Och vad grundar sig den bedömningen på?

Aftonbladets egen mysgubbe (och tydligen operaexpert), Lasse Anrell, gav inför gårkvällens Rosa bandetgala i Globen sitt omdöme om en av galans stora attraktioner. Det handlar om Paul Potts, en man som inte hade råd att gå till tandläkaren innan han framträdde med Nessum Dorma i Storbritanniens motsvarighet till Idol.
Resten är, som man säger, historia och nu älskar hela världen Paul Potts och hans första skiva ligger etta på listorna. Lasse Anrell ger honom fem plus fast det gäller, märkligt nog, inte hans sång (som bara får tre) utan hans framträdande.
Vad baserar Anrell den bedömningen på? Några sekunder i ett inslag på Youtube, eller på den första skivan?
Det får vi aldrig veta.
Men, ugh!, Lasse Anrell har talat.

Jah Hollis

Andra bloggar om: opera, rosa bandet, globen, paul potts, lasse anrell, candergala, idol

Jag fick ett minst sagt hotfullt brev...

Halloween eller Alla helgons dag? Jag är väl inte sämre, eller mer rigid, än att jag kan acceptera båda två.
Det har väl blivit mer som om barnen firar Halloween medan de äldre håller fast vid Alla helgons dag. Och det finns väl plats för båda, bara man undviker att låta den allra anskrämligaste kommersialismen ta över.
Eller att Halloweenfirande ungar flippar ut och tar det där med "bus" lite för bokstavligt och förvandlas till rena vandaler.
Själv fick jag en läskig, hotfull hälsning inför Halloween som väl infaller just i dag.
Ja, ni ser väl själva på bilden vad "Underjordens härskare" låter hälsa mig.
Jag har mina aningar om att det är gudbarnet som ligger bakom. så riktigt rädd behöver jag nog inte känna mig när jag är ute och kör bland gastarna som kan tänkas röra sig i det sydskånska landskapet när jag är på väg hem från jobbet i natt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: halloween, alla helgons dag, traditioner, firande, kommersialism, gastar

Det känns lite som att kapa en livlina

I dag har jag varit och tömt det lilla av min egendom jag haft i min övernattninglägenhet i stan där jag jobbar (och tagit adjö av mitt trevliga gamla värdpar).
Inget jättejobb och rätt lättstädat, men naturligtvis innebär det att jag fått släpa hem ännu mer böcker och musikmagasin till min redan övebelamrade Malmökvart.
Nu, om någonsin, krävs det krafttag för att överhuvudtaget försöka få någon ordning på det kära hemmet.
Att göra sig av med möjligheten till övernattning var lite som att kapa en livlina. Nu är jag utlämnad till väder och vind (inte alltid att leka med i Sydöstskåne) och till tysk bilbyggarkonst.
Läget kunde varit annorlunda om man ändrat avdragsreglerna för dubbelt boende. Men det stannade visst bara vid en tanke i skallen på någon.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jobb, arbete, avdrag, dubbelt boende, pendla, boogie, bilar, canned heat

Och vad är egentligen en lökförare?

Det är väl ingen tvekan om att det kan bli rätt kul när det blir konstigheter i skriven text. När det som skulle vara rätt blir fel på ett sätt som blir komiskt. I dag hade någon på Sydsvenskan haft bråttom när de skulle berätta om problemen med fallande höstlöv som ställer till det för lokaltrafiken.
Och ingen tycks ha tagit reda på vad en lökförare är innan det hamnade på nätet. En stund senare var det rättat, men de övriga, inte så komiska, skrivfelen i artikeln hängde fortfarande med.

Jah Hollis

Andra bloggar om: språk, skrivfel, sydsvenskan, bråttom, stavfel, lokaltrafik, höstlöv

Och i dag ska jag ta bilen till jobbet

I dag är det en riktigt grå höstdag här i Malmö och nu börjar löven där ute falla på allvar. I dag är det också den första dagen jag ska överge kollektivtrafiken och ta mig till jobbet i min nyinköpta (begagnade) bil.
Egentligen är det inte mitt eget val att jag nu byter färdsätt: jag har konstiga arbetstider, och har under ett par år nu haft en övernattningslägenhet där jag jobbar. Men ju längre tiden gick, desto mer drabbades jag av lappsjuka när jag skulle sova över i den.
Att åka kollektivt är heller inte alltid någon höjdare, även om det i teorin naturligtvis borde vara det rätta valet. Senast (sista gången?) jag tog pågatåget till jobbet var det så överfullt att somliga tvingades stå hela resan.
Och det var inte ens i rusningstid.
Jag fick då också chansen, som vanligt, att höra en miljon mer eller mindre irriterande prov på mobilsignaler och mer eller mindre intima telefonsamtal.
Några tyckte också vi skulle höra deras samling av låtar de hade inspelade på någon musikmaskin.
Nu ska jag i stället sitta i bilen (i lugn och ro?) och lyssna på exempelvis min nya platta med Robert Plant och Alison Krauss, eller kanske Neil Youngs senaste.
Hösten har för övrigt också slagit till mot pågatågstrafiken nu.
Alla årstider har sina överraskningar i beredskap.
Även för oss som ska köra bil, det vet jag också.

Jah Hollis

Andra bloggar om: höst, tåg, kollektivtrafik, bilar, löv, mobiltelefoner, mobiltelefonsignaler, musik, neil young

Lucinda Williams bjöd både vin och vatten

Lucinda Williams gillar att stå på scen och spela sina låtar inför publik, det vet jag sedan tidigare. Vad som är lite kul är, att hon verkar nästan förvånad över att det kommer så mycket folk för att lyssna på henne på ett ställe som Vega i Köpenhamn en söndagskväll som i går kväll.
Folk som hälsar henne mycket entusiastiskt.
Hon, som stått på scen hundratals och åter hundratals gånger, verkar ha en sådan ödmjuk attityd till hela musiker/publikförhållandet när hon tillsammans med sitt band kliver in framför oss och börjar spela och sjunga.
Och det börjar väldigt bra: den välbekanta, lite raspiga rösten uppmixad tydligt över ett tight och följsamt band, där gitarristen Doug Pettibone lyser starkast.
Och en Lucinda som en bit in i konserten säger att de, denna första kvällen på en Europaturné, ska spela för oss till någon sparkar ut dem från scenen.
Så blir det naturligtvis inte, även om vi får en god dos musik.
Tyvärr blir countrybetoningen allt svagare under kvällen och ersätts med stundtals rätt uppskruvade tonlägen med distade och nästan hårdsrocksriffande gitarrer. Lucinda vill rocka, men lyckas tyvärr inte alltid riktigt.
Extranummer utlovas redan innan den ordinarie spellistan är avklarad och de börjar, på begäran från publiken, med Car Wheels on a Gravel Road. En låt som slår det mesta av det övriga vi får höra under kvällen.
Lite tröttsamt blir det tyvärr med någon gammal bluescover och en dito av Fats Domino.
Lucinda vill att vi ska lära känna var hon har sina rötter i stället för att hon förlitar sig på sin egen fantastiska låtkatalog.
Och så pratar hon en massa mellan låtarna, som om hon tror att vi inte ska fatta vad de handlar om. Hon till och med frågar om vi förstår (som i förstår språket) hennes texter.
Då saggar tempot ibland (även om hon säger kul saker också) och det hela känns tyvärr lite ofokuserat.
Kanske var det jetlag, eller kanske besöket på den där baren bredvid hotellet i Köpenhamn som hon berättar om.
Jag vet inte.
Men tro nu inte att jag avråder er från att gå och kolla in Lucinda Williams om ni har chansen.
Nej, nej! Även en ofokuserad Lucinda Williams bjuder på så mycket själ, livsvisdom och, inte minst, underbar musik, att hon slår det mesta just nu.
Och det kanske blir ännu bättre under de kommande konserterna.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, lucinda williams, köpenhamn, vega, country, rock, coverlåtar, blues

Det är ingen ordning på någonting längre

När jag var i skolåldern och vi befann oss någon gång i februari kunde det hända att det stod en semla (fastlagsbulle som dom säger här i Skåne) och väntade på mig när jag kom hem från plugget på eftermiddagen.
Det var ju lite festligt att morsan eller farsan (dom jobbade båda två) varit hemma på middagsrasten och lämnat en sådan godsak att förgylla en ofta lite grå vinterdag med. Tiden då detta kunde hända var koncentrerad till, om jag inte minns helt fel, några få veckor när den sega vintern gick mot sitt slut.
Det fanns inga semlor att tillgå, vare sig före eller efter den tiden.
När jag sedan flyttat ner hit till Skåne upptäckte jag att det fanns konditorier som började sälja semlor direkt efter jul, redan före nyårshelgen.
Nu verkar detta ha gått över styr helt och hållet (tydligen har det pågått ett bra tag).
Inte för att jag alltid håller så hårt på traditioner, men lite konstigt känns det allt när tiden på något vis förskjuts, här uppenbarligen av rent kommersiella skäl.
Det är väl som han sade, säsongsarbetaren Lucifer Lindeman, han som sålde lucianålar: "Det är en kort säsong, men man får ju ihop en hacka."
Kan man förlänga säsongen kan man ju få ihop en ännu större hacka.

Jah Hollis

Andra bloggar om: semlor, fastlagsbullar, traditioner, fastan, vinter, jul, nyår, beatles, pengar

Lägg ner partierna, det går alltid bra ändå!

Vid lite surfande på nätet råkade jag på dessa båda klipp från ett par av våra mer kända dagstidningar. Så vad ska vi med en massa politiska partier, som ska ha en massa bidrag och hålla på och tjafsa och bara kosta pengar, till?
Det går ju ändå alltid bra för vårt kära fosterland, vem som än sitter vid rodret. Det framgår väl med all tydlighet?

Jah Hollis

Andra bloggar om: pär nuder, anders borg, partier, ekonomi, finanser, demokrati, finansminister, sverige

Så hoppade datorns klocka tillbaka en timme

När jag satt här och skrev så hoppade datorns klocka tillbaka en timme (detta inlägg är alltså skrivet efter det som kommer ovan).
Vi går tillbaka till "vintertid", eller normaltid som det ju egentligen är. Timmen vi "förlorade" när vi gick över till sommartid i våras kan vi nu använda till något trevligt.
Jag kom inte att tänka på att det var dags förrän någon på stamstället tog upp frågan om vid vilken av nattens klockan två de skulle stänga puben. "The first one", var svaret så något extra barhäng blev det inte på den timmen.
OK för min del eftersom jag var en aning däst efter att ha käkat fondue på Malmös mest inosade fonduerastaurang (fast vi satt i den något luftigare vinterträdgården) tidigare under kvällen.
Vi var ett gäng som varit med och vunnit fonduemiddagar på quizet de senaste åren och som tyckte det var dags att beta av lite i den stora högen av vinstkuvert. Vi gör det med jämna mellanrum (fondue äter man knappast mer än ett par gånger om året, även om det är den något lättare buljongbaserade köttfonduesorten) och det har börjat bli lite av tradition nu.
Det är samma stök och bök och strid om plats för spetten, det är samma diskuterande om hur man ska lägga upp det (fördelningen av intag från salladsbordet kontra de fonderade köttbitarna och om man överhuvud taget ska ge sig på pommesen som serveras till).
Och när man sedan kommer till betalningen blir det alltid diskussion om hurvida man kan använda prispresentkorten till att pröjsa även för dricka och kaffe och avec, eller om de bara gäller för maten.
Men trevligt är det att samlas ett par timmar runt grytorna och eldarna tillsammans med sina quizkamrater, och än har vi en bra bunt prischeckar kvar.

Jah Hollis

Andra bloggar om: mat, fondue, kött, äta, restaurang, quiz, priser, traditioner, sommartid, vintertid, normaltid

Grattis på födelsedagen, John Cleese!

I dag, den 27 oktober, fyller John Cleese 68 år. Jag kan bara tala för mig själv, men säkert stämmer en och annan ur min generation (och andra också hoppas jag) in, när jag passar på att på detta vis gratulera honom på födelsedagen.
Det tycker jag han är värd, så mycket glädje som han har skänkt så många av oss.
Cheers, Old Chap!
Jag tar en för dig också när jag kommer till puben i kväll.

Jah Hollis

Andra bloggar om: john cleese, monty python, humor, födelsedag, pub, gratulationer

Minst en klassiker på Neil Youngs nya

Jag har äntligen fått lite tid över för att lyssna på Neil Youngs nygamla platta Chrome Dreams II som kom häromdagen. Recensenterna har antingen höjt den till skyarna, som ett par av de brittiska magasinen som givit den full poäng, eller sänkt den som "ett mediokert hopplock av nyskrivet och tidigare undanstoppat".
Ingen recensent kan i alla fall låta bli att nämna en av låtarna på plattan, Ordinary People, som är drygt 18 minuter lång (skulle varit en sida på en gammaldags vinyl-lp) och som förmodligen kommer att räknas som en av Neil Youngs klassiker.
Själv har jag lyssnat för lite på skivan för att kunna fälla något omdöme ännu. Men Ordinary People har jag redan hört flera gånger och fastnat för.

Jah Hollis

Andra bloggar om: skivor, cd, neil young, recensioner, recensenter, chrome dreams II, dn, svd, sydsvenskan

Vad gick Hullabaloos scenografer på?

Hullabaloo var ett populärt popprogram som gick på amerikansk tv ett par år under mitten av 1960-talet. Där mimade populära artister och grupper sina senaste hitlåtar inför skrikande amerikansk tonårspublik.
Det var vid tiden för The British Invasion, det vill säga då de amerikanska hitlistorna till stora delar dominerades av brittiska pop- och rockband som dök upp i kölvattnet efter The Beatles.
När man ser det här inslagen med The Animals undrar man om det bara var det bandet som försågs med en sådan bisarr scenografi. Eller hittade scenograferna alltid på saker som tjejernas huvuden som jakttroféer på väggarna?
Ja, tiderna förändras sannerligen.
Eller gör de egentligen det?

Jah Hollis

PS. Är det någon som vet vem gästpresentatören är? Jag tycker det är något bekant över honom. DS.

Andra bloggar om: musik, scenografi, beatles, 1960-talet, scenografer, pop, rock

Så har även jag sett det omtalade slutet

Ja, då har även jag sett det omtalade slutet på tv-serien Sopranos. Serien kunde ju ha slutat på en mängd sätt, men nu blev det vad många kallar ett "icke-slut".
Helt OK för min del, livet går vidare: både för familjen Soprano och för mej som haft stort utbyte av att följa deras öden och äventyr under drygt åtta år nu.
Ett plus med slutet var väl i alla fall att nog ingen hade kunnat räkna ut hur det skulle utformas. Och samtidigt som det naturligtvis öppnade för en mängd spekulationer säger seriens skapare, David Chase, att man inte ska tolka in för mycket i det.
Fast någon tanke med det finns det naturligtvis.
Rent personligt tycker jag det är skönt att serien fick ett slut innan kvaliteten fick stryka på foten. Samtidigt kommer jag att sakna alla karaktärerna, den starka dramatiska känslan, humorn och inte minst de suveräna skådespelarinsatserna.
Men jag har ju allt, utom den säsong som just avslutats, på dvd.
Det är bara att börja om från början.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sopranos, tv, tv-dramatik, tv-serier, dvd, skådespelare, maffia

Två (tre) favoriter tolkar samma sång

Bob Dylans Blood on the Tracks är en platta jag gärna lyssnar på sent på nätterna, när jag kommer hem ensam från en kväll på stan och inte vill gå och lägga mig.
I det läget finns det mycket att hämta på den skivan och jag blev nästan lite förvånad för att den inte fick plats på min lista över skivorna jag inte vill leva utan.
Men skulle det vara sju skivor, ja då skulle det vara sju skivor.
Här har ni i alla fall ett par exempel på storheten i Blood on the Tracks: Två tolkningar av Shelter from the Storm, en av alla kanonlåtar på plattan.
Ovan är det Emmylou Harris och Rodney Crowell som ger den en lite mjuk och eftertänksam framtoning. Men jag vill inte påstå att den är bättre eller riktigare än när kompositören själv, i vad som närmast verkar vara vredesmod, spottar ur sig denna väldigt poetiska text under en konsert på Rolling Thunder-turnén.



Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, bob dylan, emmylou harris, rolling thunder, rodney crowell, poesi, vrede

Ska vi satsa på att han blir frisläppt?

Jag läste att Unibets vd hade blivit gripen i Holland för att hans företag misstänks bryta mot någon gammal monopollag i Frankrike. Det innebär naturligtvis nytt bränsle på brasan om vem som ska kamma in pengarna från folks svagheter när det gäller gambling.
Märkligt nog är det inte Sverige som står i skottgluggen nu (förespråkare för en fri spelmarknad brukar ju annars framställa Sverige som spelarnas helvete på jorden), utan det är Frankrike.
Jag bryr mig personligen inte om vem som håller i spelverksamheten, bara man ser till att den håller sig inom lagens råmärken. Men det blir ofta lite löjligt när förespråkare för den fria marknaden framställer de "fria" spelbolagen (till skillnad från monopolen) som några som sysslar med någon slags filantropisk verksamhet.
Dom är naturligtvis bara ute after att sno dig på dina pengar dom också.
Och vad gäller Unibets vd.
Han blir säker frisläppt snart.
Ska vi slå vad?

Jah Hollis

Andra bloggar om: spel, monopol, unibet, filantropi, svenska spel, fri marknad, lag

Somliga bara lovar och lovar...

Bilköpet står för dörren och jag bara väntar på att få kontakt med min personliga bankman (som är en kvinna som jag aldrig tidigare pratat med) så att allt praktiskt kan bli avklarat och jag få den här affären avslutad, och ge mig ut på vägarna igen.
Och som jag satt och började bli lite purken för att folk lovar och lovar, men inte håller vad de lovar, så ringer hon.
Skönt. Och snabba besked var det som gällde, så nu är det bara att gå in på banken och hämta en påse pengar (ja, från mina egna konton).
Däremot har jag fortfarande inte hört av mitt försäkringsbolag, som lovade att höra av sig om eventuell ersättning för min stulna kamera.
Och det här danska konsertbiljettsföretaget, Billietlugen, som skulle betala tillbaka för en biljett jag betalat för och som var till fel konsert. Tror ni att dom betalt tillbaka pengarna som dom lovat att göra?
Naturligtvis inte.
Tänk vad skönt det vore att få all sådan här eftersläpande business ur världen och känna att det inte är något man måste hålla på och traggla med för att få löften uppfyllda.
Det borde väl kunna gå utan att man ska behöva tjata för att få det gjort?

Jah Hollis

Andra bloggar om: pengar, löften, banker, försäkringsbolag, business, bil, affärer

Sju plattor jag inte vill leva utan

Ja, det hjälper inte hur länge jag håller på att älta detta. Fortsätter jag, så framstår den här mannens utmaning som ett omöjligt uppdrag.
Så trots att det kanske skulle stå Sju plattor (av en väldig mängd) jag inte vill leva utan, så skrev jag rakt ut ur skallen ner sju skivor jag kan lyssna på om och om och om igen utan att tröttna på dem.
Det är sju skivor varav jag har de flesta i flera versioner och som jag alltid hittar i min allt rörigare musiksamling. Efter att jag skrivit ner skivorna kollade jag Rolling Stones (tidningen) lista över alla tiders 500 bästa skivor.
Visst hittade jag många jag glömt tidigare, men också ett antal väl sammansatta samlingsplattor. Sådana har jag utelämnat från min lista.
OK, då kör vi:

1. The Beatles - The Beatles, 1968
Går också under namnet The White Album och är ymnighetshornens ymnighetshorn vad gäller populärmusik. Här finns musik för alla existerande sinnesstämningar och lite till. Till och med den förskräcklige Charles Manson hittade budskap i Helter Skelter, en av dubbelplattans mest banala kompositioner.

2. Augustus Pablo - Original Rockers, 1979
Aldrig låter melodica så sensuellt som när Augustus Pablo hanterade detta enkla instrument. En samling låtar som innehåller allt som gör att reggae är en så oemotståndlig, rörelsebefrämjande musik. OK, det är inga Marleytexter, men jag tror Marley hittade musikalisk vägledning i den här musiken, ofta imiterad, men omöjlig att kopiera.

3. Emmylou Harris and The Nash Ramblers - At the Ryman, 1992
Den som hör den här liveinspelningen kommer aldrig att yttra något nedsättande typ "hästjazz" om countrymusik. Detta är tidlös musik, lågmäld men omöjlig att ignorera. Och ingen sjuskivorssamling är komplett utan Emmylou Harris röst.

4. Rolling Stones - Rolling Stones, 1964
Den första LP-skivan jag hade i min ägo, och den första detta band spelade in. En klenod och ikon, men en skiva som klarar sig bra utan eventuella nostalgiska känslor. Den innehåller nästan bara coverlåtar, men coverlåtar spelade med en sådan passion att Stones versioner ofta överträffar originalen. Det är ett uppkäftigt gäng ungtuppar som inte ber om ursäkt för att de stiger in på scenen. Goda förebilder.

5. Van Morrison - Beautiful Vision, 1982
Kan vita män från Belfast sjunga soul? Ja! Van Morrison har skivit Gloria, en av de tuffaste treackordslåtarna som finns. Men han har också, under sin "danska period" komponerat detta mästerverk om, ja det kanske låter larvigt, men jag hittar inget bättre än "livets mening". Den påminner mig också om en period i mitt liv som bjöd på kärlek, galenskap och död, en period jag inte skulle vilja vara utan, även om döden kanske skulle ha kunnat hejda sig.

6. Steely Dan - The Royal Scam, 1976
Jag har aldrig förstått vad det är för fel på intelligent komponerad och framförd musik. Steely Dan har alltid haft en hög lägstanivå på de områdena och här faller precis allt på plats. Låtar om drogtillverkare, gisslantagare och skamligt behandlade immigranter, skarpsynta och roliga observationer av människor och företeelser. Walter Becker och Donald Fagen har samlat en grupp briljanta musiker för att förverkliga en vision och lyckas till etthundra procent. Jag hittar fortfarande nya saker hela tiden trots att jag hört The Royal Scam otaliga gånger.

7. Captain Beefheart & The Magic Band - Trout Mask Replica, 1969
Jag vet att det här är en dubbel-LP man kan stila med för att visa att man kan sin rockhistoria. Men alla vet ju att den egentligen är helt olyssningsbar, eller? Detta är antingen historiens mest anarkistiska musikinspelning, eller kanske den mest arrangerade och genomarbetade. Jag vet inte, men blir alltid lika fascinerad över att man kan göra något sådant här. Läs för övrigt David Cavanaghs lite småläskiga berättelse i novembernumret av Uncut om hur Trout Mask Replica kom till. Vill ni inte höra skivan efter det (om ni nu inte hört den), ja då kan ni lägga av att lyssna på musik. Men blir ni nyfikna finns det ändå ingen garanti för att ni gillar den. Fast jag tror ni kommer att häpna åtminstone en aning.

Och nej, vare sig Bobby D eller Bobby M eller Nisse Jung eller The Godfather eller Lucinda Williams eller The Bonzo Dog Doo Dah Band eller Motörhead tog sig in på listan. Men dom står och trängs här bakom mig allihop. Och dom låter inte glada.

Jah Hollis

PS. Och ja, jag vet att den nyaste skivan är 15 år, men det tar tid att verkligen få bevis för att kärleken håller genom tidens och den egna själens alla omsvängningar. DS.

Andra bloggar om: musik, listor, the beatles, skivor, lp, cd, rolling stones, steely dan, emmylou harris, van morrison

Hjälp mig att snabbt komma över 50 000!

Den 13 november kommer det att vara ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg och jag känner mig fortfarande som lite nybörjare. Och jag ska inte ljuga och säga att jag inte bryr mig om ifall jag får några läsare eller inte.
Det ligger på någon sätt i sakens natur, i alla fall för mig, att jag vill att folk ska läsa det jag skriver. Dom behöver inte nödvändigtvis gilla det, och det är väl rätt få gånger jag hoppat in i en debatt enbart för att jag hoppas många ska läsa mitt inlägg.
Något försöker jag väl i alla fall förmedla varje gång jag skriver.
Men nu ska jag inte gå som katten kring het gröt (lite underligt uttryck; gillar katter gröt?) utan komma till saken.
Nu är jag bara ute och flirtar med er, ja just alla ni som sett rubriken ovan. Jag har inget annat budskap med den än att jag är nära 50 000 nerladdningar av bloggen nu, och jag vill dit så snabbt som jag bara kan.
Och det vore roligt att få en kommentar till denna fåfänga.
Men läser du detta, ja då har du ju redan öppnat sidan.
Så tack hur som helst.

Jah hollis

PS. Kom gärna tillbaka, det kan dyka upp riktigt vettiga saker här ibland har jag fått för mig. DS.

Andra bloggar om: blogga, bloggar, blogginlägg, nerladdningar, topplistor, jubileum, fåfänga

Inte så väldigt originellt, Alex

Jag antar att det är lika bra att acceptera det: Alex Schulman har blivit ett etablerat medienamn nu oavsett om han bloggar eller inte. Tydligen är han "kolumnist" i Aftonbladet, vilket ju bara är ytterligare ett skäl för mig att inte slösa pengar på den tidningen.
Dock länkades det till en av hans AB -kolumner på bloggportalen, och det kostar ju inget att ta en titt på webben. Och det han skrev, bredde ut sig ganska ordrikt om, var en rätt långdragen gäspning.
Och speciellt originell var inte heller hans tankegång (som om man hade väntat sig det) utan temat känns igen från många bloggar.
Själv läser jag hellre dessa lakoniska, med ojämna mellanrum uppdykande, betraktelser över vardagslivets små irritationsmoment.

Jah Hollis

Andra bloggar om: blogga, bloggare, alex schulman, medier, aftonbladet, kolumner, webben

Kvalitet vinner väl i längden, eller?

Så har det dragits igång en debatt om att det är fel/rätt att göra reklam på sin blogg. Jag trodde i min enfald att man får göra vad tusan man vill på sin blogg utan att det ska klassas som fel eller rätt.
Ja så länge man håller sig inom lagens råmärken vill säga. Gamla textreklambestämmelser från den traditionella tidningsvärlden kan ju knappast gälla bloggar.
Det måste väl i högsta grad vara betraktarens/läsarens sak att avgöra hur trovärdig en blogg och människan eller människorna bakom en blogg är.
Eller är det så att kvalitet inte vinner i längden?

Jah Hollis

Andra bloggar om: reklam, bloggar, bloggare, debatt, textreklam, lag

Jag finns där ute någonstans i mängden

Efter en arbetsveckas exil i Wallanders stad är jag tillbaka hemma i Malmö. Det nöter på livsandarna att leva detta schizofrena liv, men i dag har jag hittat en bil jag vill ha, en bil som jag hoppas kunna pendla i.
Rent moraliskt är det väl trist att behöva övergå från kollektivåkarnas skara till bensinbilspendlarnas skara, men jag känner att jag inte längre har något val.
Och nu ska jag dessutom hitta en snygg övergång till valet av video härovan. Rory Gallagher, live på Isle of Wight 1970.
Ja, det är helt enkelt så att jag finns därute någonstans i publiken som kollar in Rory. Jag var där och såg honom spela Gambling Blues 1970.
Inte vet jag hur mina tankar kom in på det när jag satte mig och tog en öl efter en veckas jobb och bortavaro från livet i Malmö. Jo, jag kom nog in via detta.
Skit samma, Rory Gallagher (frid över hans minne) är och förblir en gammal musikalisk hjälte. Jag tyckte väl bara jag skulle ge fler en chans att upptäcka honom.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, exil, fritid, musik, blues, pendling, kollektivtrafik

Ananas i maten är ingen höjdare

Det börjar bli dag att gå hem till övernattningslägenheten som jag snart ska lämna för gott. Jay Leno och någon figur som ingår i dessa horder av kockar som lagar mat i tv håller på att gegga med något i Lenos show.
Förmodligen är han någon kändiskkock av den där elaka typen. Eftersom jag inte är speciellt förtjust i matlagningsprogram kan jag inte identifiera karlen.
Men han håller i alla fall på att fixa till någon slags pannkakor där det ska ingå ananas. Ananas är en av de saker jag har väldigt svårt för i lagad mat.
Jag har egentligen inget emot smaken som sådan; färsk ananas kan vara riktigt gott vid rätt tillfälle. Men mixat i någon maträtt tycker jag mest det är ett rent störigt inslag och jag undviker maträtter med ananas i.
En förklaring kan ligga i det år jag gick på en skånsk folkhögskola och delade en lägenhet med tre andra manliga elever. Vi försökte med varierande framgång laga mat och i tur och ordning bjuda varandra på.
En kille gjorde någon risgryta där bland annat bacon och ananas ingick i riklig mängd. Baconet var så lättstekt att det var närmast rått och ananasen var sötsliskig burkananas.
Där någonstans tog det definitivt stopp för mig när det gäller ananas som ingrediens i mat. Jag ryser fortfarande av obehag när jag tänker på den där grytan, på kombinationen av sladdrigt, halvrått bacon och sirapssöt ananas.
Och pizza hawaii? No way José!

Jah Hollis

Andra bloggar om: mat, matlagning, ananas, pizza, pizza hawaii, jay leno, kockar, matlagning, tv-kockar

Egoism och idioti hänger intimt samman

Tänk att saker och ting som står ute i den så kallade offentliga miljön så ofta blir offer för folk som inte kan hålla fingrarna i styr. Nu är det den kamouflagemålade soldaten som står utanför det suveräna lilla Hasse & Tagemuseet i Tomelilla som har drabbats.
Någon svagsint person har tyckt att han, ja jag tror man med rätt stor säkerhet kan säga att det är en han, behövde hjälmen på soldaten (som förekommer i filmen Picassos äventyr) bättre än soldaten själv behöver den.
Så av ren egoism har denna person jobbat hårt för att bryta loss hjälmen från soldaten. Soldaten ser nu ut som f-n och folk som gillat att se den stå utanför museet blir lite ledsna, precis som de människor som jobbar med museet.
Egoism och idioti går väldigt ofta hand i hand, det får vi bevis för så gott som dagligen och stundligen. Och själv är jag så förbannat trött på människor som sätter sin egen personliga upplevelse före mängder av andra människors sammanlagda upplevelser.

Jah Hollis

Andra bloggar om: egoism, idioti, tomelilla, museum, offentlighet, hasse och tage

Det finns alltid några om och men...

Efter mycket ältande och väntande tog jag mig till slut samman och ringde mitt försäkringsbolag för att tala om jag blivit bestulen på en kamera och en plånbok med pengar i. Och vad tror ni jag fick för besked då?
Jo, att min hemförsäkring som jag haft i snart 20 år inte täcker det jag har råkat ut för, jag ska inte få ett öre i ersättning.
Hade jag däremot blivit rånad hade det varit en annan sak.
Och jag kände på mig det på något vis redan i samma stund som jag ringde. Det finns alltid något om och men när det kommer till den berömda kritan. "Nej, det där tog vi bort för länge sedan", sade tjejen jag pratade med.
Ja det var tydligen för fem-sex år sedan (jag har som sagt troget betalt i nära 20 år nu).
Jag hade svårt att behålla behärskningen men förklarade att det kanske hade varit snyggt att tala om för gamla kunder att man försämrar en tjänst, eller vad det nu är, som man betalar för (annat än via superfinstilta meddelande om ändringar i villkoren).
Tydligen veknade hon lite eftersom hon gick med på att detta försäkringsbolag (vars bossar förmodligen roffar åt sig jättebonusar, ja jag förutsätter det) kanske kan sträcka sig till att betala mig en del av kamerans värde.
Orsaken är givetvis den, vilket hon berättade utan några förskönande ord, att folk har utnyttjat sina försäkringar till att bluffa till sig pengar och kapitalvaror.
Alltid dessa djävla halvfigurer, denna samvetslösa minoritet, som ska förstöra och förpesta livet för oss som fortfarande tror på någon form av ärlighet människor emellan.
Det låter grymt, men jag skulle utan tvekan kunna drämma en kofot över de långa, slemmiga fingrar som grävde i min väska.

Jah Hollis

Andra bloggar om: stöld, försäkring, försäkringsbolag, premier, bonus, bluff, kamera

Morgonbön vaccin mot att bli religiös

En gång på stenåldern när jag gick i skolan var religionen ett rätt tydligt inslag i mitt och mina skolkamraters elevtillvaro. Och det handlade om kristendom, några andra religioner hade vi knappt hört talas om på den tiden.
Vi höll inte på med religionskunskap, vi utsattes för kristendomsundervisning, i den vanliga, allmänna skolan.
Nu har den borgerliga alliansen som styr vårt land kommit fram till att det är bäst med en skola där religiösa inslag förbjuds i undervisningen. Samtidigt ska det fortfarande vara tillåtet med morgonbön, förutsatt då tydligen att den "inte ingår i den riktiga undervisningen".
För att återvända till min skoltid, var morgonbönen obligatorisk, även om den lades före den ordinarie undervisningen. Den som kom försent eller inte hade med sig psalmbok riskerade anmärkning eller att få sitta på "syndabänken", längst fram i aulan, under morgonbönen.
Morgonbönen bestod oftast av inspelade, stentrista morgonandakter från radion och under den kvart-tjugo minuter den pågick satt vår rektor på aulans scen och spanade ut över salongen för att hålla kolla på dem som inte uppförde sig seriöst.
Detta hände på det frigjorda 60-talet, 1960-talet.
Och denna morgonbönsritual var ett vaccin som gjorde mig ytterligt skeptisk mot religionen. Den fick mig att anse att religion är en privatsak som inte ska tvingas på någon, under några som helst omständigheter.

Jah Hollis

Andra bloggar om: religion, skola, undervisning, kristendom, 60-talet, morgonbön

Morricone en filmmusikens mästare

Det har, trots att det varit fint höstväder här i Sydsverige denna söndag, för min del varit en innesittarsöndag (så här långt, om en dryg timme ska jag iväg och kolla näst sista avsnittet av Sopranos) där jag försökt göra något vettigt.
Det börjar en ny jobbvecka för min del i morgon, och jag vill inte åka till stan där jag jobbar (och än så länge övernattar) utan att känna att jag i alla fall kommit någonstans med allt som behöver göras på hemmafronten.
Till sådant jobb behövs det ett soundtrack och det har till övervägande delen denna eftermiddag varit en dubbel-cd med filmmusik av Ennio Morricone: Film Music 1966-1987 (jag har faktiskt hört igenom den en och en halv gång nu).
Det är musik från Sergio Leones The Good, the Bad and the Ugly till Roland Jaffes The Mission, sammanlagt från cirka 30 filmer.
Det är musik som spänner över ett oerhört vitt fält och som visar på Ennio Morricones mångsidighet.
Det är inte speciellt märkligt att många rockband har inspirerats av honom, precis som han ibland måste ha inspirerats av rockmusiken: hör bara på elgitarrerna som dyker upp här och där (Rocket from the Crypt använde musik från Once Upon a Time in the West som intro när de gick upp på scen).
Det är melodiskt, vackert på gränsen till smörigt ibland och det är stentufft och så originellt och oväntat som bara Ennio Morricone kan få till det.
Jag rekommenderar en lyssning, om ni inte redan upptäckt detta.

Jah Hollis

PS. Lite synd bara att det är begränsat till filmmusik. Morricone har också gjort musik till åtminstone en tv-serie som visats i Sverige: Bläckfisken. DS.

Andra bloggar om: musik, film, filmmusik, ennio morricone. sergio leone, elgitarr

Lycka att behålla humorn på gamla dagar

När man är ung känner man sig, såvida man inte har drabbbats av några tragiska saker redan tidigt i livet, som om man vore odödlig. Tyvärr får vi ofta konfronteras med hemska händelser som med all tydlighet visar att det inte är så.
Men den som klarar sig igenom sturm und drangperioden får kanske med åldern en mer ödmjuk inställning till livet. Själv kan jag ju knappast räknas som ung längre (även om det smickrar mig att många tror att jag är yngre än jag faktiskt är) och jag har väl även insett att det de facto är så.
Men jag har en mor i livet och hon är lika gammal som nobelpristagaren i litteratur, Doris Lessing. Det är givetvis mycket som skiljer dom åt, även om min mor (som överlevt farsan med 20 år) levt ett liv som skulle kunna överföras till bra litteratur.
Dock verkar dom båda ha kvar sin humor på gamla dagar och det måste vara en tillgång i denna ofta sorgesamma värld.
Jag har länge klagat på min mamma för att hon låtit sin hörsel bli sämre och sämre utan att ha tagit steget att skaffa hjälpmedel för hörseln. Ja hon gjorde det vid ett tillfälle och gömde sedan undan hörapparaten i någon låda.
Nu har hon i alla fall skaffat en tid för att prova ut nya hjälpmedel och då får hon vänta tre månader på det.
"Och jag ska gå dit om jag lever då", försäkrade hon i telefon.
"Ja, det är väl en förutsättning för att det ska vara lönt att gå dit", svarade jag och till min glädje skrattade hon gott åt det.
Nu hoppas jag givetvis jag ska få svar på alla de där frågorna jag velat ställa under många år nu, men inte fått svar på eftersom morsans dåliga hörsel varit ett närmast oöverstigligt hinder.
Jag vet ju att hon har mycket att berätta.

Jah Hollis

Andra bloggar om: gammal, ung, död, åldrande, humor, mödrar, fäder, doris lessing, hörsel

Svårt det där med Sverige och Schweiz

Hur ofta har man inte hört talas om att det, speciellt för amerikaner sägs det, är svårt att skilja på Sverige och Schweiz. Kanske bidrar orden Sweden och Switzerland, Swedish och Swiss till den allmänna förvirringen.
Det var väl just det som hände i dag, söndag, när nyhetsbyrån Reuters kablade ut nyheten att det fanns fyra svenskar bland en grupp människor som drunknat i en grotta i Thailand.
Svenska medier högg snabbt på detta bete och det var inte tid att dubbelkolla Reuters uppgifter innan tävlingen om att vara först på webben var igång. Så ett tag var det officiellt att det var svenskar som dött, det vill säga till någon verkligen kollade med den lokala polisen, eller vilka myndigheter som nu satt på de rätta uppgifterna, och fick veta att det var schweizare som omkommit.
Det är mycket som kan gå fel i nyhetsrapportering, den saken är klar. Men det känns som om riskfaktorn blivit mycket högre med webbpubliceringen.
Webben är på gott och ont när det gäller nyheter, den saken är det nog inget tvivel om.

Jah Hollis

PS. För övrigt har jag rätt förståelse för amerikaner som har svårt för att skilja på Sverige och Schweiz. Hur många av er, handen på hjärtat, kan peka ut Vermont och Virginia på den amerikanska kartan? Och vem kan säga något om vad som karakteriserar dessa båda stater? Jag vet att Captain Beefheart gjort en låt som heter Moonlight on Vermont (som i sin tur ska vara någon slags travesti på en låt som heter Moonlight in Vermont). Men sådana kunskaper impar bara på ett fåtal, skulle jag tro. DS.

Andra bloggar om: sverige, schweiz, reuters, nyheter, nyhetbyråer, webb, webbnyheter, misstag

Musik att dämpa söndagsångesten med

Ska är musik som uppstod på Jamaica när de inhemska musikerna ville sätta lite egen färg på de amerikanska coverlåtarna de spelade. Det utvecklades till en helt egen genre som i sin tur blev rock steady och så småningom reggae.
Och skabandet nummer ett, jodå det fanns andra som kanske kunde tävla om den titeln, var The Skatalites som spelar låten ni hör här (ovan, nedan spelar Eric "Monty" Morris och hans band upp till dans).
Bandet existerar fortfarande, även om det bara är några få av originalmedlemmarna kvar i livet och bandet. Den 31 oktober spelar de på KB i Malmö, och då jobbar jag naturligtvis.
Nej, något flyt, det har jag verkligen inte för tillfället. Men söndagsångesten kan man ju alltid dämpa något med en dos ska.


Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, ska, jamaica, reggae, rock steady, söndagsångest, malmö, KB

Ännu en idiotisk användning av engelska

Jag har hackat förr på folk som använder engelska titt som tätt, när de egentligen borde använda svenska i stället. Det finns otaliga exempel på hur idiotiskt det engelska språket kan användas i Sverige, både i talspråk och skriftspråk.
En annan variant är när man ska använda engelska för att servera någon form av lustighet; när man ska försöka vara rolig på ett språk man uppenbarligen inte riktigt behärskar.
Senaste exemplet hittade jag på Kvällspostens ledarsida i dag, lördag den 13 oktober. Det är i och för sig inte obefogat att dra till med ett engelskt uttryck i det här fallet, men då kanske man först ska ta reda på hur uttrycket sägs, skrivs och stavas.
Det är en liten kommentar till att man kanske ska tillåta engelska som transaktionsspråk på börsen i Paris.
Och det lilla inlägget avslutar man med: God heavens!
Good heavens! hade nog en engelsktalande person kommenterat det.
För så heter det.
God heavens! skulle väl betyda ungefär Gud himlar.
Det ska väl vara med ögonen i så fall.

Jah Hollis

Andra bloggar om: engelska, svengelska, språk, stavning, tidningar, kvällsposten

Tre Sopranos på raken en ren befrielse

På grund av jobb och ett styck konsertbesök har jag halkat efter i den sista omgången av tv-seriernas tv-serie Sopranos som nu går in på sluttampen även här i Sverige. De första fyra avsnitten kunde jag se direkt på burken, men sedan fick jag ta hjälp från den gode BV (The Slow Blogger) för att hänga med.
Han har haft vänligheten att bränna ner de avsnitt jag inte kunnat se på en dvd, och efter en rätt miserabel fredag, med håglöst hängande framför datorn och tvättande tog jag mig samman.
Strax före tio på kvällen var jag, laddad med en kyckling med curry från restaurang Kina och tre Sopranosavsnitt hemma i BT:s lägenhet och bänkade mig framför hans praktfulla platt-tv.
Jag såg de två första i närmast obruten följd och tog sedan en kortare paus innan jag insåg att jag inte kunde bryta där. Jag såg även det tredje avsnittet och jag kunde ta mig tusan ha sett mer om det bara funnits.
Det är en ren befrielse att slippa tänka på allt vardagstjafs som tränger på just nu, och att få glida in i denna suveräna tv-serie med dess väv av alla aspekter på mänskligt beteende.
En form av verklighetsflykt, kanske det.
Men när det är drama och skådespeleri på den här nivån är det en ren befrielse.
Till och med musiken ligger på en egen nivå, och i ett av avsnitten jag såg i går rullade eftertexterna till Calexicos låt Minas de Cobre (For Better Metal).
Det är klass det!
Enda skönhetfläcken var, att SVT:s textmaskin hade rasat i början av det tredje avsnittet jag såg. Men det ska visas i repris, med fungerande text, i kväll (lördag) vid midnatt.
Och i morgon kväll går det näst sista avsnittet.
Slutet är nära.

Jah Hollis

Andra bloggar om: tv, tv-serier, sopranos, drama, svt, dvd, calexico, musik

Oväntat, intressant musikaliskt samarbete

Och nu ska det bli lite reklam. Och det för något som jag egentligen inte vet så mycket om, men som jag inbillar mig måste vara ett lika oväntat som intressant musikaliskt samarbete.
Två av mina favoritvokalister, Alison Krauss och Robert Plant, har nämligen gjort gemensam sak med en skiva som heter Raising Sand och som släpps på den suveräna skivetiketten Rounder den 23 oktober.
Den unga bluegrassmusikens främsta affischnamn och megarockarna Led Zeppelins gamle sångare tillsammans. Vem hade vågat tippa det för låt oss säga fem år sedan?
Recensionerna för skivan har varit översvallande, i alla fall i den engelska pressen där den hittills kammat hem två toppbetyg.
Det är alltså den de båda gör reklam för här ovan. Jag har inte hört plattan än, men jag tycker allt talar för att det här är något jag måste skaffa.
T Bone Burnett har producerat skivan och i bandet finns bland andra Tom Waits samarbetspartner, gitarristen Marc Ribot.
Ja, här finns ju så många trådar att dra i och knyta samman, att jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Men kanske får det räcka så här.
Och för första gången på länge tror jag att jag ska göra en förhandsbeställning av en skiva.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, led zeppelin, alison krauss, bluegrass, robert plant, reklam

Den som hade kunna ta en time out

Har ni någonsin haft den där känslan av att sitta fast i något som det är oerhört svårt att ta sig ur? Man kämpar på, men ändå är det som om berget av uppgifter, saker man borde göra eller måste göra, bara växer och växer.
Utan omsvep kan jag säga att det är så jag känner det just nu. Tiden räcker helt enkelt inte till allt det där man skulle vilja få gjort, det där som kändes så enkelt och naturligt för inte så många år sedan.
Om det sedan beror på mig, eller på omständigheterna eller en kombination av båda det vete tusan. Just nu känns det bara som om jag inte hinner får en sak gjord innan minst två ännu knepigare uppgifter dykt upp.
Tänk om man hade kunnat ta en time out på ett halvår för att i alla fall försöka hinna ifatt på något vis.
Tog inte folk sabbatsår och det ena med det andra för inte så väldigt länge sedan? Nu verkar det bara vara "jobblinjen" som gäller, alla ska jobba i sitt anletes svett.
Tänk, en gång trodde jag att vi skulle gå mot ett samhälle där folk kunde jobba mindre och ägna sig mer åt sig själva och sina medmänniskor.
Ack så fel jag hade.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, fritid, time out, jobblinjen

Och i dag firar vi Äggets dag

Det tycks som om det finns något att uppmärksamma och fira nästan varenda dag nuförtiden. Och då talar jag inte om människor som fyller år, fast vi i dag kan passa på att gratulera till exempel Marion Jones (som kanske har annat att tänka på) och Kajsa Bergqvist.
Det är för övrigt också nyss bortgångne Luciano Pavarottis födelsedag liksom Aleister Crowleys, han som kallades Världens ondaste man.
Men frånsett det finns det andra saker att uppmärksamma. Nyss firade vi Kanelbullens dag, och i dag är det faktiskt Äggets dag. Det hade jag till alldeles nyss inte en aning om förrän jag läste det på en blogg.
Så alla som av ideologiska, hälsomässiga, religiösa eller andra skäl inte äter ägg får väl hoppa övder denna högtidsdag medan vi andra givetvis intar denna delikatess i någon av dess otaliga former.

Jah Hollis

En pristagare som finns i min bokhylla!

Årets nobelpris i litteratur gick till Doris Lessing, en författare som jag faktiskt äger ett par böcker av. Böcker som jag dessutom har läst och uppskattat utan att tycka att det kanske var det bästa jag läst.
Själv hade jag väl hoppats att Joyce Carol Oates, eller Bob Dylan skulle ha fått priset, men man är kanske rädd för att gynna amerikanska författare för mycket eller för att Dylan inte skulle vara någon "riktig författatre".
Noteras kan att Horace och Akademien i alla fall lurade samtliga "experter" som spekulerade i DN om vem priset skulle gå till.
Nu slipper vi väl i alla fall att höra det eviga klagandet om att priset bara går till obegripliga poeter från Långtbortistan.
Doris Lessing är för övrigt lika gammal som min morsa.

Jah Hollis

Ze Bobb Dillan applikejschion

Jag är nog inte riktigt med längre, men enligt vad jag hört finns det en webbapplikejschion som finns på Ansiktsboken som en förlängning av att min gamle vän Bob Dylan, eller snarare hans skivbolag, släppt en ny trippel-cd med att antal av mannens låtar.
Jag är skeptisk.


Jah Hollis

Och vad hade ni väntat er av nazister?

Det är som hämtat från A Clockwork Orange.
Småpojkar med smak för nazism och übermenschideal har ihjäl en stackars man som inte kan försvara sig. Och alla undrar: Hur kan detta hända i vårt civiliserade samhälle?
Svaret är väl rätt enkelt.
Grabbarna gör praktik av den ideologi som lever kvar från den tid då Adolf Hitler försökte skapa det perfekta samhälle där ingen, eller inget, avvikande har plats.
Vad man kan fråga sig är, hur denna ideologi som säger sig värna om det sunda och rätta överhuvudtaget existerar i våra dagar.
Har vi inte lärt oss något alls de senaste 60 åren?

Jah Hollis

Den störste rockmusikern - all time?

Ovillig som jag är att gå och lägga mig utan att förmedla ett positivt blogginlägg till omvärlden gräver jag mig djupt ner i musikens värld. Och vad hittar man där om inte den kanske störste rockikonen vi någonsin haft.
Otaliga är de musiker och sångare, ta bara Prince och The Beatles, som lärt sig en hel del tricks av Little Richard. Jimi Hendrix spelade en tid gitarr i hans kompband och det gav onekligen Hendrix en hel del inspiration.
Den här låten är hämtad från en konsert i England, och det känns som om det är precis innan Beatles skulle vända upp och ner på världen. Bandet som kompar, Sounds Incorporated, går inte av för hackor och de hade faktiskt en anknytning till Beatles.
Deras manager hette nämligen Brian Epstein, mannen som upptäckte The Beatles.
Min gode vän PF (alias CK) såg en gång Little Richard stiga ur en lyxig kärra på Lilla Torg i Malmö och kolla in omvärlden en stund.
Det, om något, avundas jag PF.

Jah Hollis

Och vem i hela världen kan man lita på?

Uppenbarligen har det blivit mer och mer accepterat att ljuga och bluffa sig fram här i världen. Tröskeln tycks ha blivit allt lägre när det gäller att ta till fusk och bedrägeri.
Helt följdriktigt har vi nu fått en regering där det visar sig att allt fler av ministrarna har annamat den här livsstilen. Eller anammat och anammat, det verkar på något vis som om de har den i blodet.
Redan i den första uppsättningen Reinfeldt presenterade ingick ju ett par personer som tyckte man kunde strunta i regler som väljarna förväntas leva efter. Upprördheten över småfifflandet verkade inte omfatta så många i de egna leden.
Men för syns skulle fick de mest uppenbara fallen bytas ut mot säkrare (?) kort.
Ändå måste jag medge att jag är lite förvånad när det visar sig att hellylledamen nummer ett, Maud Olofsson, också visat sig vara en som far ovarsamt fram med sanningen.
Måddan ska tydligen sitta med i en jury i något populistiskt Aftonbladet-jippo och därför skulle hon chatta med läsarna (och jag måste ju inflika att jag inte kan begripa varför man skulle vilja chatta med Maud Olofsson, men det är en annan sak).
Nu var hon upptagen av annat och lät i stället sin pressekreterare Lisa Wärn sköta chattandet och låtsas vara Maud.
Lisa Wärn beklagar i efterhand, men sägar att hon faktiskt vet hur Maud skulle svarat på frågorna. Maud vill inte kommentera.
Hon kanske skulle låta Lisa Wärn sköta det i stället.

Jah Hollis

PS. Nu fattas väl bara att de andra två überhedersknyfflarna i Aftonbladets jury, Mark "Mumin" Levengood och Christer "Spacman" Fuglesang, avslöjas med något fuffens. Fuglesang kanske aldrig var ute i rymden utan satt och tryckte i någon källare i Houston. DS.

Så kommer man inte åt e-posten på Telia...

Suck, suck och dubbelt suck!
Jag skulle gå in och kolla e-posten på Telias webbmail i dag innan jag stack till jobbet. Men se det gick inte ens att komma in på den servern, för det var något fel som gjorde att man inte kunde ansluta.
Och så var det ända till det var dags att åka till jobbet.
Nu är jag på plats på mitt jobb (nej jag bloggar inte på arbetstid, jag börjar först om en kvart) och det går fortfarande inte att komma in på Telias webbmail. Det hela känns så välbekant.
Men inte desto mindre tröttsamt.
Och ingenstans kan man få besked om vad det är som är fel, eller vad man gör åt saken från Telias (bolaget man betalar för att hantera ens e-post) sida.
Borde inte Telia tänka på sitt rykte?

Jah Hollis

Det verkar som om Öresundstågen krympt

Jag såg på Sydsvenskans webb att det kan bli problem med tågen över Öresund (och vart de nu går Öresundstågen) eftersom de tycks ha krympt. Eller hur ska man annars tolka Sydsvenskans rubrik om att man ska räkna med "trånga tåg"?
Kanske har de fått stå ute i regnet för mycket.

Jah Hollis

Varför blir 15-17-åriga killar som galna?

Efter den helg som nu tagit slut har man verkligen anledning att ställa sig en fråga: Varför blir så många killar i åldern runt 15-17 år som galna och beter sig som något slags grottmänniskor?
Det värsta är naturligtvis fallet i Stockholm där ett gäng av dessa neanderthalare gav sig på en jämnårig och gemensamt sparkade ihjäl honom. Sedan blev ett par av dem offer för en man det slagit slint för sedan de provocerat fram en helt vansinnig situation.
Men det räcker ju inte med detta. Vi har kunnat läsa om killar (alltid killar!) som gett sig på en busschaufför och en radda andra personer. Och helst sker det när de är ett gäng som tydligen stöttar varandra.
Uppenbarligen är det så att pojkar löper störst risk att totalt tappa koncepterna när de är 15-17 år. Men man undrar om det är något som kommit starkare under de senaste åren eller vad det egentligen beror på.
Kanske något att ta sig an för ansvariga i samhället, och oss alla givetvis, om vi vill slippa läsa om sådana här saker i framtiden.

Jah Hollis

Senaste Mojo-plattan: Cigg och borsten

Med det senaste numret av brittiska musikmagasinet Mojo följer i vanlig ordning en cd-skiva. Den här gången har man tagit fasta på rökförbudet som infördes, bland annat på pubarna, i somras.
Och med en nystylad Liam Gallagher på omslaget har man givetvis valt att kalla plattan Cigarettes and Alcohol.
Där finns pärlor som Tex Williams Smoke! Smoke! Smoke! (That Cigarette) som här ovan finns i en version med Asleep at the Wheel, Rita Marleys One Draw och John Lee Hookers Whiskey and Wimmin.
Fast den typen av cigaretter det handlar om i videon här nedanför kanske ni ska vara försiktigare med. Dom verkar ju leda rakt in i eländets elände.


Jah Hollis

Pojkarna drev mannen till vansinne

Historien om den 50-årige mannen i Blekinge som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skottskadade en 16-åring är ju inget annat än fruktansvärt tragisk. Det är svårt att begripa att sådant kan hända, men pojkarna och deras kamrater måste ha drivit mannen till totalt vansinne.
När man läser den lilla bakgrund som kommit fram förstår man att detta inte är något som hänt av en slump. Mannen har känt sig trakasserad av pojkarna tidigare, tydligen mycket genom att de varit och hackat på hans lätt handikappade son.
Att pojkarna kom till gården där mannen och hans familj bor efter klockan ett på natten verkar inte heller ha varit någon slump.
Ger man sig ut i bushen så dags (borde inte killarna ha varit hemma hos sina familjer vid den tiden på natten?) så lär man ha ett mål och en mening med det.
Men nu rann bägaren över.
Mannen nådde den gräns där vansinnet tar över och gjorde något de här pojkarna knappast hade räknat med att han skulle göra.
Och, handen på hjärtat, vill vi inte alla lite till mans och kvinns att folk som mobbar och trakasserar andra så till den milda grad att det inte verkar ta slut ska få sig en minnesbeta.
Att busarna ska tystas en gång för alla, men utan att vi för den skull vill gå så långt som till mord.
Jag läste kommentarer på en annan blogg med en länk till artikeln om dödsskjutningen i Blekinge och en majoritet tog parti för 50-åringen. De förstod honom och ville i vissa fall att killarna som trakasserat honom och hans familj skulle råkat ännu värre ut.
Det påminner mig om när Clint Eastwood dyker upp och ställer upp för de fattiga guldvaskarna i Pale Rider. Busarna som gett sig på småfolket för att driva bort dom får så dom tiger av den ställföreträdande hämnaren, The Pale Rider.
Jag tror det finns tillfällen då väldigt många av oss velat ha en Pale Rider på vår sida.
Mannen i Blekinge hade ingen sådan, och han hade tidigare inte känt att han skulle få hjälp av några myndigheter,så han agerade själv.
Och kvar finns nu bara ett stort antal förlorare.
Och inga vinnare.

Jah Hollis

Är allt lika ogenomtänkt på DN:s ledarsida?

Det känns inte speciellt smärtsamt att medge, men jag tror aldrig jag läst något av Barbro Hedvall tidigare, förrän jag läste detta svammel.
Givetvis har det inte gått onoterat förbi, andra bloggare har redan hittat de ömmaste punkterna i Barbro Hedvalls funderingar. Så egentligen finns det väl inte så mycket att tillföra.
Men man undrar ju om allt som publiceras på DN:s ledar- och debattsidor är lika dåligt genomtänkt, underbyggt och researchat.
För övrigt är det ju rätt ofta så nuförtiden man stöter på ledarartiklar och debattinlägg i små och stora dagstidningar (man kan ju ofta hitta exempel på dom som kommenteras via bloggportalen eller knuff) som ligger lite efter.
Dom där som hakar på debatten när den redan rasat som värst på ett, ofta stort, antal bloggar. Och som då märker att deras ord inte alltid väger så tungt som de är vana vid att de gör.
Så kanske skulle Barbro Hedvall ta och kolla några av dom där "dagböckerna" i alla fall. Lite mer insikt kan väl aldrig skada?

Jah Hollis

PS. Att det dessutom finns pensionärer som bloggar finns det redan bevis på här ovan, men här har vi en som det kan vara skönt att hälsa på när man vill ner på jorden lite. Och hon skriver faktiskt "dagbok" på bloggen, också. DS.

En utmaning till alla som gillar musik

Hallå alla som gillar musik, som gillar det på det där lite gammalmodiga sättet då man lyssnar på skivor, LP, cd, plattor. Ja kalla det vad ni vill, det verkar som om det är ett begrepp som riskerar att dö ut med nästa (kanske med denna) musiklyssnande generation.
I brist på egna idéer att blogga om, för jag andras, goda idéer vidare i stället.
Här kan du gå in och rannsaka ditt musikaliska samvete. Vilka är dom där skivorna du inte vill leva utan, ja dom där som livet vore bra mycket fattigare utan.
Själv har jag redan börjat fundera och jag är rädd att jag kommer att bli tvungen att sålla friskt, att jag kommer att tvingas överge många älsklingar för att komma ner till de där sju skivorna.
Ta dig en funderare du med.

Jah Hollis

PS. Jag tror skivan med studioversionen av Neil Young-låten här ovan är en som kommer att vara med och fajtas om en plats bland de sju utvalda. DS.

Bättre att låta musiken tala...

Jag har sällan känt mig så oinspirerad och håglös som jag för tillfället gör. Så egentligen borde jag väl knäppa igen och låta bli att försöka beskriva det rådande tillståndet här på bloggen.
Det är bättre ni ger er in här och läser. Här finns i alla fall något att hämta.
Speciellt intressant tycker jag detta inlägg är, om musiken som en nyckel till att beskriva världen. Jag ska inte fördjupa mig i ämnet själv, utan bara bifoga ett par låtar som beskriver lite hur det känns just nu.
Och det är inte kul alls, men man ska väl inte hålla inne med det heller.

Tycker ni det verkar förvirrande?
Hur tror ni då jag känner det?
Nej, det är en ny arbetsdag i morgon...

Jah Hollis

Är det som att röra vid Jesus, kanske?

Som så ofta när jag sitter här och rundar av lite efter jobbet går Jay Leno Show på tv:n. I natt såg jag det från början, med inledningsvinjetten och när Jay Leno hälsar på publiken och tar folk framme vid scenkanten i hand.
Inslaget på Yuotube är lite långt, men man ser i alla fall hur den traditionella entrén går till. Folk rusar fram till scenkanten när Leno kommer in, och så hälsar han mer eller mindre hastigt på den utvalda skaran.
Och i kväll var det en ung tjej som var så förbannat lycklig för att ha fått röra vid denna tv-kändis så hon hoppade. Kanske är det den stora lyckan för många i tv-landet USA (och säker för väldigt många här i Europa med) att få röra vid en tv-kändis.
Lite grann som att röra vid Jesus. Man har fått del av något som är ouppnåeligt för många och som man kan ha med sig för att sprida lite glans över ens egna jag.
Ja, jag vet inte, men det är väl inte för inte vi har en kult kring folk som är (OBS, känsliga varnas för länken som följer!) med i tv.

Jah Hollis

Om man skulle göra en Alex Schulman

Jag läste att Alex Schulman ska sluta (har redan slutat?) att skriva sin blogg. Ja, jag kommer inte att sakna den, eftersom jag, de få gånger jag läst några inlägg, tyckt att det varit mest rent skräp.
Men killen, och flera i hans krets, har ju lyckats få uppmärksamhet i en grad som knappast kan stå i någon proportion till kvaliteten på det de totar ihop. Ja, till och med när han slutar blir det en stor mediegrej.
Själv har jag fått allt större problem med att överhuvud taget hinna med att skriva något på min blogg. Jag antar att mina få trogna läsare märkt detta.
Men det beror inte på att min blogg "blivit ett monster". Det beror på att jag har ett jobb att sköta och en hel del vanliga mänskliga problem att reda ut just nu.
Och så tjatar ju alla om att man måst gå in och registrera sig på Facebook.
Man kan inte hinna med allt, och kanske skulle man göra en Schulman och lägga av. Fast det skulle ju knappast någon märka, som sagt.
Och när det gäller Facebook är jag ännu skeptisk.
Problems, problems!

Jah Hollis

Det var en bra Winter i år...

Man vet inte riktigt vad man kan vänta när Johnny Winter dyker upp på turné i Europa nuförtiden. Det var det väl länge sedan man kunde, om man inte tänker på att det kommer att bli en stor dos blues, för det är rätt säkert.
Albinon Winter måste nu på många vis räknas som en av de stora blueslegendarerna vid sidan av Muddy Waters, Howlin´Wolf och grabbarna. Skillnaden är att han lever, trots att han väl tagit ut svängarna ordentligt här i livet.
Vid förra Malmöbesöket för några år sedan var han i risig form, sjuk och rätt stabbig i sitt sätt att spela.
Roligt då att kunna konstatera att det var en Johnny Winter i bra mycket bättre form, i alla fall musikaliskt, som kom till KB i Malmö den sista dagen i september 2007 (och kul att det kom en bra mycket större publik och såg honom än vad jag vågat tro det skulle).
Han har blivit 63 nu (vilket det nog under perioder av hans liv varit rätt höga odds på att han överhuvudtaget skulle bli) och skador han fått i livet, självförvållade eller olyckor och sjukdom han råkat ut för, han gjort att han är rätt stel i kroppen.
Han har en ledsagare på och av scenen och han sitter ner hela spelningen igenom.
Men det här gången svänger det bättre och han har klart bättre koll på fingrarna, även om rösten inte alltid är lika lejonrytande som under glansdagarna.
Men han lever sig in i musiken, sitt outgrundliga sfinxuttryck i ansiktet till trots och han gjuter liv i låtar som han måste ha spelat hundratals gånger nu.
Black Jack, som han lånat av Ray Charles, låter verkligen som om Johnny Winter just varit på kasinot i Malmö och spelat bort en förmögenhet.
När sedan min gamle gitarrhjälte i extranumren plockade fram sin gamla Gibson Firebird och sliden, ja då gick det definitivt att jämföra med fornstora dar.
Förbandet, Paul Lamb & The King Snakes, är värda ett hedersomnämnande. Förband är ofta någon man tvingas lida sig igenom, men det här brittiska bandet av stadgade bluesmän var en njutning att se och höra.

Jah Hollis

PS. Trevligt att se att i alla fall en Stockholmstidning noterat att Johnny Winter även spelade i Stockholm, och att man gav ett vad jag tror rättvist omdöme (i alla fall av KB-spelningen att döma). DS.