Twingly statistik

lördag 31 mars 2007

En liten varld vi lever i, sanna mina ord

I gar kvall nar jag gar ner i hotellbaren for att ta en ol med reskamraten far jag annu en gang klart for mig att det ar en liten varld vi lever i. Bredvid reskamraten star en kollega fran jobbet, ja en del av foretaget som haller till i en annan stad, men som jag helt klart har kontakt med ofta och som jag en gang jobbat med och som jag gillar.
Inte nog med det, senare kommer ytterligare en kollega fran samma stalle ner med sin sambo (dom ar nog gifta tror jag) och det blir ett nastan lite komiskt aterseende eftersom vi inte setts pa ganska lange. Och nu mots vi i en hotellbar i London. Mighty strange!
Kul hursom helst, och nasta gang jag skriver, om det nu blir fran detta mini-internetcafe har i London eller hemifran, ska jag skriva lite om turen i
The London Eye.

Jah Hollis

Londons tunnelbana har klarat bomberna

Bomberna i Londons tunnelbana for snart tva ar sedan har inte lyckats knacka folks tillit till detta satt att ta sig fram, aven om det hela naturligtvis var ett forfarligt dad.
Visserligen ar sakerhetpadraget vid alla stationer fortfarande kraftigt, men folk verkar ha vant sig och resandet flyter pa. Och inte bara det, folk aker tunnelbana i London mer an man nagonsin forr gjort.
I Metros Londonedition kunde man har om dagen lasa om att man ar pa vag att satta ett rekord som nastan ar ofattbart. Under det rakenskapsar som snart ar slut kommer med storsta sakerhet over en miljard, smaka pa det - en miljard - resor ha gjorts med Londons tunnelbana.
Jag vet inte hur manga resande man har i exempelvis New York, men visst later det fantastisk med en miljard resande pa ett ar.

Jah Hollis

fredag 30 mars 2007

Werewolves of London Calling

Det fortsatter att regna over London och over oss som ar har och ska njuta av semestern. Men i dag har vi mest hallt oss inomhus eftersom vi efter vimsande i tunnelbanan och lite annat hamnade pa The London Beer and Cider Festival. Hamnade och hamnade, vi skulle dit.
En ganska marklig, men intressant upplevelse. Och berusande.
Markligt var, att trots att festivalen holls centralt, i Camden Center, var det svart att hitta eftersom det knappt fanns en skylt utanfor som visade vagen. Men nar vi val hittat in oppnade sig en udda varld for oss.
Mangder av medelalders man som i en daligt upplyst lokal, pa blanka eftermiddagen drack ol och cider bryggt efter gamla traditioner och upptappat direkt ur fat. Visst, det fanns kvinnor dar ocksa, men det var ganska latt att rita upp en profil av genomsnittsbesokaren.
Nar vi kom ut, efter att att ha tillbringat sista timmen hangande vid ciderbaren regnade det, vi var langt fran hotellet, det borjade bli rusningstid och min resekamrat ville inte aka tunnelbana hem for att fa sin sena eftermiddagslur.
Sa det blev taxi och pa radion eller vad det var spelades Werewolves of London med min gamle favorit Warren Zevon.
Jag tar det som ett gott tecken infor resten av vistelsen har.

Jah Hollis

torsdag 29 mars 2007

London calling, London calling!

Halla gott folk, nu ar vi pa plats i London och jag sitter pa ett mini-internetfik och kan inte hitta nagra svenska bokstaver. Jag tycker dessutom stilen blir fel och lite annat ocksa. Dessutom regnar det nu, klockan elva pa kvallen.
Men har ar harligt anda. Ett helt OK hotell bland tusen andra hotell i Bayswater. Massor av turister, men det spelar ingen roll.
Vi har varit och kakat nagot sa typiskt som Fish & Chips och druckit nagra goda bira.
Mitt sallskap var lite trott efter garkvallens fotbollsmatch och efter resan och sa vidare, sa han ar pa hotellet nu. Men i morgon blir det nya tag. Over and out!

Jah Hollis

Här blir det garanterat ett besök i London

Såg till min glädje att mitt Londonbesök kommer att sammanfalla med The Beer & Cider festival 2007. Det var inte alls planerat utan det tillkommer som en bonus.
Som öldrickare är det ju en tillställning man många gånger funderat på att besöka.
Om några timmar bär det iväg. Först till Kastrup där det väl är hundra säkerhetskontroller i denna tid av terroristhot och annat elände man alltid måste räkna med.
Värsta hotet på Kastrup brukar annars vara risken att någon grupp av personalen helt plötsligt, av någon anledning beslutar sig för att strejka. Och så naturligtvis dom ohemula priserna på den flygplatsen.

Jah Hollis

Pinsamt att se svenska fotbollslandslaget

Här bänkade man sig framför burken för att se det svenska fotbollslandslaget ta tre säkra poäng i EM-kvalmatchen mot Nordirland. Och det började så bra med Elmanders snygga 1-0-mål.
Sedan gick det bara utför och slutade med en katastrof, varken mer eller mindre. Alla visste att Healy är livsfarlig hemma på Windsor Park och ändå fanns det ingen strategi för att sätta p för en medelmåttig Leeds-lirare.
Jag saknar ord. Sällan har man sett så många internationella fotbollsstjärnor uppträda så pinsamt dåligt. Ska man tro kvällstidningarna har vi i teorin världens bästa fotbollslandslag.
Tydligen har dom inte fått träna det som kallas ”samspel”. Den termen kanske inte längre existerar i fotbollens teori och praktik. I alla fall inte i det svenska landslaget.
Förbluffande!

Jah Hollis

onsdag 28 mars 2007

Nu är det snart avspark i Belfast

Om mindre än en halvtimme börjar EM-kvalmatchen mellan Sverige och Nordirland i Belfast. Ett Belfast som nu tydligen på allvar vågar hoppas på fred i Nordirland.
Men någon fred på planen i kväll, det kommer dom inte att få. Låt oss nu hoppas att det lossnar för Sverige efter allt tjafs om alltmöjligt som pågått alldeles för länge.
Låt oss se Zlatan och Ljungberg och jokern Elmander ge allt av sitt kunnande och sin skicklighet. Synd att Allbäck inte får vara med, men vi bör fixa det ändå.
Ska vi säga 3-1, eller kanske 2-0. Jag tror i alla fall på vinst för Sverige.

Jah Hollis

Åh, låt mig vinna några miljoner på Lotto!


Jag var och förnyade mina lottorader i dag, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men nu är det så att jag hållt på så länge att jag vet utantill vilka nummer jag har och om jag slutade skulle det gräma mig oerhört om jag fick se en vinstrad som jag kunde haft.
Ja, ja, jag vet det där med sannolikheten och blixtnedslagen och alltihop.
Men jag har faktiskt fått in några vinster genom åren som gett ett antal tusenlappar tillbaka. Dock väntar jag fortfarande på Den Stora Vinsten.
Många tycker säkert det är fånigt och bortkastade pengar och så vidare. Men man blir knappast miljonär på ett vanligt kneg heller, så varför inte ta chansen om man har råd till det?
Och just nu vet jag vad jag skulle kunna lägga pengarna på.
Jag var för M:s räkning och tittade på ett hus (ja det är faktiskt två små på samma gård) i dag (bilden ovan).
Och jag tänkte spontant: Åh så skönt om man hade haft ett antal miljoner att slänga upp och säga ”Jag tar dom!” Så, snälla Drakula, låt mina nummer komma upp medan jag är i London!

Jah Hollis

PS. Det finns ett antal filmer om Lotto och lottospelare. Klart sevärd är Lottomiljonären. Den danska Lotto har jag inte sett, men en recensent kallade den ”den kanske sämsta danska film jag sett”. Men det är bra skådisar i den. DS.

Det händer en del i London

Jag tänkte att jag skulle förhandsinformera mig lite inför resan till London. Det var några år sedan jag var där senast och det är ju alltid bra att uppdatera sig.
Även om resan blev spontant bestämd känner jag att det är bra att vara lite förberedd när man kommer dit.
Och när jag väl satte mig ner och kollade på nätet slogs jag av samma tanke som jag alltid gör i det läget: det händer ett och annat i London, kan man lugnt säga.
Nu gäller det bara att inte gripas av den där hysterin som kan dyka upp när man ställs inför ett överflöd.
Men musik, mat och lite inhandlande av diverse intressant ska man väl hinna med i lugn och ro. Att gå på fotboll har jag nog lagt ner tanken på, det verkar svårt att hitta biljetter med kort varsel.

Jah Hollis

EM-kvalmatch vs Pickwick Pub Quiz

Varför måste två saker man gärna vill ta del av inträffa exakt samtidigt? I kväll, till exempel, spelar Sverige EM-kval i fotboll mot Nordirland. Helst skulle man ju varit på plats på Windsor Park i Belfast, men vill man se den nu blir det att nöja sig med tv här hemma.
Problemet är då att matchen börjar en halvtimme innan veckans quiz drar i gång och det säger sig självt att det är omöjligt att se både matchen och att vara med på quizet (att spela in matchen är inget alternativ att tänka på).
Men för alla som väljer quizet, blir det nog inte någon jätteträngsel och hård konkurrens i kväll. Jag vet för övrigt att de flesta i mitt lag inte kan komma, eller väljer fotbollen först.
Så det blir nog fotboll för mig med. Men lite synd är det, för jag känner mig faktiskt i quizform.
Sedan är det ju en annan sak: i morgon bär det av till London.
Så det blir väl en lugn kväll i kväll.
Men det säger man ju alltid.

Jah Hollis



tisdag 27 mars 2007

Gammal skåpmat om Beatles och Dylan

I dagens Kvällsposten (troligen i Expressen också då) kan man på nöjessidorna läsa följande rubrik: ”Dylan trodde Beatles sjöng om knark”.
Det handlar om att en ung Bob Dylan tyckte Beatles sjöng ”I get high, I get high” i låten ”I wanna hold your hand”. I själva verket sjöng de ”I can’t hide, I can’t hide”.
Detta serverar Kvällsposten som en nyhet från en kommande bok om The Beatles.
Tja, den som läst någon av de 30 miljoner böcker som kommit om Bob Dylan de senaste 20 åren och där hans första möte med Beatles i New York 1964 omnämns kan historien.
En som berättar detta ingående är Al Aronowitz, som var den som förde Beatles och Dylan samman på ett hotell i New York.
Där fick Dylan veta sanningen om texten och så lärde han Beatles att röka gräs. Fast Al Aronowitz berättar sin egen version av hur det hände här. En journalist som faktiskt skrev rockhistoria, bokstavligt talat.

Jah Hollis

Vore jag ledig så gick jag väl ut...

Rubriken är en rad från en sång, En annorlunda sommarvisa, med ett band som hette Avgrunden. I alla fall som jag minns den, jag kunde till och med spela den en gång i tiden.
Jag vet inte om Avgrunden finns omnämnda i den nyutkomna boken om svensk progg, men det borde dom göra. Det är ett sådant band man saknar lite i dag, sådana som skulle kunna reta gallfeber på ungmoderater och andra köksbordsfilosofer på högerkanten.
Fast i den här boken är Avgrunden och deras platta Nu närmar vi oss… med, det vet jag.
Nåja, nu är det inte sommar än, men det är väldigt fint vårväder ute, i alla fall här i södra delen av vårt land. Då uppstår den där längtan efter att kunna skippa jobbet och bara ge sig ut, fri som fågeln.
Är det så konstigt egentligen. Vem tillbringar hellre en sådan här dag inomhus framför en dator?
Nu ska jag i alla fall ut och inhandla mitt dagliga bröd, så att jag kan avnjuta en frukost innan det är dags att dra till kneget.

Jah Hollis

Stig in i Steely Dans värld - nu!

Second life! Bah! Mina absoluta musikfavoriter, Steely Dan, skapade en andra värld för länge sedan. Det är dags för alla er som aldrig varit där att titta in nu.
Sedan ska ni ta chansen att se och höra dem i ert första, och (jag hör några sucka nu) enda, liv. De kommer och spelar i Europa i sommar, som jag redan sagt ett par gånger.
Börja med att lära känna Doctor Wu, Charlie Freak, Razor Boy med flera, med flera.
Ta en tur till Barrytown, testa ett par Bad Sneakers och flyt iväg till The Boston Rag. Ja, nu får ni leta er fram själva.
Det finns en hel värld där och den bara väntar på att ni ska stiga in i den. Jag är redan där. See ya!

Jah Hollis

Steely Dan verkar landa i Stockholm också

Som jag skrev för några dagar sedan: Steely Dan, eleganternas eleganter, är på väg till Europa i sommar. Jag spekulerade väl då också i att de skulle kunna komma att spela i Sverige fast någon svensk spelning ännu inte finns med på turnéplanen.
Efter att jag skrivit mitt inlägg har det kommit obekräftade uppgifter om att Steely Dan ska spela på Stockholms jazzfestival i juli.
Vare sig arrangörerna i Stockholm eller Steely Dan själva har ännu bekräftat ryktena. Men jag känner på mig att det skulle kunna gå vägen.
Då får man väl göra en ”dubbel” igen. Senast The Dan var i våra trakter såg jag dem både i Köpenhamn och i Stockholm. Två konserter som båda ligger högt uppe på min alla tiders-topplista för live-upplevelser alla kategorier.

Jah Hollis

Skåningar vs Stockholmare

Oj, oj oj, nu har det tagit hus i helvete sedan en arbetsgivare i Lund vägrat anställa en kille han tyckte var för stockholmsk. Snabbt hakade folk på denna nyhet att, en säger en enda (uppenbarligen fördomsfull) skåning, betett sig på detta idiotiska vis.
Så åkte proppen ur och i bloggvärlden vällde fördomarna fram. Alla söder om linjen Blekinge–Småland–Halland blev Slemma skåningar, Snapphanepack och Lantisar i största allmänhet.
Skärpning, för tusan! Jag hoppas verkligen inte det ska behöva bli långvargit detta. Enklast är väl att skicka ett mejl till killen som startade det hela (
Linus Magnusson på Semcon i Lund) och sen gå vidare som förr.
En bra sak måste väl i alla fall vara DO:s uttalande i ärendet: Stockholmare är ingen etnisk minoritet.

Jah Hollis

söndag 25 mars 2007

Vem vill bli A Sex Crazed Zombie?

Reefer Madness måste vara en all time high (oavsiktlig ordvits där!) i propagandafilmernas historia. Typiskt på något viss också att man kopplar ihop den onda, hotfulla marijuanan med musik (populärmusik) och lösaktigt leverne (det var en kyrklig grupp som finansierade filmen).
Musiken förför, och redan efter ett par bloss på en reefer är det kört: man förvandlas till ”A Sex Crazed Zombie”.
Detta måste på något vis ha varit 1930-talets G - som i gemenskap. Där var det också dekadent musik, sex av ”onormal” typ och – naturligtvis – knark som hotade de unga och lockade dem från den rätta stigen.
Även G blev, precis som Reefer Madness, en kultfilm, men kanske inte av de anledningar som regissörerna och producenterna tänkt sig.

Jah Hollis

Drogromantiker vs Alkoholromantiker

Det verkar ha blossat (ingen ordvits!) upp en liten drogdebatt efter att den gamla nyheten att Mona Sahlin en gång rökt hasch bubblat upp igen. Utan att ta ställning för eller emot något kan jag inte låta bli att fundera över språkbruket (hupp, ingen vits där heller, jag lovar) i debatten.
Talas det om hasch, som ju är olagligt, kallas den som skulle våga sig att säga något positivt om denna drog för drogromantiker.
Den som pratar varmt för till exempel vin, som ju är lagligt om man har åldern inne (och inte är tvärpackad när man handlar det i Sverige) blir man väl aldrig kallad alkoholromantiker, eller?
Och så fort någon drar ett bloss hasch är det missbruk. Ska man klassa intag av alkoholhaltiga drycker som missbruk måste någon supa ner sig och riskera att förlora jobbet eller vara nära att dö.
Den som har något positivt att säga om cannabis är, så att säga, dömd på förhand verkar det som.

Jah Hollis

Skönt att bara umgås med goda vänner

I eftermiddags trodde jag den här dagen var körd eftersom jag kände mig slut efter veckans jobb, och med tanke på att jag ska jobba även söndag (med en timme mindre att hämta mig på för sommartidens skull).
Då ringer M och vill dra mig med ut på restaurang för att äta och prata och umgås. Jag låter mig övertalas och senare vill även BT haka på.
När jag kommer till det förhandsbokade bordet sitter redan M och BT där med var sin aperitif och jag har andan i halsen efter att ha cyklat i motvind. Men jag faller snart in i den avslappnade stämning som råder.
Och allt blir bra: maten är väldigt god och mättar utan att kosta skjortan. Vinet passar perfekt till det vi får på tallrikarna och personalen är vänlig och hjälpsam och småkonverserande utan att vara påtränganade.
Det visar sig att det blir fullt i restaurangen och då och då måste man slita sig från vår egna, mycket lättflytande och behagliga, konversation och smyglyssna och smygtitta lite på omgivningen.
Det hör på något vis till på krogen, tycker jag.
M och BT avslutar till och med kvällen med var sin piña colada medan jag håller mig till favoriten (som många verkar ogilla starkt) bourbon och cola.
Sedan gick vi var och en hem till sig.
Och vad var det då för en prima Malmörestaurang vi tillbringade kvällen på: jo, Paddy’s som började som irländsk pub på 90-talet men som nu utvecklats till en institution (i ordets goda bemärkelse) som alltid är värd ett besök (och sommartid har en väldigt fin uteservering).

Jah Hollis

lördag 24 mars 2007

Limbo blev inte gammalt

Svenska spels senaste storlanserade spel, Limbo, blev inte speciellt gammalt. Snabbt upptäckte folk (spelpirater, vad det nu är) hur man kunde fuska och nu läggs hela härligheten ner efter att ha existerat en kort tid.
Man undrar ju för övrigt om inte marknaden för spel borde vara mättad någon gång.
Dessutom, saknar ni nu spelet Limbo, så ta och kolla in detta.
Det är vad jag kallar limbo!

Jah Hollis

Kazakstan spöade serberna i EM-kvalet

Jak sie masz! Nu har vår vän Borat verkligen anledning att glädja sig över det stolta Kazakstan. I lördagens match i EM-kvalet i fotboll spöade man på hemmaplan Serbien, kazakernas första seger i gruppen.
Lite speciellt är det också eftersom Serbien (nu utan Montenegro) nog får räknas som tillhörande favoriterna i gruppen medan Kazakstan spelar EM-kval för första gången. De var tidigare med i det asiatiska fotbollsförbundet.

Jah Hollis

Och i Tyskland finns inga nazister...

I vilken värld lever egentligen Kvällspostens/Expressens krönikör (och sportchef på KvP) Kent Hansson? Det får man ofta anledning att fråga sig om man gör sig besväret att läsa hans krönikor i nämnda kvällsblaskor.
De är egentligen inte så mycket att orda om, de går i samma populistiskt enkelspåriga enkla-lösningar-stil som många andra krönikor i tidningarna i fråga.
Senast jag läste Kent Hansson hade han sett ett tv-program som heter Situation Magnusson (jag har själv, vad jag vet, aldrig sett det, och det går för övrigt på TV4 inte SVT som Kent H fått för sig) där Magnusson i fråga varit i Tyskland och låtsats att han var SS-officer.
Inte för att det låter speciellt kul, men gillar man det inte är det väl bara att titta på något annat.
Grejen var i alla fall att Kent Hansson menade att tyskarna är trötta på krig och nazister och han tyckte Peter Magnusson förtjänade ”ett rejält kok stryk”.
Dessutom hade minsann Kent H själv en gång på 80-talet sett hur en utländsk gäst på en krog, under jubel blivit utslängd sedan han heilat helt öppet.
Kanske hade han bara gått in på fel krog, Kent.
För tror man att alla i Tyskland ogillar nazister är man ute på tunn is.
Lyssna bara på den här radiodokumentären.
Det beror som sagt helt på vem man söker upp och vart man beger sig i Tyskland.
Det går att hitta många som gillar SS-uniformer och SS-officerare och som nog heilar lite både till mans och kvinns.
Tyvärr.

Jah Hollis

PS. Vad är ”ett rejält kok stryk”? En bruten arm, några revben, några utslagna tänder? DS.

Har rättstavning blivit omodernt?

En gång i tiden stod rättstavning på schemat i skolorna. Jag antar att det var för att man på något vis skulle försöka lära ut vissa regler för att underlätta kommunikation mellan människor.
Sedan finns det naturligtvis människor som inte tycker det är så noga att man stavar rätt när man skriver något; att huvudsaken är att budskapet går fram. Men det håller inte riktigt.
Visst man kan schlinta på tangenterna, och man har all rätt att skriva vad man vill även om man inte kan stava riktigt.
Dock tycker jag det är lite underligt att man kan sitta och sno ihop rätt pompösa, pseudoanalyserande, blogginlägg om politik och liknande och sätta som rubrik att ”Persson desikerar sina medarbetare”.
Visst hade det varit lätt att kolla att det heter ”dissekerar”. Lika lätt hade det varit att kolla att Ozzy Osbourne stavar sitt namn just så.

Jah Hollis

Steely Dan turnerar i Europa i sommar!

Goda nyheter!
Allas våra slick-funk-rock-jazz-favoriter, Steely Dan, låter meddela att deras USA-turné som drar igång i maj kommer att fortsätta till Europa (och Japan).
Dock finns ännu inga konserter i Sverige inplanerade. Fast det ser ju ut att finnas lite tid mellan Molde jazzfestival i Norge den 19 juli och (mitt förstaval) Falkonerteatern i Köpenhamn den 23 juli.
Det blir förstås fler spelningar i Europa och efterhand lär ännu fler datum läggas till. Så håll ögon och öron öppna. Missa inte tillfället när The Heavy Rollers kommer till stan!

Jah Hollis

Bonusarna fortsätter att rasa in

Tiden går men bonusarna består, det verkar lika säkert som amen i kyrkan. Höga chefer och styrelseproffs verkar kunna dra in hur mycket stålar som helst och hala som ålar glider de undan varje ifrågasättande av detta system.
Nu är det dags igen. Sedan de arbetande människorna som drar ihop pengarna till företagen fått sitt, småsmulor som vanligt, plockar deras högsta chefer ut fantasibelopp i form av löner och bonusar ovanpå det.
Visst, alla vill vi väl ha pengar så att vi kan vara ekonomiskt oberoende, men vad gör man av sina pengar när man tjänar 36 miljoner på ett år? Det är ju helt enkelt en djävla orättvisa som är inbyggd i ett system vi nu verkar ta för givet.
Nej, nu är det väl äntligen dags för revolution?!

Jah Hollis

Mona Sahlin har rökt hasch - gäsp!

Jag vet inte om folk är dåligt pålästa eller hur kan man kalla det en nyhet att Mona Sahlin har rökt hasch. Mauro Scocco får intervjua Mona åt Svenska Dagbladet och som svar på någon fråga svarar hon att hon rökt hasch.
Men det är väl ingen nyhet att Sahlin och Bodström och vår nye hjälte, Anders Borg, har pustat i sig lite cannabis en gång i tiden.
Borg ser ut som om han skulle kunna göra det än i dag, men jag tvivlar på det.
Dock lär det finnas fler i beslutsfattande och opinionsbildande kretsar som kanske både en och två gånger testat detta berusningsmedel. Jag skulle tro, att om man gjorde en opinionsundersökning inom media-, politik- och ekonomisfären (och folk svarade ärligt) skulle vi få siffror som nog förvånar en del.
Dock tror jag att vi i detta fall kan avföra Calle från alla misstankar, eller?

Jah Hollis

fredag 23 mars 2007

Ett försäljningstrix, Jonas Karlsson?

Korrläsning brukar vara A och O när man publicerar något, i alla fall om man vill bli tagen på allvar. Det finns undersökningar som visar att slarvigt skrivna och dåligt faktakollade texter inte får samma respekt av läsaren som rätta och riktiga texter.
Här finns det förvisso olika filosofier, till exempel om budskapet är viktigare än formen och så vidare.
Men när det gäller en kändis som skådespelaren Jonas Karlsson, som just debuterat som författare, har det där med korrläsandet fått en lite lustig effekt.
Det är nästan så man anar ett raffinerat försäljningstrix här.
För inte så länge sedan fick han läsa upp en av sina noveller i radion. En lott med nummer 69 spelade en viktig roll i novellen. Och ännu viktigare var att om man vände upp och ner på den fick man lottnumret 96.
Denna berättelse har tydligen gått genom hela korrläsningen och kommit ut i tryck utan att detta tankefel av Jonas Karlsson uppmärksammats. Först när novellen lästes upp i radio var det folk, lyssnare, som reagerade.
Ja, 69 upp och ner blir förstås 69 det också. Men så lätt kan man missa ett fel och låta sig luras.
Jonas Karlsson skojade förstås till det och menade att förstaupplagan (man har rättat det, bytt 69 mot 66, till en andraupplaga) kommer att få samlarvärde.
Fan tro’t! Det finns många sätt att sälja böcker.

Jah Hollis

torsdag 22 mars 2007

I wish I’d been a Girlie...

Ett litet utdrag från katalogen av händelser som utspelar sig i konungariket Sverige just nu:
Ja, den här
glassdiskussionen får mig bara att tänka på Monty Python. The Lumberjack song: I wish I’d been a Girlie, just like my dear papa. Jag vet inte om jag tycker diskussionen bli mer upphetsande än så.
Den sketchen och den texten dödar det mesta på något vis.
Roligare då att höra Carl Bildt försöka åstadkomma någon slags pondus när han nu fått igång ett privat krig med Kuba. Hans skorrande överklass-r (vad heter det i pluralis?) tar definitivt udden av allt han har att säga.
Det är svårt att ta en man som blivit en parodi på sig själv på allvar.
Men nu har han väl hittat något som kanske kan ta bort fokus från Persson ett tag. Bildts alla egna affärer tycks vara glömda för tillfället.
Nu är det Persson för hela slanten, Mona har vi redan glömt.
Till och med Pagrotsky är ute och försvarar sig lite för säkerhets skull innan han dykt upp i Persson-intervjuerna.
Jag önskar jag hade haft något mer seriöst ämne att ta mig an i natt, men med tanke på omständigheterna hittar jag inte något. Jag drar hem till övernattningshålan och hämtar kraft.

Jah Hollis

onsdag 21 mars 2007

Hoppfullt med alla gravida tjejer

Jag har inte järnkoll på statistiken, men det verkar som det är många som vill sätta barn till världen nu. Och det verkar ju hoppfullt, eftersom jag tolkar det som om man har framtidstro.
Bara här på mitt jobb är det tre unga tjejer som inom en inte så avlägsen framtid väntar barn. Ytterligare en har precis tagit ledigt för att få sitt första och en har kommit tillbaka efter sin andra barnledighet.
Vad är det, om inte tro på framtiden?
Och det är rätt tufft att vara hoppfull om framtiden med tanke på alla domedagsprofetior vi konfronteras med dagligen.
Och allt krig och annat elände som vi ständigt hör och läser rapporter om.
Men jag kan inte annat än bli glad när jag hör att de nya barnen är på gång. Jag kan bara önska att deras föräldrar ska ha fog för sin hoppfullhet.

Jah Hollis

tisdag 20 mars 2007

Ganska ointressant på intressant.se

Efter en dags jobb tänkte jag söka lite inspiration för att skriva något på bloggen innan jag stänger butiken (bildligt talat alltså). Så jag kollar intressant.se för att se vad folk skriver om i kväll.
Inte helt oväntat är det många som skriver om första avsnittet av Persson-dokumentären, om tv-debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Och så diverse inlägg, som av rubrikerna och de få rader man får som smakprov att döma, inte kan väcka mitt intresse nu.
När det gäller de två förstnämnda ämnena verkar det bara som om många måste skriva något. Kanske för att de vill framstå som briljanta analytiker och politiskt bevandrade..
Jag börja faktiskt fundera på om det ändå inte kan stämma att väldigt många bloggare är köpta på ett eller annat vis. Man skriver om saker man tror ska bli lästa bara för att man på något vis ska vinna på det.
Mer än till detta fick jag dessvärre inte inspiration. Och jag kan medge att det inte blev något höjdarinlägg.
Lika bra att vandra hem till övernattningskvarten och läsa en god bok i stället.
Men vi tar nya tag i morgon igen.

Jah Hollis

måndag 19 mars 2007

Blir Thåström, 50 år, en ny Johnny Cash?

Grattis Joakim Thåström på 50-årsdagen den 20 mars, får man väl säga. En av punkens frontfigurer har nu uppnått denna mytomspunna ålder, och han är inte den ende.Roligt är att läsa hur en av hans tidiga fans, numera etablerade kultur- och nöjesskribenten Jan Gradvall, funderar över hur Thåström nu kanske kan bli en svensk Johnny Cash på samma vis som denne blomstrade i senare delen av sin karriär.
Men Thåström är inte den ende som blir 50 i år.
Mona Sahlin, till exempel, har redan blivit det och Siouxie Sioux blir det i maj.
Kulturjournalisten Ulrika Knutson, som är en av -57:orna, gjorde en rolig krönika om det i Godmorgon, världen!
Bland dom som skulle blivit det finns Anna Lindh och Sid Vicious.
Bland dom som trots allt, troligen, hinner bli det hittar vi Usama bin Laden och överlevaren Shane MacGowan.
Grattis! Happy birthday! ¡Feliz cumpleaños! och allt vad det nu heter!

Jah Hollis

Vad hjälper det den som attackeras av hund?

Det är aldrig hundens fel att någon blir attackerad av den.
Hur många gånger har man inte hört den klyschan?
Jo man får den serverad minst varje gång som någon, människa eller djur, blivit attackerad av en hund, och några gånger därtill däremellan.
Jag menar vad hjälper det den som blir överfallen och kanske svårt biten (ja till och med dör av skadorna) att veta vems felet är eller inte är?
Det är väl inte till mycket glädje att dra fram en sådan kunskap i det läget?
Eller finns det någon som kan påstå något annat?

Jah Hollis

Paul McCartney: en utblottad uteliggare

Forne Beatles-medlemmen Paul McCartney ser ut att ha blivit en utfattig uteliggare efter skilsmässan från senaste frun Heather Mills.
Alltid lika pålitliga tidningen News of the World har bilderna…

Nja, riktigt så illa har det inte gått. Men miljardären McCartney verkar tro att det är vad ex-frun vill få det till i de nu pågående skilsmässoförhandlingarna i rätten.
Enligt tidningen togs bilden under en paus i förhandlingarna då Pålle tog en promenad med några vänner i Liverpool. Det skulle vara hans sätt att inför vännerna skoja om Heather Mills krav på honom.
Macca lär vara god för i runda slängar tio miljarder(!) kronor, så det ska väl mycket till för att det ska sluta så illa.
Men kom inte och säg att pop inte lönar sig!

Jah Hollis

PS. Som jämförelse kostade det 14 miljarder kronor att driva Malmö stad, samtliga kommunala verksamheter, 2006. DS.

Dekadensen höll högre klass förr

Vilka är rockvärldens mesta skandalomsusade och dekadenta par just nu? Jag skulle kunna sätta en slant på att väldigt många skulle svara Pete Doherty och Kate Moss på den frågan.
Visst, de hittar på tillräckligt mycket bus och pysslar tillräckligt mycket med illegala substanser för att vara skandalpressens (mest den brittiska förstås) favoriter i alla fall.
Men dessa två ungdomar ter sig nästan lite äppelkäcka jämfört med Rickie Lee Jones och Tom Waits när de var ett par på 1970-talet. Där kan man snacka om dekadens.
I senaste numret av Uncut finns en artikel om Rickie Lee Jones och där finns en bild på henne och Tom Waits som får bilderna på Pete och Kate att se ut som konfirmationsbilder.
Och på tal om bilder: i senaste numret av Mojo (161) finns (sidan 40) en obetalbar bild på en annan gammal rockare: Ron Wood. Den (det är inte den som är länkad här innan) skulle man nog kunna skrämma till och med Pete Doherty med.

Jah Hollis

PS. Rickie Lee Jones spelar på KB i Malmö den 26 april. DS.

söndag 18 mars 2007

Ett jobb som aldrig blir färdigt

Det är söndag kväll och här i Skåne verkar alla huka inomhus i väntan på att stormen ska gå loss på riktigt. Faktiskt verkar det ännu så länge rätt lugnt ute och jag funderar på om man ska kunna våga sig ut och handla något ätbart utan att riskera att få en trädgren eller en takpanna i planeten.
Så skulle jag försöka hitta en bild från för länge sedan, när en storm faktiskt knäckte rätt stadiga träd här ute på gården (för att då illustrera detta).
Men i stället fastnade jag i en massa andra bilder jag hittade. Hundratals jag inte sett på länge (papperskopior från tiden före den digitala kameran).
Dock inte just stormbilderna.
Det visar bara, än en gång, att det här rensandet och sorterandet av alla prylar man har samlat på sig aldrig kommer att bli färdigt, och jag har väl i viss mån accepterat detta. Annars får jag avsätta tid från semestern eller ta tjänstledigt, den saken är klar.
En god vän, en gång i tiden arbetskamrat, berättade att hon faktiskt lyckats med det där: att få total ordning på allt hemma. Hon hade sorterat och städat undan koncentrerat under en tid och nått det där man tror är ouppnåeligt.
Städandets och ordninghållandets nirvana.
Och hon sade att det kändes inte bra alls. Upplevelsen var en stor besvikelse.
Jag får trösta mig med det när jag nu dammsugit halva lägenheten och plockat undan i alla fall det värsta.
Och nu blåser det så förbannat ute, att jag nog får komponera något ny rätt av det jag har tillhands hemma. Kan bli spännande.

Jah Hollis

När blev Status Quo hårdrock?

Läste att Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin med flera festat på Münchenbryggeriet vid sossarnas kongress. Enligt Aftonbladet dansade de till ”hårdrockare” som Alice Cooper, Kiss och Status Quo.
Status Quo? När blev de hårdrock?
I deras första, psykedeliska, popfas gjorde de klassikern Pictures of Matchstick Men. När de sedan började spela boogie gjorde de musik som faktiskt också var lyssningsbar i mindre doser.
När de sedan dök upp höga som hus på kokain för att vara med vid Band Aid/Live Aid, var det redan kört. Och musikaliskt har nerförsbacken bara blivit brantare.
Sammanfattning: Status Quo har a-l-d-r-i-g spelat hårdrock eller varit ”hårdrockare”.
Hör ni det Aftonbladet!?

Jah Hollis

Måste man ha en åsikt om Mona Sahlin?

Sossarna har valt en ny ordförande efter Goran ”Den levande kanonkulan” Persson. Efter mycket om och men blev det Mona Sahlin, som nog inte kan undvika att se detta som en högst personlig revansch.
Nu bloggas det och nyhetsrapporteras vilt om Mona Sahlin och sossarnas kongress. Och visst, det är en viktig politisk händelse i Sverige. Nu vet regeringspartierna vad de har att fajtas mot fram till nästa val.
Själv har jag svårt att uppbåda några djupare tankar kring Mona Sahlin (framförallt en söndag när jag ganska nyligen vaknat), det är det ju så många som gjort redan. Två saker i alla fall:
1. Känns det inte lite som om man inte fått tag i den bästa, utan att man fick ta någon längre ner på listan?
2. Är det inte underligt att det, i Sverige 2007, ska ses som nästan en revolution att välja en kvinnlig partiledare?
Sedan hörde jag, av två mig närstående personer (av olika kön och mycket olika ålder), långt innan Mona Sahlin överhuvud taget föreslogs som ny s-ledare samstämmigt säga: ”Vem som helst men inte hon!”
Kan det vara så enkelt att det är hennes framtoning som ”Stockholmsböna” som får folk att tänka så? Det är ju i så fall trist, men så fungerar vi nog i många lägen.
Men tänk då på att Mona Sahlin faktiskt är född i Sollefteå!

Jah Hollis

Rädda de hotade sälarna i Etiopien!


Jag får väl börja med att direkt säga att jag säkert bryter mot någon upphovsrättsregel när jag tar med den här bilden på min blogg. Jag hittade den i Sydsvenskan häromdagen och enda sättet att kunna visa den är ju att fota av den och lägga in den här.
Sydsvenskan, eller fotografen eller vem som vill, får väl stämma mig, men det kan det kanske vara värt.
Här har det gått undan.
Ska man tro texten till bilden, tagen i Calgary, handlar det om att rädda sälarna i Etiopien (som ju inte har någon kust) från den stundande jakten.
Kvinnan som syns lite suddigt på bilden sägs också komma från en ”djurorganisation”.
Fast jag tycker hon ser i högsta grad mänsklig ut.
Men visst, det är också mänskligt att göra fel ibland när man gör en tidning.
Här har ni för övrigt en variant av bilden i original.

Jah Hollis

...och på tal om Johnny Cash, ja...

Mannen i svart hade verkligen en svajig karriär som artist, men han fick ju sluta sin musiker- och livsgärning på en höjdpunkt. Nu anses även hans mycket tidigare utgivna liveplatta från San Quentin-fängelset vara en klassiker och återutgivningen, med massor av tidigare outgivet material, får full pott i rockmagasinens recensioner.
Johnny Cash gjorde ju flera skivor inspelade på fängelser. Och vad kanske inte så många känner till är, att han spelade in en liveplattaÖsteråkeranstalten här i Svedala.
Men detta var i början av 1970-talet och då var inte Johnny Cash så gångbar i de hippare musikkretsarna i Sverige.
Så man undrar ju lite hur många som köpte den där Johnny Cash-plattan från Österåker. Den kan ju ha ett visst samlarvärde nu.
Och jag skulle inte ha något emot att lyssna på den.
Johnny Cash lär säga något på svenska till sin fängslade publik.
Bara det!

Jah Hollis

lördag 17 mars 2007

Plötsligt älskade a-l-l-a Dolly Parton

Dolly Parton har varit i Sverige och spelat och sjungit som en del i en Europaturné där de flesta konserterna varit utsålda länge. Så var det också i Globen där folk som helt plötsligt bara älskar Dolly Parton samlades.
Jag kan inte låta bli att tycka det är lite märkligt att a-l-l-a helt plötsligt blivit så förtjusta i Dolly Parton.
Man behöver väl inte gå speciellt många år tillbaka för att folk tyckte att hon var töntig, en symbol för det man då tyckte var den töntigaste musiken i USA.
Så lite grann undrar jag hur många det var av dom som var i Globen som på förhand kunde räkna upp tio av dom 3 000 låtar som Dolly Parton lär ha skrivit. Missförstå mig inte, det är fullt tillåtet att hoppa på Dolly-tåget, precis som många började älska Johnny Cash när han fick en revival på ålderns höst.
Men jag verkar inte vara ensam om att lite misstänka att det handlar till en del om musikaliskt kappvänderi här.
Jag menar, det är ju faktiskt så att bland många fina låter Dolly Parton åstadkommit finns det en hel del som faktiskt är töntigt, supersentimentalt och med läskiga religiösa undertoner.
Något av det värsta hon gjort måste väl ändå vara detta. Det är riktigt vidrig amerikansk patriotism. Och det är bara drygt tre år sedan den kom ut. Cirka ett halvår efter invasionen av Irak.

Jah Hollis

Fem låtar som gjorda för S:t Patrick’s Day

I dag, lördag den 17 mars, är det (som jag berättat tidigare) S:t Patrick’s Day, alltså en dag tillägnad det irländska skyddshelgonet S:t Patrick. Den är även Irlands nationaldag.
Det är en dag då man festar, har parader och dricker (det sistnämnda gör man för övrigt alla dagar på Irland).
Värst firar man givetvis i USA där det finns gott om invandrade irländare och deras ättlingar, åtskilliga fler än det finns irländare i Irland. Dagen firas numera, sedan fenomenet irländska/brittiska pubar började sprida sig på allvar, i stort sett över hela (väst)världen med konstiga påhitt som grön Guinness med mera.
Här har ni i allafall fem låtar som är som gjorda för S:t Patrick’s Day:
1. Thin Lizzy – Whiskey in the Jar
2. The Pogues – Streams of Whiskey
3. The Waterboys – Fisherman’s Blues
4. Altan – John Doherty’s Reels
5. The Pogues & The Dubliners – The Irish Rover

Äh, vi kan väl inte sluta redan. Två bonuslåtar:
6. Van Morrison & The Chieftains – Raglan Road
7. U2 – Sunday Bloody Sunday

Åh, gosh, vad jag önskar jag vore i Dublin i kväll.

Jah Hollis

Bakfylla, halsont, S:t Patricks och storm

Usch, så svartsynt jag verkade vara i natt. Men det känns hoppfullt att jag överhuvud taget kunde skriva och stava efter att vi så grundligt firat BT:s födelsedag.
Nu får jag betala för det roliga, och som lök på laxen har jag fått ont i halsen. Den där varianten när det gör ont att svälja och som jag faktiskt inte känt av på åratal.
Huvudvärken får jag väl sätta upp på mitt eget konto.
Lite turligt hade jag en ask halsontstabletter i badrumsskåpet, en som faktiskt inte var utgången ännu. Och huvudvärkspiller finns det där alltid.
Nu tycks dessutom stormen som man förvarnat om ha nått oss. Det verkar blåsa huggormar ute trots att himlen år blå och solen lyser.
Allt detta sammantaget är inte så bra, eftersom jag måste ge mig ut på stan och leta i affärer efter en sak jag heligt lovat att köpa åt en person. Och där finns det inte något sätt att komma undan det.
Och så är det S:t Patrick’s Day i dag. På Irland har man redan varit igång och festat ett par dagar. Jag misstänker att det kommer att svingas en och annan bägare här också.
Ja, det är bara att ta tjuren vid hornen.

Jah Hollis

Hela skiten är utan mening

Jag vet inte om det är tillfälligt eller om det är verkligheten. Förmodligen är jag bara skitfull efter att ha umgåtts med mina vänner.
Det känns som om jag skulle kunna gå och lägga mig direkt, utan att något av värde skulle gå mig förbi. Så illa är det.
Man borde ha andra droger än alkohol till hands
Bara ifall.

Jah Hollis

fredag 16 mars 2007

Slut på det roliga - storm på G igen

Tydligen har vi fått vår dos av vår för den här gången. Nu varnas det för storm över Sydsverige de kommande dagarna. Igen!
Man får väl ta skydd inomhus och låta det dra förbi. Redan nästa vecka är det vårdagjämning.
Här är fem bra låtar om storm att lyssna på medan ovädret härjar där ute.
1. Bob Dylan – Shelter from the Storm
2. The Doors – Riders on the Storm
3. T-Bone Walker – Stormy Monday
4. Billie Holiday – Stormy Weather
5. Neil Young – Like a Hurricane

OK en storm är en storm och en orkan en orkan.
Men Neil har gjort den definitiva blåstlåten.
En bubblare: Van Morrison – Full Force Gale.

Jah Hollis

Hård marknad för flöjtspelande indianer

Jag tog en tur till den lokala Konsumbutiken för att inhandla mitt dagliga bröd (för pengar förtjänade i mitt anletes svett). Dagen var, och är fortfarande, solig och fin.
Men i skuggan var det fortfarande rätt småkallt, och där i skuggan utanför Konsumbutiken stod han: en panflöjtsspelande indian.
I alla fall tror jag han var latinamerikansk indian, utseende och klädsel tydde på det.
Nåväl, där stod han och spelade lite håglöst i vårblåsten, i och för sig lät det som han kunde konsten, men musiken fångade inte mig. Jag hastade in i affären precis som alla andra verkade göra.
Men det slog mig att konkurrensen måste vara tuff för dessa panflöjtsspelade indianer man kan se lite här och var. Ofta spelar de ju i grupp, men denne man kanske var någon utbrytare av något slag. En ensamvarg i panflöjtsvärlden.
Men varför ställer han sig utanför en halvstor Konsumbutik på ett torg som i stort bara är stenöken och parkeringsplatser? Varför inte söka sig till centrum, där det rör sig massor av folk?
Det är en fråga kanske bara han själv kan svara på.

Jah Hollis

Är du slut nu, Darin?

Jag såg att arrangörerna av Darins konsert på Olympen i Lund valt att flytta den från stora idrottshallen Olympen till betydligt mindre (fast trevligare) konsertlokalen Mejeriet.
Det tyder ju på, konserten är den 24 mars, att intresset har svalnat betydligt och att biljettförsäljningen kanske inte är så strålande.
Jag är ju inte den som vill vara skadeglad ;-D, men det känns som om detta är ett tecken på hur det är i den här Idol-branschen.
Som Idol-vinnare tycks man få, som New York Dolls uttryckte det: Too much, too soon.
När sedan ett par år gått, och det fyllts på med nya Idol-vinnare, ja då kanske det blir svårare att hänga med i konkurrensen. Det känns som om inget kommer att åldras så snabbt i nöjesvärden som de som kommer fram med hjälp av Idol.
Ena veckan hyllas man som världens åttonde underverk. Nästa har publiken, alla småflickorna, tröttnat och hittat något nytt.
Det är då det visar sig om man verkligen har några kvaliteter som ”artist” (ja, jag vägrar nästan att använda det ordet i samband med Idol), eller om man kan gå tillbaka till sitt gamla jobb och försöka minnas sina 15 minuter i rampljuset utan att bli bitter.

Jah Hollis

Ännu en mycket speciell filmupplevelse

Vi tog oss till bion i kväll och såg Guillermo del Toros märkliga, Oscarsbelönade, blandning av krigsdrama och fantasy, Pans Labyrint. Det var faktiskt en av de märkligaste och mest gripande filmer jag sett på mycket, mycket länge.
Historien, som väl egentligen är två stycken i en, är egentligen för bra för att kunna återberättas. I det här fallet är utttrycket ”det måste ses för att man ska förstå det” helt på sin plats.
Eller förstå och förstå: här lämnas det plats för en mängd tolkningar, men man får med sig många starka intryck på vägen. Grymheten är oerhört grym: man förstår varför man aldrig kan tillåta att man bygger en värld där fascister får regera (tidsmässigt utspelar sig filmen 1944 i Spanien där Francos militärer rensar ut de sista resterna av motståndsrörelsen).
Samtidigt finns det hopp och glädje mitt i eländet och en flödande fantasi.
Lilla Ivana Baquero spelar den 11-åriga Ofelia som står i centrum för händelserna i filmen och som får uppleva en värld som ingen annan tycks veta existerar. Och hon gör det på ett fullständigt lysande och övertygande sätt.
Ett tips: ta med ett paket pappersnäsdukar. Det finns en stor chans att de kommer till användning.

Jah Hollis

torsdag 15 mars 2007

Det är dags för en Bernt Staf-revival i år

Jag har skrivit en bokrecension åt en tidning, men jag ska inte föregå händelserna i den mer än att Bernt Staf, den svenske musikern och låtskrivaren (en singer-songwriter heter det väl i dag) nämns i boken.
Hans namn var som en uppenbarelse och jag var tvungen att kolla upp mer om honom. Jag mindes i stort bara att han hade haft ett par hitlåtar när han var som störst på 70-talet, Familjelycka och Anita Transisto, och att han gjorde en radda lp-plattor som jag ärligt talat inte ägnade så väldigt mycket uppmärksamhet.
Han var heller inte, i proggrörelsens ögon, riktigt renlärig eftersom han spelade in på det ”kommersiella” skivbolaget Metronome. Hans röd-gröna syn på politiken var det heller inte många som förstod.
En gång när musikföreningen jag var med i arrangerade en konsert tog vi dit Bernt Staf och han fick finna sig i att bli häcklad av någon i publiken som kallade honom Åsa Nisse-marxist och det tyckte jag var skämmigt.
Efter konserten gjorde jag, som arrangör, honom sällskap till hotellet där han skulle bo och under de få minuter vi pratade med varandra framstod han som en ovanligt sympatisk kille.
Tystlåten och så stammade han lite. Men vänlig och nöjd med sin spelning trots att han blivit häcklad.
Han var till skillnad från många som tillhörde proggrörelsen ärlig, en som inte hycklade på något vis.
I sommar är det fem år sedan Bernt Staf plötsligt dog inte ens 60 år fyllda. Jag blev väldigt överraskad när jag läste den sorgliga nyheten trots att jag knappt hört något om honom på flera år.
Men kanske var det något som fastnade under den där promenaden till hotellet. Nu känner jag för att skaffa hans skivor och försöka ta igen det jag kan ha missat.
Det är dags att Bernt Staf får en revival i år.

Jah Hollis

Räcker verkligen fem timmars sömn?

Jag slocknade strax efter klockan fyra i morse och jag vaknade klockan nio. Jag väcktes inte av någon väckarklocka eller av någon av idioterna som brukar tuta med sina bilar här nere på gatan.
Jag bara vaknade, fastän jag borde ha behov av att sova mycket längre. Men hur jag än vände och vred på mig lyckades jag inte somna om. Inte heller hjälpte det att läsa för att ögonen skulle ramla igen.
Det är märkligt det där med sömnbehovet: Nu (jag är ledig i dag) känner jag mig helt fit for fight trots att jag sovit så lite (OK det kan slå tillbaka senare i dag).
Andra dagar, när jag ska jobba, har jag svårt att ta mig upp före tolv på dagen (ja, ja, jag börjar faktiskt normalt klockan tre på eftermiddagen) trots att jag kan ha sovit åtta timmar. Det kanske jämnar ut sig i längden?

Jah Hollis

Fegt att inte tillåta blogg-kommentarer

Jag är inte så gammal i gemet när det gäller bloggande. Ändå har jag hela tiden sett det som självklart att de som hittar mina inlägg ska kunna kommentera dem.
Jag har fått sura kommentarer och glada tillrop från folk som läst det jag skrivit, och det är alltid jättekul när någon reagerar.
Därför förväntar jag mig också att jag ska kunna kommentera det som andra skrivit på sina bloggar.
Men tydligen finns det folk som tycker att det de skrivit inte behöver kommenteras. Jag vill bara säga: Bu för sådan envägskommunikation!

Jah Hollis

Det är i Malmö det händer, mina vänner

En vanlig onsdagskväll i Malmö: flera återbud inför kvällens quiz, men när jag kommer dit är allt OK. Vi är, som vi säger, ett bra gäng.
Så det gör inte så mycket att vi inte når ända fram: The Simple Minds vinner aftonens quiz och det är dom väl värda. Vi tar dom nästa gång, vi har ändå så mycket att prata om när vi träffas.
Och så är DJ Raz där med en platta till mig, funky music utvald med största omsorg. Och han berättar om saker på musikfronten som kommer att göra Malmö till funkens huvudstad i Sverige.
Kan nu bara Totte ta hit The Hold Steady, fast de kanske redan är för stora, vore det perfekt.
Jag är lite lyckligt yr och full, men jag vet att det är här det händer. Det är här jag har mina vänner.
Åh, så sentimental jag blir sekunderna innan det är dags att sova.

Jah Hollis

onsdag 14 mars 2007

Varför denna småsnålhet, Skånetrafiken?

Jag fick ett brev från Skånetrafiken häromdagen. Det var ett svar på min begäran att få en taxikostnad på 610 spänn betald.
Detta var vad jag lade ut för mig och en arbetskamrat (plus en tredje okänd person som skulle samma sträcka) sedan tåget stoppats med hänvisning till stormen Per och vi inte kunde komma till jobbet en söndag.
Vi kom knappt halvvägs och sedan var enda alternativet för att fortsätta (enligt Skånetrafiken som heller inte satte in någon buss) taxi, och det var några mil kvar.
Nu fick jag i alla fall besked om att jag får 500 spänn av Skånetrafiken som plåster på såren.
Då undrar man om hela deras budget spruckit om jag fått även de resterande 110 kronorna. Varför hålla just vid 500 kronor, varför inte 489?
Snacka om att smålänningar ska vara snåla. Det här tar ändå på något vis priset.
Jag har varit kund hos Skånetrafiken i flera år och lagt ut tusentals och åter tusentals kronor på resor med deras (alltför ofta) skabbiga tåg och bussar.
Nu är det verkligen läge att satsa på en bil, en stor sak som skitar ner miljön till max!

Jah Hollis

Tänk om Sverige varit som Zimbabwe

Gör ett tankeexperiment. Tänk er att de förhållanden, som nu råder i den uppenbarligen sinnesförvirrade Robert Mugabes Zimbabwe, hade rått i Sverige inför valet i höstas.
Valrörelsen har dragit igång när helt plötsligt Göran Persson bestämmer sig för att begränsa Allianspartiernas möjlighet att föra ut sitt (sina) budskap kraftigt.
Polisen får order om att slå ner alla protester mot begränsningarna i yttrandefriheten med allt våld som krävs.
Ingen får offentligt föra fram åsikter och kritik om att Göran Persson och hans parti kört Sverige i botten och att landet står på gränsen till en total katastrof om man inte snabbt ändrar riktning i politiken.
Fredrik Reinfeldt ger sig ändå ut och talar för folk just för att föra ut detta budskap. Då blir han så svårt misshandlad av polisen att man inte vet om han kommer att överleva.
Leijonborg, Maud och kd-Göran blir förfärade, men inför hot om att de ska få samma behandling väljer de att hålla tyst.
Alla personjämförelser åsido, tänk er in i situationen: skulle ni vilja att omvärlden på något vis ingrep i det som Göran P då aggressivt skulle kalla inre angelägenheter som ingen annan kan begripa?
Vad tror ni alla de som nu drabbas av detta i Zimbabwe vill? Att Mugabe ska få regera på livstid? Det börjar bli Saddam-varning här, men Zimbabwe är ju gudbevars en demokrati, eller?

Jah Hollis

Var e vargen, var e vargen?

Två varghannar har rymt från sitt hägn i Kolmårdens djurpark. Det kan ha varit så enkelt som att dom grävde sig under staketet och stack.
Det är oacceptabelt konstaterar Kolmårdens djurchef, lik förbannat har detta oacceptabla hänt.
Det känns lite typiskt: alltid när något går snett, i mindre eller större sammanhang, och någon ska förklara hur det kunde hända, säger man något i stil med: ”Det är oacceptabelt”, ”Det här ska inte kunna få hända.”
Här är i alla fall en låt till djurchefen och er andra på Kolmården.
God jakt!
Själv ska jag fixa mig en ledig dag-frukost och försöka njuta av den i lugn och ro. Hoppas inte vargen dyker upp ända här nere i södern.

Jah Hollis

Neil Young tycks ha fått eld i baken

I många herrans år har vi väntat på Neil Youngs Archives-projekt. Det har talats om gigantiska cd-boxar, samlingar, återutgivningar och inspelningar som bara legat och samlat damm.
Det har tagit sig närmast mytiska proportioner. Guns N’Roses Chinese Democracy ligger långt efter trots sina ständigt uppskjutna utgivningar.
Men så började det sippra ut någon greatest hits och nu tycks Neil ha fått eld i baken och det har blvit rena rena ketchupeffekten.
För bara några månader sedan kom liveskivan med Crazy Horse på Fillmore från 1970, och nu finns en livekonsert till, solo i Kanada 1971, helt plötsligt ute i handeln.
Min favoritmusikjournalist, Sylvie Simmons, recenserar den i senaste Mojo och ger den full pott.
”Damn, it’s good!”, konstaterar hon och avslöjar att denna platta faktiskt var påtänkt som uppföljare till After the Gold Rush, men föll på mållinjen mot Harvest.
Nu undrar man om utgivningen ska fortsätta i detta tempo och hur tusan man ska ha råd att hänga med. Gamle Neil är väl inte ute för att ruinera oss?

Jah Hollis

Måste man tävla om precis allting?

Det tävlas och delas ut priser i alla tänkbara och otänkbara aktiviteter nuförtiden. Bara för några dagar sedan satt halva Sveriges befolkning framför tv:n och kollade på en tävling i musikaliska klichéer, en tävling som verkade vara uppgjord på förhand.
Tidigare har vi haft Oscars, Guldbaggar, Guldmasker, Rockbjörnar, Grammys och Grammisar och gud vet vad.
Det verkar som om man bara måste tävla i allt, även om det egentligen är omöjligt att tävla i musik, film och teater, för att ta några exempel. Ännu omöjligare är det väl egentligen att tävla i journalistik.
Men där har vi i Sverige sedan länge Stora journalistpriset, och sedan har (de lite finare) grävande journalisterna sin Guldspade.
Nu talas det om att en speciell Guldspade-kategori ska inrätttas för bloggare eftersom bloggen Magnus tankar först avslöjade uppgifter som gjorde att korttidsminister Maria Borelius fick hoppa av.
Mannen bakom bloggen har för övrigt redan förklarat att han är emot tanken.
Jag hade trott, i min naivitet, att bloggvärlden var befriad från allt officiellt tävlande (vi har ju redan mängder med listor på detta område). Men ack vad jag bedrog mig.
Nu har jag fattat att det redan tävlas i bloggande. Och värre kommer det att bli, har jag förstått.
Aftonbladet ska dra igång en tävling om bästa modebloggen, sponsrad av Nokia.
Visst jag gillar att kolla när folk tävlar i idrott och jag gillar att tävla i quiz, men kan det inte få finnas en enda fredad zon?
Måste hela livet vara en enda söndersponsrad tävling?
Jag kräks snart.

Jah Hollis

tisdag 13 mars 2007

Zimbabwe har blivit rena fascistdiktaturen

Africans a-liberate Zimbabwe sjöng Bob Marley en gång som en hyllning till frihetskämparna som befriade Rhodesia från apartheid och vit makt och skapade staten Zimbabwe.
Men ganska snart efter att Robert Mugabe, förvisso i ett demokratiskt val, utsågs till premiärminister började saker och ting att gå snett.
Bob Marley slapp se (han dog 1981) hur Mugabes främste motståndare om makten, Joshua Nkomo, manövrerades bort.
Så småningom blev Mugabe president och nu, 83 år gammal, är han det fortfarande och han har närmast diktatorisk makt. Detta trots att han har kört ett, på papperet, rikt land ner i botten.
När man nu hör hur all opposition i landet, med brutalt våld värt den värsta fascistdiktatur, tystas, undrar man hur det står till i skallen på Mugabe.
Men Zimbabwe är väl en demokrati, så det är väl ingen risk att vår svenska regering (som hellre gnölar om Castro och Kuba) ska försöka få världen att göra något åt Mugabes terror?

Jah Hollis

Märkliga möten i drömmarnas värld

Jag har sovit oroligt och drömrikt, men förutom ett och annat avbrott har jag väl fått ihop närmare sju timmar. Det bör räcka för att klara av den sista dagen på jobbet före långledigheten.
Det märkliga var att jag hade en sådan där dröm som fortsätter även efter att man vaknat till och somnat om. En sådan där ganska jobbig, men inte helt obehaglig, historia där man ska få något gjort, men det hela tiden kommer något i vägen.
Ofta handlar de, för min del i alla fall, om jobbet, men det gjorde den inte (i alla fall inte direkt) den här gången.
I stället befann jag mig i en lägenhet där två personer, en man och en kvinna, satt i ett rum och väntade på att jag skulle intervjua dem eller i alla fall sätta mig ner och prata med dem. Men jag kom aldrig till skott, och de satt där tålmodigt och väntade medan jag virrade runt i lägenheten (och letade efter något?).
Kvinnan var rätt ung, och jag tror hon var författare eller skribent av något slag, men jag kan inte säga vem hon var. Mannen däremot var Klas Burling, radiojournalisten som började spela Beatles och annan spännande popmusik i svensk radio och som är världskänd (bland dylanologer) för en intervju med Bob Dylan 1966.
Han såg i drömmen ut ungefär som han gjorde på 1960-talet, men någon intervju med honom, eller kvinnan, blev det aldrig. Jag kom, som sagt, aldrig till skott, hur man nu ska tolka detta.

Jah Hollis

Inga musiker med Snoop och P Diddy?

Jag har läst igenom några recensioner av Snoop Dogg och P Diddys spektakel i Globen i Stockholm. Omdömena är väl inte så där värst, och i något fall får konsertens båda stjärnor bottenbetyg.
Vad som jag tycker är märkligt är, att inte någonstans i någon enda recension nämns det att det skulle varit några musiker närvarande på scenen i Globen. Var det möjligen så att de här båda, i mitt tycke, överskattade rapparna framträdde till förinspelad musik á la Samantha Fox
i Hunnebostrand på 80-talet?
I så fall är de ynkligare än jag trodde. Jag har å andra sidan aldrig förstått vad deras så kallade storhet ligger i.
P Diddy (Puff Daddy och vad han nu kallat sig) ser ut som en mammas gosse som ständigt kämpar mot en hotande övervikt. Vad jag har hört har han fått sina största hits genom att sampla (sno) välkända delar ur låtar av till exempel The Police och Led Zeppelin. Musikstycken han själv aldrig skulle kunna skriva.
Snoop Dogg verkar väl mer äkta G men har ju inte speciellt många sympatiska drag att visa upp. Han verkar snarare vara en våldsfixerad och sexistisk machoslusk.
Men gillar man den stilen gillade man säkert showen i Globen, med eller utan musiker.
Snacka om kejsarens nya kläder!

Jah Hollis

måndag 12 mars 2007

Koka soppa på en schlagerspik

Nu är schlagerfinalen över för den här gången och vi får försöka hålla oss till Europafinalen i maj till vi får nästa dos. Värst lär det bli för kvällstidningarna att hålla liv i glöden.
Men kom inte och säg att de inte lärt sig koka schlagersoppa på spik. På Expressens webb kan vi i dag, söndag, läsa om schlagerstjärnorna som var med om ett ”branddrama”. Det var Andreas Johnson, Sanna Nielsen och Sonja Aldén som var och signerade skivor i något köpcentrum och hamnade i detta fruktansvärda drama.
Att Expressens kriterier för vad som är ett ”drama” inte kräver att det är mycket dramatik inblandad framgår klart om man läser artikeln som det krävts tre journalister för att få ihop (i originalversionen).
Ingen av de inblandade tycks ha sett vare sig eld eller rök när brandlarmet gick och köpcentrat utrymdes. Andreas Johnson tyckte mest det ”var trist att behöva avbryta skivsigneringen.”
Gäsp så dramatiskt!
Snäppet bättre var Expressens ståry om det ”blodiga bråket på efterfesten” när schlagerfinalen var avklarad.
Det var ett fyllo som ramlat ner från en stol och slagit skallen i så att han började blöda.
Sedan blev han oregerlig när vakterna tyckte han skulle ta och lugna ner sig lite.
Blodigt bråk var det, ja.
Tjenare!

Jah Hollis

söndag 11 mars 2007

London calling - verkar det som

Det blev ingen melodifestival i går kväll, men det blev El Clásico och ”Streams of whisk(e)y” i stället. Och det får man ju betala för när man i dag, söndag, ska i väg och jobba.
Men det var det värt, och jobbet har jag klarat i betydligt värre situationer. Och matchen Barcelona-Real Madrid var ju en riktig höjdare, den innehöll det mesta man kan begära av dramatik och stundtals fantastiskt spel.
Snacka om tempo, där hade inga av våra svenska topplag hängt med! Och fyra mål redan i första halvlek. Och så en dramatisk utvisning för Barcelona.
Räddningen för Barcelona, som med en man mindre kämpade sig till oavgjort, hette Messi, en 19-åring som nog kommer att vara med och tävla om titeln ”Världens bäste spelare” snart.
Ytterligare en god sak: BT (som så frikostigt bjöd på whisky) och jag bestämde oss för att ta en tur till London i slutet av månaden. Det är just ett sådant brejk i tillvaron som jag behöver nu.
Nu däremot ska jag packa ner en ”outfit” bestånde av ett par kallingar av obetämbart märke, ett par strumpor och en väl sliten t-shirt att ha som ombyte. Sedan bär det iväg till jobbet.

Jah Hollis

Grinderman: Mansrörelsen är på gång


Hallå, jag hörde det på tåget hem i dag. Min vän från skivbutiken sade att Grinderman är bra och jag gick in och köpte skivan.
Nick Cave är en produktiv man och kanske är han den nya mansrörelsens portalfigur.
Hur som helst låter Grinderman som en djävligt bra skiva.
Och visst är affären där jag köpte den, se bilden, härlig där den ligger i botten av detta funkis(?)hus.

Jah Hollis

lördag 10 mars 2007

Ha det så trevligt framför Melodiburken!

Om en dryg timme smäller det: The Ark ska vinna finalen i den svenska uttagningen i Melodifestivalen. Det skriver i alla fall Aftonbladet som gjort en ”unik” undersökning.
Uppenbarligen vet man på Aftonbladet inte vad ”unik” betyder, eftersom Expressen/Kvp/GT hade en exakt likadan undersökning häromdagen.
Nu har man på Expressen följt upp med ännu någon läsaromsröstning som också visar att The Ark aka vinna med sitt Edison Lighthouse-plagiat.
Men hoppas nu alla som gillar denna tävling och dessa låtar får en trevlig afton framför burken, fastän det verkar givet vad som kommer att hända.
Ni får väl hoppas på någon form av överraskning för att inte somna under de två timmarna det ska pågå.
Kanske kommer Carola flygande över scenen svingande sig i en lian.
Kanske är hon helt näck medan publiken desperat ropar: ”Klä på dig! Klä på dig!”
Kanske tappar Luuk brallorna eller sätter eld på raggarmustaschen.
Själv ska jag hem till en god vän och bli bjuden på en stor whisky. Och vi ska inte titta på Melodifestivalen.

Jah Hollis

Sharon Jones & The Dap-Kings till London

Jag säger bara en sak: avsätt helgen 30-31 mars och 1 april för en resa till London. Förutom att det nog kan vara lite vårlikt och skönt där då, får ni chansen (om ni ser till att skaffa biljetter i tid) att kolla in Sharon Jones & The Dap-Kings på Jazz Cafe.
Denna suveräna sångerska och hennes fantastiskt funkiga band spelar alltså tre kvällar på raken på Jazz Cafe, ett ställe som borde vara som gjort för deras show.
Dessvärre har jag inte sett några som helst nyheter om att de besöker Sverige eller Danmark i samma veva. På turnéplanen finns bara ett par Europaspelningar till inbokade: båda i Frankrike.
Så nu blir det att leta billiga flygbiljetter till London och beställa biljetter till Jazz Cafe, tre kvällar på rad. Vi ses väl där?

Jah Hollis

Stoppa pressarna: solen lyste i Malmö!


Det artar sig till en helt OK dag, trots missen med med hemresan i går natt. Jag tog ett tidigt tåg, rastlös fastän jag kanske inte hade sovit ut ordentligt.
Fick efter halva resan sällskap med Hasse, som är en av delägarna i Jukebox, en av Malmös kvarvarande genuina skivaffärer. Jag hade precis lyssnat på The Hold Steady när han slog sig ner och helt klart började vi snacka musik.
När vi båda klev av vid samma station, jag för att äntligen komma hem till mitt lilla hem och han för att öppna skivaffären, kände jag mig på klart bättre humör.
Så det blev en stärkande cykeltur upp till stan för diverse ärenden, och ta mig tusan, molnen öppnade sig som om guds hand skjutit undan dem, och solen tittade fram och lyste över goda och onda i Malmö city.
Fiken hade flyttat ut stolar i solen och de fylldes snabbt. Det kändes som en sådan där sällsynt dag då det är gott hopp för mänskligheten.

Jah Hollis

Kris Kristofferson kunde varit något?

På måndag, 12 mars, spelar Kris Kristofferson på KB i Malmö. Just nu känns det som om det hade varit värt 450 spänn att investera i en biljett medan det fortfarande fanns några.
Nu är det utsålt och inte en chans att komma loss från jobbet, även om jag hade fått en biljett (antar jag). Det blir säkert en bra konsert; gamla gubbs som KK är ofta som fint vin, de uppnår en bra mognad om de inte har förstörs under resans gång.
Jag har faktiskt sett Kris Kristofferson live en gång för väldigt länge sedan. Och det har jag säkert redan berättat, men det är värt att berättas igen.
Isle of Wight 1970: KK framträder på vad som nog var världens hittills största rockfestival. Det var rätt mycket hippies och rockmänniskor på plats och Kris och hans countryband (där bland andra Zal Yanovsky från Lovin’ Spoonful var med) gjorde ingen succé.
Och han; KK, verkade vara rätt bra i gardinen, eftersom han fick hålla sig i mickstativet för att stå på benen. Medan burkarna haglade över scenen sluddrade han att han och hans band inte tänkte lämna scenen ”förrän man sköt på dom med gevär”.
Det var det ingen som gjorde och grabbarna fick spela färdigt.

Jah Hollis

Blåst på en välbehövlig hemresa

Vilken rentut sagt djävla trist avslutning på en annars väloljad arbetsdag. Här sitter jag fast i bushen utan att kunna ta mig hem, trots att jag gjorde mitt jobb i god tid.
Felet låg hos någon annan som, i ett anfall av dålig planering, lämpade över jobb på en medarbetare som också ville hem till civilisationen i tid. Vi insåg att ingen av oss skulle hinna i tid.
Eftersom jag är äldst, och överordnad i arbetsordningen, offrade jag mig och stannade och gjorde jobbet klart. Den unge mannen bör ha hunnit kasta sig på tåget och komma hem (det var inte alls hans fel att han fick ta över ett jobb som någon annan skulle gjort mycket tidigare).
Så här sitter jag, utan så mycket som en bira, och skriver av mig besvikelsen. Sedan ska jag till en övernattningslägenhet som just nu ter sig luguber (det ordet lärde jag mig i en Klas Östergren-roman, kan ha varit Gentlemen.)
I lurarna till den gamla cd-spelaren (en maskin som väl anses uråldrig, men som det låter bra i) har jag, The Hold Steady: Boys and Girls in America, vilket gör situationen uthärdlig.
En platta som bara blir bättre och bättre. Just nu är den rena medicinen.

Jah Hollis

fredag 9 mars 2007

It’s a Man’s Man’s Man’s world - igen

Jo det var gamle James Brown, frid över hans minne, som sjöng om att det är en mans mans mans värld (fast den inte vore mycket utan en kvinna eller en tjej), och efter en dag tillägnad kvinnan är vi tillbaka där igen.
Fast jag har väl aldrig snappat grunden till problematiken.
Varför är det en mans värld? Vad är det som gör att somliga, kanske väldigt många eller ett antal män med stort inflytande, tycker att det ska vara en mans värld?
Jag har aldrig haft några problem med att acceptera kvinnor som chefer, eller att kvinnor får mer betalt än jag får när de har rätt till det.
Dock har jag problem med att dra alla kvinnor över en kam och tycka att de är toppen för att de är kvinnor. Margaret Thatcher och Pia Kjærsgaard är två exempel på kvinnor jag har svårt för.
Kanske är det mitt vanliga naiva sätt att fundera över saker och ting. Men varför har detta blivit, eller varför har vi gjort detta till, ett problem?
Fundera lite över det lite nu när vi är tillbaka i en mans mans mans värld igen.

Jah Hollis

torsdag 8 mars 2007

Musik på Internationella kvinnodagen

Hoy! Det är den 8 mars, Internationella kvinnodagen har börjat. En sådan där dag man kan diskutera hur mycket som helst om; ifall den överhuvud taget behövs brukar vara en vanlig utgångspunkt.
Jag tänker bidra med några kvinnliga musiker som inte går av för hackor:
1. Lucinda Williams – Hon har inte gjort speciallt många skivor, men de hon har gjort är alla av hög klass. Tyvärr har jag ännu inte hört den nyaste, West, men desto mer på Car Wheels on a Gravel Road.
2. Mary J Blige – En modern soulkvinna med många historier att berätta. Inte ens hennes religiösa omvändelse har kunnat kväva detta faktum.
3. Emmylou Harris – Say no more! Och jag skojar inte.
4. Amy Winehouse – Jag ska erkänna att jag inte hört mycket av hennes musik än. Men med den inställning hon har bör hon kunna gå långt.
5. Jenny Lewis – Med sina Watson Twins var hon skyhögt det bästa att se och höra på förra årets Acceleratorfestival i Malmö.

Ett speciellt omnämnande (jag skulle kunna räkna upp mängder, tro mig, mängder) går till Grace Slick och Aretha Franklin, drottningar av sin tid båda två. Och så höll jag på att glömma: Sharon Jones. Hur kunde jag?!

Jah Hollis

onsdag 7 mars 2007

Enögt sätt att se på Köpenhamnsbråket

Bråket kring Ungdomshuset i Köpenhamn har väckt heta känslor, ingen tvekan om det. Själv är jag, i vanlig ordning, kluven inför det som hänt.
Visst, polisen verkar ha tagit i med hårdhandskarna från början och politikerna verkar inte ha varit inställda på att mötas på halva vägen om man så säger.
Men samtidigt är det ju faktiskt så att det omstridda huset är sålt till Faderhuset, och det oavsett om det är en sekt av värsta sort eller inte. Samtidigt har väl många unga människor i Köpenhamn känt att Ungdomshuset faktiskt har varit deras hus, och de känner sig givetvis genuint lurade.
Själv reagerade jag mot det onödiga våldet både från danska polisen och från en del av dem som protesterade mot stängningen av huset. Och det värsta av allt: när aktivister gick in i Christianshavns gymnasium, en skola, och gick loss på böcker (som eldades upp på gatan) och annan materiel. Ren och skär idioti.
Att sådana här protester också drar till sig rena proffsbusar är det väl ingen som tvekar om.
Men jag blir förbannad när jag läser en sådan här krönika i Kvällsposten: krönikören vältrar sig i populistiska floskler och verkar inte ha mycket på fötterna i form av fakta. I stället är han visst tankeläsare eftersom han vet exakt hur danska aktivister tycker och tänker, utan att ens ha bytt ett ord med någon av dem.
Krönikörerna på Kvällsposten/Expressen ligger ofta på en intellektuell nivå nära lallande idiot-stadiet.
Men man hämtar säkert hem poäng hos högerextremister och sanslösa lag- och ordning-fanatiker. Allt är bara svart och vitt, och de vet givetvis alltid bäst, de enkla lösningarnas kungar.

Jah Hollis

Sara Stridsberg svamlar om Moder Teresa

Sara Stridsberg har fått Nordiska rådets litteraturpris på 430 000 pix för sin roman Drömfakulteten. Jag kan inte yttra mig om hennes eller bokens litterära kvaliteter, jag vet för lite om henne och jag har inte läst boken (men jag har hört den diskuteras bland dem som skulle välja Sveriges radios romanpristagare).
Däremot läste jag i dag i Sydsvenskan en intervju med Sara Stridsberg. Där berättar hon bland annat varför hon skriver en roman som bygger på Valerie Solanas liv (en kvinna som försökt mörda flera personer) och inte på en ”perfekt person”.
En sådan ”perfekt” person skulle, enligt den prisade författarinnan, Moder Teresa vara och det skulle vara ”väldigt tråkigt”.
Tycker Sara Stridsberg verkligen att Moder Teresa var ”perfekt”? En fanatisk katolik som tyckte att kvinnor som gör abort är mördare, en kvinna som lär ha tyckt att det var viktigare att omvända och döpa fattiga än att rädda deras liv?
Hon får på många vis Valerie Solanas att framstå som en rätt blek figur.
Men massmedialt var det nog bättre att satsa på Valerie än på Calcutta-nunnan. Författare med en hyfsat tät bakgrund verkar gärna också vurma för mordiska och ”onda” personer, mer än för de ”perfekta”. Vem erbjuds vi läsa om nästa gång? Charles Mansons ”familj” eller Chrille Pettersson?

Jah Hollis

Jag har totalt missat Bobby Conns nya

I bland tror man att man har koll på saker och ting. Jag blev tagen ur den villfarelsen när jag köpte senaste Uncut, som redan är rätt gammal nu.
Men jag blev ändå glad när jag upptäckte att en sprillans ny platta med min gamle vän Bobby Conn recenserades i tidningen. Det är hans femte album och den heter King for a Day.
Uncuts Sharon O’Connell gav den ett mycket gott betyg, fyra av fem möjliga, och försäkrar att Bobby Conn fortfarande håller stilen både musikaliskt och textmässigt.
Det låter onekligen som något att investera i. Jag litar på Sharon.

Jah Hollis

tisdag 6 mars 2007

Hårda papper på Sex Pistols tid

Jag har den dåliga (?) vanan att köpa brittiska, och ett och annat amerikanskt, rockmagasin i tid och otid. Dessutom prenumerar jag sedan länge på Mojo, enligt somliga gubbrockmagasinens gubbrockmagasin (fast inte enligt min mening, då).
När jag skull med tåget till jobbet i dag kunde jag därför inte motstå marsnumret av Uncut, fastän:
1. Det var ännu en cover story om The Smiths
2. Jag hade bråttom som sören
3. Det lär inte dröja länge förrän aprilnumret är här
4. Jag har så många gamla rockmagasin hemma att jag knappt har plats för dem
Nåja, tidningen visade sig vara en välkommen reskamrat på det fullsmockade tåget. Jag hittar alltid något läsvärt i de här publikationerna, så är det bara.
Under rubriken Snapshot: The Sex Pistols, blev jag ännu en gång påmind om hur tufft klimat det var i England, ja hela Storbritannien, året då man firade drottning Elizabeths 25 år på tronen. Mindre än två år innan ”The Iron Lady”, Margaret Thatcher skulle koppla sitt grepp på landet.
Det är helt enkelt en bildserie som visar hur en polis, en Bobby, beslutar sig för att stoppa Sex Pistolsmedlemmar på gatan och vistera dem bara för att han tycker de ser skumma ut.
Med våra ögon sett ser de rätt ”normala”, nästan fridsamma ut. Möjligen skulle Steve Jones kunna anklagas för usel klädsmak, men Sid Vicious ser ut som en lite fnittrig Ramones-klon, Rotten är mindre utmanande än Trindeman Lindeman
och Paul Cook såg nästan alldaglig ut.
Men i polisens ögon var de tydligen en samhällsfara man kunde behandla hur som helst.

Jah Hollis