsåtgärder som kan drabba webbtidningarna och annonserna.
Det är väl ingen hemlighet att man inom tidningsbranschen i alla fall pratar om tidningarnas närande och tärande delar. Tär gör det redaktionella materialet, medan annonserna när med att dra in en massa pengar.
Till inte för så länge sedan kostade tidningarnas webbsajter också en massa, men genom ökad annonsering på webben har de också börjat dra in pengar.
Så nu är det verksamheten som betalar en stor del av svenska medier som hamnat i farozonen.
Vad de vanliga mediekonsumenterna kan förvånas lite över när de nu blir utan en allt större del av sitt dagliga nyhets- och informationsflöde är kanske:
• ... att det tidigare rådande avtalet mellan dessa organisationer upphörde att gälla för snart 150 dagar sedan. Varför har man dröjt så länge med att förhandla?
• ... att stridsfrågorna är en låglönesatsning och upphovsrätten. Att det finns journalister med lång arbetslivserfarenhet som ändå har relativt låg lön kan man nog få folk att förstå. Men jag tvivlar på att man i dessa nerladdnings- och bloggartider kan fixa en bra pedagogisk förklaring till vad upphovsrättsfrågan handlar om.
Hur som helst såg jag att Bamses webb är undantagen från det senaste varslet.
Den kan säker vara ett gott substitut för en del av det som våra kvällsblad vanligtvis förmedlar.
Jah Hollis
Livet i ett etablerat mc-gäng av typ Hell´s Angels eller Bandidos är omgivet av mycket mytbildning och när någon som rört sig i de inre kretsarna ger sig till att berätta hur det verkligen går till, väcker det ofta stort intresse.
Nu sägs en avhoppad svensk HA-medlem "för första gången" avslöja hur det verkligen är att vara med i den här innersta kärnan av hårda killar. Och ska man tro denne anonyme man, är det inte så kul.
Det är mera resan upp till toppen som är spännande, och sedan verkar det likna något slags nio-till-fem-liv.
Men frågan är hur mycket man kan lita på den här berättelsen. Och det är ju inte första gången det skrivs böcker om eller av medlemmar ur Hell´s Angels innersta krets, böcker som ger en annan bild.
Själve ärkeängeln, Sonny Barger, har ju skrivit en radda böcker om livet som boss för Hell´s Angels.
Danske HA-ledaren Jönke har också skrivit om sitt liv och om hur han tog livet av rivalerna Bullshits ledare Makrillen ("Makrellen er røget", löd en graffitikommentar till det på en vägg i Köpenhamn när det hänt).
Och gonzojournalistikens fader, Hunter S Thompson, har skrivit den kanske mest intressanta boken av dem alla om Hell´s Angels.
Sonny Barger får ursäkta.
Jah Hollis
PS. Är inte Sonny Barger lite lik Jan Myrdal? DS.
Det blev ännu en kväll i vimlet på Malmöfestivalen i går. Vi inledde med Taj Mahal på Stortorget, och sedan BV och jag slukat var sin supergod superburgare från Victor Jaraföreningens vältrimmade grill samlades vi alla originellt nog på stamhakets uteservering
(i festivalvimlet, men ändå lite vid sidan om).
Eftersom det var måndagskväll, då jag normalt alltid jobbar, var det musik. Jamsession som kan vara av väldigt varierande intresse har jag förstått av dem som brukar gå dit på måndagarna.
I en paus kommer en bekant ut, sonen till ett par av mina vännner från min gamla hemstad, och därtill en mycket duktig gitarrist.
Han hälsar glatt och berättar att A, son till ett par andra mycket goda och gamla vänner från den gamla hemstaden sitter bakom trummorna.
När bandet kör i gång tränger musiken igenom sorlet på uterserveringen och folk runt vårt bord nickar och konstaterar att "det här låter ju faktiskt riktigt bra". Det är inte utan stolthet jag berättar att jag känner både gitarristen och trummisen sedan de var mycket små knattar.
När vi sedan flyttat in i puben kommer trummisens yngre syster, tämligen nyinflyttad till Malmö, fram och hälsar hjärtligt och säger att hon undrarde vad det var för "kändis" (undetecknad altså) som kom in.
Sedan fortsätter det unga gänget till Röda Kran där det är mer jazzjam, och Ol´Hell, R och jag drar till Brogatan för att släcka efter med varsin svindyr bärs.
Det är en underbar känsla att kunna träffa sina gamla vänners barn ute på krogen, där man inte inte längre, av diverse anledningar, träffar de där gamla vännerna själva.
Traditionerna och banden förs i alla fall vidare.
För övrigt knyckte Håkan Engström exakt de orden jag tänkt använda till ett blogginlägg om Taj Mahals konsert i Malmö. Så ni kan lika gärna läsa hela hans omdöme.
Jah Hollis
Aftonbladets webb berättar i dag en dramatisk händelse om en liten flicka, ett år gammal, som drabbats av en svår allergisk reaktion efter att ha ätit en köttbulle på Ikearestaurangen i Kalmar.
Det som har hänt låter förvisso väldigt illa och mammans upprördhet är berättigad, men vad är det egentligen som har hänt undrar man efter att ha läst artikeln. Och eftersom det finns sådana tydliga fel i den, undrar man ju vad som egentligen är sant i historien.
Redan i rubriken slår man fast att köttbullarna (ja hon åt ju faktiskt bara en) höll på att döda flickan som är allergisk mot ägg och mjölk. Utan att vara ironisk på något vis undrar man hur AB kan slå fast det utan att någon medicinskt kunnig fått verifiera att det verkligen var så.
Sedan står det att ettåringen själv ville äta köttbullar på Ikearestaurangen.
Kan en ettåring verkligen själv berätta att hon vill ha just köttbullar.
Tja, vem vet?
Men sedan körde flickans mamma "de 13 milen" mellan Ikea i Kalmar och Oskarshamn där flickan och hennes familj tydligen bor.
Hallå! Kör man 13 mil från Ikea i Kalmar hamnar man närmast i Västervik eftersom det är sju (7) mil mellan Kalmar och Oskarshamn.
Så väldigt svårt kan det väl inte vara att kolla sådana enkla geografiska fakta!?
Jah Hollis
Visst är det skönt att kunna sova ut och inte behöva tvingas upp av någon väckarklocka. Men det är inte lika roligt att vakna helt klarvaken efter att man sovit bara några få timmar.
Då vet man att det inte går att stiga upp och börja dagen, även om man teoretiskt skulle kunna göra det. Men eftersom man vet att man inte är utsövd, ligger man kvar och vrider sig och hoppas somna om i alla fall.
Man läser håglöst i några gamla tidningar, men vill inte ge sig in i någon bok eftersom i alla fall jag inte gillar att slockna mitt i handlingen och sedan få ta om alltihop vid senare tillfälle.
I dag tog det ett par tre timmar för mig innan jag somnade igen och när jag vaknade är det dags för Lunchekot. Detta känns som en helt värdelös start på dagen: när jag låg där och vred mig tänkte jag på allt jag skulle hinna med före Lunchekot, men som det var för tidigt att stiga upp och ta sig an då.
Till råga på allt är det riktigt pissväder ute och det till och med åskar just nu.
Stön! Och detta ska kallas semester!
Jah Hollis
Måndag kväll klockan 19 står amerikanske musikern Taj Mahal och hans band på Malmöfestivalens stora scen på Stortorget. Vill man se och höra en äkta världsmusiker i aktion ska man inte missa tillfället då.
Taj Mahal spelade in sina första plattor på 1960-talet och var då med i numera kultförklarade bandet Rising Sons där en viss Ry Cooder ingick på gitarr. Sedan dess har han spelat i en mängd konstellationer, haft flera egna band, värmt upp för Rolling Stones och varit gränsöverskridande vad gäller musikgenrer.
När han spelade första gången på Malmöfestivalen för några år sedan var det med sitt Hula Blues band som inte oväntat var mycket inspirerade av hawaiiansk musik.
Nu har han med sig sin trio, men Taj Mahal är klart sevärd även i det lilla formatet.
Jah Hollis
Som jag berättat tidigare var gudbarnet och jag i Danmark tidigare i veckan och då bland annat på Köpenhamns nöjesfält numero uno, Tivoli. På barnets begäran höll vi oss till endast två av attraktionerna som finns där inne (och jämfört med de stora nöjesfälten ute i världen är det väl inte så många).
Vi åkte med radiobilarna ett par gånger och vi åkte den gamla berg- och dalbanan, Rutschebanen kallad på infödingarnas ibland svårbegripliga språk. Den senare lockades jag själv upp i fyra gånger medan gudbarnet åkte dubbelt så många gånger.
Och hon tyckte det var lika roligt varje gång. Själv hade jag inte direkt tråkigt heller: det är med någon sorts blandning av ångest och glädje man låtar sig kastas runt längs med banan.
Men det finns andra, i mitt tycke, betydligt värre attraktioner på Tivoli.
Den modernare varianten av berg- och dalbana, Demonen, verkade få alla som åkte den att skrika i dödångest. Rätt ljudligt lät det också från en en annan variant på sådan bana, Odinexpressen.
Men priset tar nog Himmelskibet, som ska vara världens högsta slänggunga (se bilden). Man kommer upp på 80 meters höjd och kastas runt i gungorna med en hastighet av 70 kilometer i timmen.
Varken gudbarnet eller jag hade en tanke på att ge oss upp i den, men det var inte långt ifrån att vi satsade på Odinexpressen.
Det kommer.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite på vad det är som lockar upp oss i dessa anordningar. Vi vet att det kan inträffa mycket svåra olyckor (och jag menar inte bara att man kan fastna och bli hängande upp och ner och liknande), och att det gör det också.
Är det kanske så att vi alla, mer eller mindre, kittlas av att leka med döden?
Att vetskapen om att det faktiskt kan gå riktigt illa, fast risken är mycket, mycket liten, ger en extra dimension till de här attraktionerna.
Eller vill vi bara se om vi fixar det utan att lunchen kommer upp?
Jah Hollis
Så har vi fått höra det sista Sommar i P1 för i år. Lena Endre fick avsluta och gjorde det med den äran, och med ett bra musikval.
Enda problemet var, att hon pratar lite viskande och att man därmed måste hålla koncentrationen uppe för att hänga med. Och eftersom jag donade med lite annat samtidigt som jag försökte lyssna missade jag väl en del av det hon sade.
Men programmet går i repris i kväll och det går ju att ladda hem på nätet också om man känner för det.
Det är alltid lite vemodigt när det sista Sommarprogrammet är slut. Då vet man att det snart är slut på sommaren också.
Jag hörde i går goda vänner som berättade om olusten de just nu känner för att gå tillbaka till jobbet efter sina semestrar. Själv har jag två veckor kvar, men jag vet att jag kommer till slutet av dom alltför snart.
Kanske kan man pigga upp sig med att gå på Simpsonsfilmen i kväll.
Jah Hollis
Jodå, jag hann både med att få i mig en omgång afrikanska grillspett och komma i tid till Seun Anikulapo Kuti och hans band Egypt 80:s konsert på Malmöfestivalen i dag. Och det är bara att konstatera att den afrikanska grooven känns som absolut tidlös musik.
Seun har axlat manteln som ledare för pappa Fela Anikulapo Kutis band (Fela dog för tio år sedan) och för traditionen vidare.
Den här nigerianska orkestern, ja vad kallar man det när det är sammanlagt 18 musiker och sångare på scenen, kunde få det att svänga hejdlöst. Man känner direkt kopplingarna till mycket annan svart musik, och James Brown ligger ju verkligt nära till hands.
Bandet är enormt tajt och samspelt, varje detalj sitter där den ska utan att det känns mekaniskt på något vis.
Kanske var ett av de stora tälten på Mölleplatsen inte idealiskt som spelplats, och vädret bjöd knappast på någon afrikavärme. Men musiken och sången värmde i sig upp eventuella nerkylda leder i kroppen.
Man kan bara tänka sig hettan som uppstår när ett sådant band spelar inomhus på en lämplig klubb.
Jah Hollis
Usch, stimmet från igår sitter i än och jag kom aldrig iväg till Mölleplatsen för att se Lloyd Cole, som för övrigt spelade solo, och fick ljumma recensioner enligt en telefonrapport jag fick.
Nu blir det nya tag och målet är att hinna kolla Fela Kutis son Seun Anikulapo Kuti och hans band Egypt 80.
Faktum är att Seun Kuti är en av artisterna på Malmöfsetivalens program som jag prickat för som sevärd. Inte minst sedan DJ Raz sade att det var en band han skulle velat se om han varit på plats i Malmö.
Så det blir att kasta sig in i duschen för att sedan ta bajken upp till stan där det väl är packat med folk. Något ätbart ska det i alla fall inte vara några problem att hitta där.
MFF spöade för övrigt Brommapojkarna med 2-0 och Junior visade att han kan göra mål fastän han varit ute och festat.
Jah Hollis
Det blev ett rätt stimmigt första besök på Malmöfestivalen i går kväll. Men det var Torssons konsert som lockade oss att besöka Stortorget där det tidigare varit festivalstart med den traditionella kräftfesten (som jag aldrig själv varit på).
Nu blev det inte att njuta speciellt mycket av Torsson eftersom vi inte brydde oss om att se dom från bästa möjliga läge. Vi siktade nämligen på första bästa ölservering i stället och hamnade litte snett i förhållande till scenen.
Men Torsson lät som Torsson brukar låta (lite tyngre och gitarrigare möjligen), det är inte några direkta överraskningar man har att vänta sig av dom, speciellt inte när dom spelar en timme på Malmöfestivalen. Kanske ska man satsa på att försöka se dom på någon inomhusspelning i höst i stället.
Och sätter jag mig på bajken nu, kan jag hinna se Lloyd Cole på Mölleplatsen om en timme. Det går lite sakta i dag, eftersom ölen vid Torsson-konserten inte blev den enda under kvällen.
Jah Hollis
Polisen befarar nu att ett nytt krig mellan så kallade mc-gäng (är det några av dom som kör mc överhuvud taget numera?) ska bryta ut. Detta för att de redan etablerade Hells Angels och Bandidos fått allvarlig konkurrens av Outlaws som är på väg att växa.
Men för att kriga (och när mc-gäng krigar, ja då är det på liv och död) behöver man soldater och det håller Outlaws på att samla ihop i ett antal skånska småkommuner.
I den här världen är det i alla fall en sak som är precis likadan som i den värld som de anser sig stå över: det är fotfolket som får offra sig medan ledarna sitter säkert i skydd så länge de kan.
Men ibland når våldsamheterna ända upp i toppen.
Man vet inte vad man ska hoppas på: Att tro att polisen ska få kontroll över detta är väl att hoppas på för mycket (gå in och kolla på gängens hemsidor, främst där det finns bilder, så förstår ni att det är en hård nöt att knäcka).
Man får väl sikta in sig på att se till att oskyldigt folk inte kommer i kläm.
Varför kan de inte vara som dessa knuttar?
Jah Hollis
I dag var det den, lite märkligt nog, så oerhört folkäre tv-mannen Ingvar Oldsbergs tur att vara värd i Sommar i P1.
Gillar man Oldsberg (och det gör ju många), så tyckte man nog det var ett bra program: säkert, tryggt, lagom underhållande med en lite fräckis instoppad (ingen ordvits!) och lagom engagerande, med en hel del nämnande av namn från en tid då Sverige var lite annorlunda än i dag kanske.
Lite "det var bättre på Lennart Hylands och Lars-Gunnar Björklunds tid".
Men musikurvalet.
Herregud, trist så att klockorna i hela landet måste ha stannat.
Oldsberg valde de där låtarna som mängder av sommarpratare genom åren valt före honom, folk som tycker My Way med Frank Sinatra, What a Wonderful World med Louis Armstrong och I Will Always Love You med Whitney Houston förmedlar storslagna känslor och fina ideal (alla tre artisterna för övrigt också stora missbrukare av både det ena och det andra).
Ett slags The Best of The Worst of Sommar i P1.
Om han ändå överraskat med att spela de här versionerna av låtarna:
www.youtube.com/watch?v=aLC3uT3aCoE
www.youtube.com/watch?v=VxCM9dellRs
www.youtube.com/watch?v=n5pkLab5Pew
Jah Hollis
Det ser ut att bli en fin musikhöst i Malmö-
Köpenhamns-
området, det har jag ju redan konstaterat. Men musikarrangörerna fyller hela tiden på sina program och varje vecka droppar det fortfarande in mycket intressanta namn.
Vega meddelar i sitt senaste nyhetsbrev att Lucinda Williams är klar för en konsert på detta eminenta musikställe den 28 oktober. Och det är en dag då jag enligt mitt arbetsschema ska vara ledig, visserligen en söndag, men ändå.
Vega har mer nytt på programmet och man har redan bestämt att flytta Manu Chaos konsert från själva Vega till KB-hallen för publiktryckets skull.
Det är nu klart att Manu Chao även förärar Malmö ett besök. Det är KB som arrangerar, men hemmaarenen förväntas bli för liten, så konserten äger rum i lite trista Baltiska Hallen den 16 oktober.
Jah Hollis
PS. Det är inte Lucinda Williams på bilden, utan ett självporträtt av en liten flicka (dotter till en arbetskamrat) som fått sitt namn efter sångerskan i fråga. Bilden är så fin och jag har bara väntat på rätt tillfälle att få använda den. DS.
I går var det quiz igen och den här gången valde vi att sitta i den kvalmiga värmen inomhus. Men något bättre resultat för den skull kunde vi inte notera. Vi var inte med bland de tre bästa ens en gång.
Men efter quizet flyttade vi ut till uteserveringen för att kunna njuta lite av den sommar det trots allt är (just nu, 18.05, är det mörkt som på natten ute när ett åskväder med vidhängande störtregn drar förbi).
Men se där får man inte sitta till de stänger, utan strax före midnatt måste man flytta in igen för att grannarna i kvarteret ska få sin ostörda nattsömn. Däremot gick det sedan fortfarande bra att sitta på såväl Cuba Cafés som grannen Debasers (som vi valde i natt) uteserveringar ett bra tag till.
Men en bra stund före stängningsdags kom vakterna och föste in folk som suttit och stått ute även där, för se nu skulle folkets som bor kring Folkets park få sova. Lite märkligt kan de ju tyckas, att de förväntas ha senare sängvanor än de som bor vid Malmborgen.
Antalet uterserveringar i Malmö har ju växt snabbt sedan denna behagliga verksamhet tog ordentlig fart en bit in på 1990-talet.
Lite trist då är det ju att vissa uteserveringar måste begränsa tiden folk får sitta där. Det är inte så kul att behöva bryta upp och flytta inomhus bara sådär rätt som det är mitt i en trevlig samvaro.
Nu ska man tydligen, i samband med att Malmöfestivalen börjar i morgon kväll, fredag, kora årets uteservering i Malmö. Det känns som om alla inte medverkar på samma villkor för att kunna få den utmärkelsen.
Jah Hollis
Jag ska erkänna det med en gång: jag har skrivit en negativ kommentar på "glamourprinsessan" Karolina Lassbos blogg. Därmed har jag gjort prinsessan ond och kommer aldrig mer att få kommentera det som hon skriver, om jag inte skriver att det är jättebra.
Jag skiter högakningsfullt i vilket, eftersom det jag läst av henne hittills inte är värt att kommentera överhuvudtaget. Om det inte varit för att hon gjort sig lustig över att en svensk medborgare suttit fängslad i Eritrea sedan 2001.
Min kommentar var att Karolina Lassbo nog inte ska överge jobbet som administratör över Metros skitbloggportal för att försöka sig på att jobba med humor eller satir.
Håll dig till smink och kläder och annat ytligt du fixar, Karolina.
Så slipper du nog få kritik för idiotiska blogginlägg.
Jah Hollis
Gudbarnets och min utflykt Öresund runt (Around the Sound som man på Skånetrafiken så vitsigt översatt denna resa till engelska) blev precis så lyckad som vi båda hade hoppats.
Och ändå blev det väl inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Men det är väl en del av charmen med en sådan tur. Vi råkade bland annat ut för ett tågstopp på sträckan Helsingör-Klampenborg, men det redde ut sig på allra bästa sätt.
Dock hinner man inte med alla attraktioner som finns runt Sundet på en enda dag, även om vi var ute exakt i tolv timmar.
Det fick bli Danmarks akvarium, som verkligen kan rekommenderas även om det inte är någon jätteanläggning (eller faktiskt kanske just därför).
För barn som bara sett fisk som fiskpinnar, eller på tv, måste det vara fantastiskt att se levande fiskar i alla färger och former simma omkring.
Gudbarnet hann också med att doppa tån i Öresund och konstatera att "det var svinkallt".
Sedan blev det, av praktiska skäl, Tivoli i stället för Bakken. Men till detta återkommer jag i ett kommande inlägg.
Jah Hollis
"Valencia vann den första matchen i Champions Leaguekvalet med 30 och därmed är Elfsborgs uppförsbacke inför returen i Borås om två veckor minst sagt brant."
Ja, så står det faktiskt i Dagens Nyheters referat från Champions Leaguekvalmatchen mellan Valencia och Elfsborg. I alla fall på nätet och fortfarande snart ett dygn efter att matchen spelats.
Vann med 30 vadå? undrar man då. Man kan ju gissa sig till att det blev 3-0, men antingen har DN skippat sin korrläsning, eller så spelar det inte någon större roll vad det är man förmedlar till sina läsare.
När jag läser sådant, är jag glad att jag inte behöver betala för att läsa det.
Hade jag betalt för det, skulle jag blivit riktigt förbannad.
Jah Hollis
Jag minns när Hells Angels först etablerade sig i Sverige för rätt många år sedan nu. Det var en mc-klubb i Malmö som hette Dirty Dräggels som först fick nådigt tillstånd att ta på sig västarna med dödskallemärket.
Då fick ledarna för det här gänget vara med i tv och förklara att dom var inte farliga, "så länge man inte bråkade med dom".
Jag minns bland annat att den ibland mer än lovligt naiva Unni Drougge var med i ett program och förklarade att "det var väl bra med subkulturer".
Jo, jo. vi vet vart det ledde. Nu går de knappt en dag utan att man läser om dessa mc-gäng som tar sig allt större friheter.
Man tycker i alla fall att pressen kunde låta bli att ge dem mer status genom att använda mc-gängens vana att kalla sina bossar för presidenter.
Jah Hollis
På papperet lät det ju som om det skulle vara klart i förväg: serieledarna på hemmaplan (där de i år inte förlorat en allsvensk match) mot ett lag på nedre halvan av tabellen. Ett lag som dessutom förlorade första mötet på hemmaplan.
Men i Allsvenskan i år är inget givet och än är det för tidigt att räkna ut MFF. Det blev vinst med hela 3-1 efter att Halmstad tagit ledningen med 1-0.
I och med att sedan Djurgården slog Hammarby med 1-0 hamnade MFF på övre halvan av tabellen medan Halmstad fick lämna ifrån sig serieledningen. Och den tror jag inte de kommer att inneha någon mer gång i år.
Nej, låt oss nu hoppas att MFF-segern, och mål av alla de tre som s-k-a göra mål, innebär en vändning för Malmös stoltheter. Det är fortfarande många poäng att tampas om och inget lag är omöjligt att slå för MFF.
Jah Hollis
Det är inte bara Amy Winehouse som har problem med att dosera drogintaget rätt.
Den här tjejen verkade heller inte inse var gränserna går. Frågan är nu om inte myndigheterna borde ta itu med det här myckna kaffedrickandet.
Det växer ju upp sådana här kaffeställen som svampar ur jorden även här i Sverige nu och hur länge ska vi vänta på att vi ska få det första fallet av överdosering?
På tal om Amy Winehouse hade en av de brittiska rocktidningarna för ett tag sedan ett citat från en av hennes manliga drinkarvänner. Han sade att det vid flera tillfällen vid deras barrundor varit Amy som sagt ifrån när det började spåra ur.
"När Amy Winehouse säger till dig att ta det lite lugnare, då vet du att du är ute på verkligt hal is."
Jah Hollis
PS. Som av en händelse lyssnar jag just på Bob Dylans radioprogram med temat "Drinking". Det har skrivits en och annan fantastisk sång på det temat. DS.
Aftonbladets webbredaktion upphör inte att förvåna med sin märkliga journalistik och underliga vinkling av de mest triviala saker. Nu slår man fast att "Den tropiska hettan är här".
Då undrar man var "här" är någonstans, för utanför mitt eget fönster i Malmö är det just nu (snart klockan 11 på förmiddagen) cirka 20 grader och behagligt klar luft.
Knappast någon tropisk värme!
Ah, det är naturligtvis i universums centrum, Stockholm, där hettan "dallrade in" under söndagen (OBS den kan vara "farlig" också).
Det vill säga den fuktiga, rätt varma, luft som under första delen av helgen låg över Sydsverige och som nu dragit vidare norrut.
Sedan förklarar man att "tropisk" värme definieras som att det aldrig går under 20 grader nattetid. I en tabell intill kan man se att denna definition inte uppfyllts på någon av de orter som är med, även om det var nära.
Men nära skjuter man bara en hare på Aftonbladet.
Tabellen visar ju att den tropiska hettan inte är här.
Precis tvärtemot vad Aftonbladet påstår.
Jah Hollis
Så blev det då av till sist, att jag plockade fram en lagom kyld Oppigårds Slåtteröl, denna öl som jag hittills bara läst om på en vanligtvis välunderrättad blogg, och smakade av.
Jag gjorde det med utvilade smaklökar och med en alldeles lagom upparbetad törst. En härlig, guldgul färg och en lätt brödig och lite kola(godis)aktig doft var en bra inledning.
Och när jag väl tog första klunken blev jag inte besviken. OK, det är beskt och lite vasst, men det är en variant jag är mycket förtjust i.
Jag hade också försett mig med den andra ölen från detta bryggeri som finns i sortimentet på systembutiken vid Värnhem i Malmö, Golden ale.
Den smakade inte dumt den heller, om än kanske inte så sensationellt nu efter Slåttern och efter att jag ju provat den tidigare.
Hur som helst tänker jag bege mig till Värnhem för att införskaffa mer av det lilla förråd av Slåtterölen de tagit hem.
Jag får väl hänga där med A-laget när butiken öppnar i morgon.
Jah Hollis
Första veckan av den "riktiga" semestern har passerat i något slags nedstämt töcken, där jag haft lust, men ingen riktigt ork, att ta mig för något riktigt vettigt.
Jag har bara dragit mig iväg till quizet, med påföljande barrunda, men (dumt nog?) tackat nej till vänliga försök att dra mig ut ur lägenhetens mörker och hitta på något kul.
Förmodligen har jag varit så uppe i varv av att jobba, att det tagit en vecka att komma ner på hyfsad nivå igen. Ett tag trodde jag allvarligt att jag var på väg in i väggen.
Vilket skulle stämma rätt bra med min vanliga tur nu när det ska bli förbjudet att göra det.
Som en ren händelse i samma anda håller mina fondsparpengar på att förlora sitt värde just när jag tänkt använda en del av dom för att skaffa mig en bil.
Nu har jag i alla fall, i samråd med mitt gudbarn, fattat ett beslut.
Vår sommarutflykt ska gå till Danmark, vi ska ta en resa Öresund runt en dag kommande vecka. För en inte allför hög kostnad får vi då en radda attraktioner inom nära räckhåll: Helsingör (jo, Bob har varit där med), Louisiana, Bakken, Danmarks akvarium, Experimentarium och så hela Köpenhamn med The Mighty Tivoli som en av många magneter.
Jag ser varje sommar fram emot utflykten med gudbarnet.
Nu känns det så skönt att vi kommit till skott och bestämt oss för vad vi ska göra i år. Kanske finns det någon som har mer tips på vad en levnadsglad 11-årig flicka och hennes gamle gudfar kan hitta på en ledig dag i trakterna runt Öresund?
Jah Hollis
Lördag den 11 augusti spår "väderexperten" Wolfgang Röder i Aftonbladet att augusti kommer att bli en "glödhet" månad, en riktig sommarmånad.
Detta säger denne tomte när en tredjedel av månaden gått, samtidigt som man kan läsa detta om det sydsvenska vädret just nu.
Jag fattar inte att en tidning på allvar kan publicera väderspådomar av en sådan uppenbart oseriös figur. Vad mig anbelangar kan Wolfgang ta sig i brasan med sina förutsägelser.
Han verkar vara AB:s motsvarighet till Expressens horoskopskojare Heikki Vesa. Han påstås i tidningen kunna tala om för dig när det är läge att vinna på lotto.
Varför gör han inte en storsatsning själv då, Heikki, när det är upplagt för honom själv att vinna?
Ja, är det inte fantastiskt att våra kära kvällstidningar anlitar sådana här hokus pokus-gubbar år 2007!?
Jah Hollis
I natt, eller tidigt i morse, vaknade jag av att det regnade som bara den och ett par gånger knallade åskan medan det lät som om det var ett tropiskt regn som föll över Malmö.
I dag har det inte fallit något regn så länge som jag varit vaken, men åskan hänger bokstavligt talat i luften som känns som sås.
Jag var ute på ett ärende tidigare (tänkte återkomma till det i ett senare inlägg, häng me´!) och passade på att ta en liten cykeltur.
Det fläktade hyfsat, men man kunde också känna att luftfuktigheten var tämligen hög. Jag har själv rätt svårt för hög luftfuktighet (och det blir värre ju varmare det är), men så länge jag cyklade på bröt inte svetten ut.
Det var när jag kom hem och skulle ställa cykeln i cykelkällaren. Då kändes det som om jag sprungit ett maratonlopp (eller som jag tror att det skulle kännas då) och svetten trängde fram ur hårbotten.
Nej, fuktig åskvärme är inte min bag.
Ge mig ett högtryck med klar luft och blå himmel.
Då trivs jag bättre.
Jah Hollis
Det är Pernilla Wahlgrens tur att debutera som värd i Sommar i dag och jag lyssnar just nu på hennes program. Vore det inte så att jag måste ut, kanske jag hade gett henne en chans och slölyssnat mig igenom hela programmet, även om inledningen inte givit mersmak.
Men det som slog mig snabbt är att hon använder ordet "otroligt" så (otroligt) ofta. Allting verkar vara otroligt i Pernilla Wahlgrens värld. Innan hon spelade första låten hade hon sagt otroligt minst tio gånger (kändes det som).
Det verkar för övrigt vara ett vanligt uttryck i dag. Liksom "extremt", som man hör titt som tätt och, tycks det mig, särskilt i sportsammanhang.
Det känns som om de här båda orden har börjat tappa sin betydelse totalt. Om man som Pernilla Wahlgren påstår att allting är otroligt på något vis blir det väl så att man inte alls uppfattar det som otroligt i ordets rätta bemärkelse.
"Jaså, jag är bara otroligt duktig? Jag är inte extremt otroligt duktig då?"
Suck!
Jah Hollis
Nu är det tydligen meningen att folk med ryggskott, nyopererade, psykiskt knäckta och utbrända ska skickas till jobbet och arbeta för att det utgått ett dekret att de inte är sjuka. Det låter som ett rätt fantastiskt sätt att bota människor, lite healing i den högre skolan.
Men vadå?! Det är väl inte så konstigt.
Jag menar, redan i dag går ju folk och jobbar när de är sjuka för att de inte har råd med karensdag och förlorad inkomst och för att de inte vill lämpa över mer jobb på sina arbetskamrater.
Tänk efter hur många på ditt eget jobb som dyker upp i förkylningstider och hostar och snorar och nyser och smittar sina kollegor. Ännu värre skulle det väl bli om regeringen gör allvar av sina planer på att införa ännu en karensdag.
Då lär många arbetsplatser bli rena smitthärdarna i exempelvis influensatider.
Den nya regeringen vi fick i höstas och deras politik tycks till stor del gå ut på att lösa problemen genom att förneka att de finns.
Det om något är sjukt.
Jah Hollis
Jag undrar hur många som i dag tycker att det var fel att bygga Öresundsbron. Det finns säkert en och annan som kan hitta någon anledning till att bron inte skulle byggts, men jag tippar att de flesta ser fördelarna först och främst.
Själv fick jag just ett nyhetsbrev från musikhuset Vega i Köpenhamn och kunde notera att de till höstens redan digra program nu hade lagt bland annat Manu Chao. Sedan har vi ju Amager Bio på samma sida av sundet och där kan den som gillar lite mer retro hitta mycket att åka över och kolla.
Här, i lilla Malmö, har vi förutom gamla inarbetade KB och Inkonst även numera Debaser som väl ännu inte känns riktigt inarbetat som just musikscen, men som säkert kommer att bli det.
Och det finns mera, mycket mera både i Malmö och Köpenhamn.
Det är nästan något av ett drömläge nu för den som bor i de här trakterna och som gillar att kolla livemusik.
Jah Hollis
Jag somnade inte förrän det började bli ljust ute i dag. Fastän jag kände mig trött var jag klarvaken och låg och vred och vände på mig i den lite klibbiga åskvärmeluften.
Till slut måste jag i alla fall ha somnat, för jag har drömt en märklig dröm. Jag vet inte om jag drömde den i en oavbruten sekvens eller om jag drömt den i flera omgångar.
Naturligtvis minns jag inte hela drömmen i detalj, men den utspelade sig i New York där jag var på plats på någon slags semesterresa.
Jag skulle upp i Empire State Building och såg fram mot det med stor förväntan. Någon hade också berättat för mig att man kunde hyra cyklar på ett utsiktsplan i huset och cykla runt på, vilket ju lät vågat och spännande.
Dessutom var det en gammal vän med mig utanför huset (som jag märkligt nog inte minns mer av än att det fanns hissknappar utanför i markplanet, i övrigt verkade det vara omgivet av ödetomter).
Jag behöver väl inte säga att vi aldrig kom upp i något hus utan vi bara diskuterade med folk på trottoaren varför hissknapparna inte funkade som de skulle. Och så satt det ett handskrivet meddelande vid knapparna, undertecknat på flera ställen med mina egna initialer.
Nån som kan förklara?
Jah Hollis
Ni som varit ordentliga och sovit gott under natten mellan torsdag och fredag märkte det kanske inte, men det regnade som sören ett tag här i Malmö. Och får man tro väderrapportörerna så kommer det mer av den varan nu.
Men det ska tydligen inte bli det här ihållande regnandet som vi vant oss vid under större delen av sommaren hittills i år. Utan det ska komma i form av regnskurar, precis som den som tömde ur sig över oss under cirka en halvtimma för en stund sedan.
Dessutom känns luften just nu, trots regnet, kvav och åskladdad, fast det inte hördes något åskande när det regnade.
Ja, jag hade tänkt skriva något vettigt på bloggen innan det är dags att knoppa. Men inspirationen tryter, som ni kanske märker.
Men så hittade jag detta.
Det är inte bara jag som tycker det är dramatik på högsta nivå.
Missa det inte!
Jah Hollis
Knappt hade jag avslutat mitt senaste inlägg förrän M ringde. Hon befann sig på något ställe där det var gott om folk, det hörde jag direkt.
Jo, det var från Brogatan som öppnade i kväll igen efter sitt sedvanliga sommaruppehåll. Ja, det låter lite trist, men det är ju ett säkert tecken på att hösten närmar sig, även om det känns som om det precis blivit sommar på riktigt.
M undrade om vi pratat om att bege oss till Brogatan denna öppningkväll, men jag kan inte minnas att vi hade det på dagordningen i går. Hon hade heller inte sett några ur vår bekantskapskrets på plats.
Nej, gårdagens runda får, som jag redan berättat, nog räcka för min del. Det lär nog bli många tillfällen till besök på Brogatan när hösten, och vintern, är här på riktigt.
Jah Hollis
Det var quizafton i går, med dålig uppslutning från våra ordinarie lagkamrater. Men när jag kom, något sen, hade Ol´Hell i fått sällskap av Raz och E så något som liknar ett lag fick vi i alla fall ihop.Och hade vi inte valt fel alternativ av dom vi hade som svar på några frågor, kunde vi väl kommit bland de tre bästa. Laget som vann har jag aldrig hört talas om, vilket alltid gör mig misstänksam.
Men skit samma, vi hängde kvar ett tag efter quizet då, som vi kunde konstatera, stämningen blir lugnare i och med att många drar rätt snabbt när quizet är klart.
Sedan var natten varm och det kändes som om det först nu var sommar på riktigt. Så vi drog oss ut mot Folkets Park-området som fått en renässans nu i och med att Cuba Café som ligger där sedan ett par år fått sällskap av Debaser som håller till i Inkonsts gamla lokaler på kort vingelavstånd därifrån.
Debasers uteservering tycks ha blivit en hit och det var kö utanför, så vi tog oss till Cuba Cafés uteservering i stället. Och där fick vi bord och träffade bekanta och satt och ljög och drack öl och lite whisky till det var dags att cykla hem i Malmönatten.
Då kändes det att det faktiskt är sommar och semester (för mig i alla fall) nu.
Fast det tog på krafterna.
Man är inte 25 längre, utan man får klara sig på vana och erfarenhet.
Jah Hollis
Det kan inte vara speciellt svårt att vara nöjesjournalist på Aftonbladet i dagens läge. På deras hemsida hittade jag följande lilla nyhet om att Amy Winehouse (som tycks vara vad musik- och skvallervärlden bara gått och väntat på) ska in i den exklusiva skara som får bli tecknad gästartist i Simpsons.
Efter de vanliga hänvisningarna till "en källa" och så vidare slutar AB med att räkna upp andra brittiska artister som varit med i Simpsons, "enligt femalefirst.co.uk".
Eftersom jag saknade några som jag sett i programmet gick jag vidare till den brittiska sajten och hittade deras nyhet om Amy Winehouse och Simpsons.
Det visar sig att Aftonbladet i stort sett kopierat allt de skriver från femalefirst.co.uk, inte bara uppräkningen av artister.
Jag trodde det fanns copyrightlagar mot sådant, men Aftonbladet kanske står över sådana trivialiteter.
Är det inte lika bra att ersätta AB:s "nöjesjournalister" med ett bra översättningsprogram?
Jah Hollis
Hade någon frågat mig för bara ett par veckor sedan vem Maja Lundgren är, hade jag inte ens under tortyr kunnat klämma fram det rätta svaret.
Men nu vet jag: hon har skrivit en roman (tror jag den kallas) där ett antal kändisar i Sveriges (Stockholms?) kulturvärld nämns vid sina rätta namn i mindre smickrande sammanhang och ordalag.
Detta har hon fått så mycket uppmärksamhet för att det måste vara ganska svårt, om man något så när hänger med i tidningar och bloggar, att ha missat det.
Inte för att jag är så insatt i hur det går till i den stockholmska kulturankdammen, men Malmösonen Björn Ranelid (som väl bor i Stockholm nu) hade visst blivit trampad på tårna och i vanlig stil svarat med att brassa på med alla kanonerna på en gång.
Kanske borde han i stället vara tacksam för uppmärksamheten han fått i spåren av all den gratisreklam Maja Lundgren fått för sin nya bok. Kanske kan han tack vare den få ytterligare några läsare (själv har jag börjat på en av hans tidiga romaner en gång men slutade av ren leda).
Maja Lundgren kan nog räkna med en försäljningssuccé. Det här med att nämna folk vid namn är ju ett välkänt sätt att väcka intresse.
Jag hade en lärare i gymnasiet som skrev böcker med rätt medioker framgång kommersiellt. Men när han skrev om en konflikt på skolan och maskerade figurerna i boken så lätt, att vem som helst kunde fatta vem det handlade om (en rektor som hette Pihl fick heta Båhge och så vidare) fick han sin största säljare.
Intresset blev knappast mindre av att några som var med i boken hotade att dra honom inför rätta.
Jag har själv boken. Den är inget mästerverk, men man ska inte underskatta igenkännandets lockelse.
Jah Hollis
Det var dags att proviantera lite igen och den här gången var det i ett varuhus med bra volym på musiken i internanläggningen. Och vad bjöds det då på medan man gick där mellan diskarna?
